Detta är mer av en lös tanke än en skiftesspaning men jag har ett tag funderat på om inte bruttonationalprodukten (BNP) börjar bli mer eller mindre meningslöst som mått på välstånd. Andreas Cervenka skriver:

”Siffror från Storbritannien visar att bankernas utlåning 1964 motsvarade 46 procent av landets BNP. 2007 var siffran 497 (!) procent.”

Blir det inte en självblåsande ballong när pengar driver BNP-tillväxten? Vad hade BNP varit om inte lånetillväxten varit så sanslöst hög? Någon som kan förklara sambandet mellan lånetillväxt och BNP får gärna reda ut begreppen.

Samtidigt har vi tveklöst fått det bättre sedan 1964. Möjligheterna är långt större att resa, handla med andra länder, ta till sig kultur, utbilda sig osv. samtidigt som vi lever längre och är friskare.

Det finns en *möjlighetstillväxt* (BNM) som är frikopplad från den ekonomiska tillväxten och snarare driven av den tekniska (och kulturella) utvecklingen än något annat. Svårare att mäta, men definitivt greppbar.

Som sagt, detta är bara en tanke, men det vore intressant att höra läsarnas och övriga skiftesskribenternas reaktioner på tanken.

Uppdaterat: en bra artikel som ställer frågan om hur rik man är 2016 jämfört med världens rikaste person 1916, John D Rockefeller.