Joakim Lundblad frågar i veckans skifte, om artefakter kan ha makt, och mina tankar går genast till en statussymbol som de senaste åren fått allt mer uppmärksamhet, nämligen skon.

Allt eftersom vi i kalla Sverige lärt känna Sex And The City-feminismen och de mäktiga manhattan-kvinnorna genom tv-serier (inte bara själva SATC) och film har mode och makt blivit synonymer. Dräkter behöver inte vara tråkiga, och kvinnor behöver inte längre se ut som män för att förflytta sig på karriärsstegen.

Ett par högklackade skor signalerar flera saker, och även om det finns undantag, gäller regeln att ju högre och smalare klacken är, desto mer makt och status sitter bärarinnan på.

En hög smal klack kräver att bäraren håller skorna inomhus, vilket kräver antingen skobyte vid dörren eller frekventa taxiresor. En hög smal klack kräver även än dyr sko, för ska man vistas tio centimeter över marken, behövs någon form av komfort. Skavsårsplåster, silikoninlägg (för skon, inte foten) och omklackningar är omtankar som krävs för daglig användning.

Högklackade skor låter bäraren ta plats i ett rum. Högljudda tramp bryter mot stereotypen om den tysta timida kvinnan, och högljudda klackar ber inte om ursäkt. Samtidigt ger en hög klack lite extra längd till en kort person, och det blir lite svårare att ignorera en klackbärande kvinna än en som valt fotriktiga diton.

Höga skor med högljudda klackar är i allra största grad en maktfaktor och statussymbol. Den kombinerar praktisk betydelse med estetisk, och även om skomodet kommer förändras, lär den högljudda klacken bestå. Fotriktiga skor kommer alltid vara lite tråkigare.