I stället för att opta ut

Anna tar upp hur lätt eller svårt det är att opt-in, opt-out. En del av det skulle kunna vara nätet och privatlivet som det beskrivs i det här diagrammet, två helt olika saker.

Jag tror inte att nätets utvecklingsbanor alltid är helt ideala. I vissa fall gillar jag dem inte alls, och jag är för opt-out-möjligheter i alla hänseenden. Oavsett om det handlar om att stänga av facebook, dra ut tp-kabeln eller gå ur staten.

Dessvärre går inte alla system att opta ut ur, och några som man kan, är oumbärliga på ett eller annat sätt. När vardagsinformation samlas på hög och in i system och transparensen blir påtvingad riskerar information bli synlig som vi inte vill dela med oss av. Då kan man antingen göra allt för att dra sig ur, säkra systemen eller på annat sätt förhindra att vi blir in-optade utan att vi vill.

I bland innebär de kollektiva omslutandet att informationen vi får är viktad och värderad. Rådata är ett rätt klumpigt format, och till och med googlesökningar kräver viss viktning för att vi skall se dem som användbara verktyg. När det kommer till det vanliga informationsinhämtandet gör systemen att vi måste börja omdefiniera fördomar, normer och värderingar. Antalet perfekta människor är ett fåtal, och öppenhet gör att vi måste leta fel och brister om folk.

När Facebook kom blev sajten inte stor för att, som det påstås i filmen Social Network, den gjorde det lätt att smygspana på människor i sin närhet. Det kunde man redan på alla andra forum och communities som var stora då. Lunarstorm kopplade ihop oss sena åttiotalister, Bilddagboken samlade nittiotalisterna, och subkulturerna hittade sina diton. Det Facebook gjorde var att kräva namn av sina användare. Man kunde inte längre dölja sig via alias eller nick, utan man blev helt plötsligt för- och efternamn med sina vänner.

Det går fortfarande att opta ut från Facebook i teorin, men för många är sajten mer eller mindre en nödvändighet. Då återstår det bara att lära sig leva med det. Tyvärr fungerar nätet på samma sätt. Det gäller att lära sig leva med det. Och vi kanske inte skall göra alla till perfekta människor som lever efter moraliska rättesnören likt en självspäkande katolsk munk, eller från den politisk korrekta form som nästa socialdemokratiska partiledare kommer att hämtas ur. Kanske behöver vi låta människor vara just människor, där man får lov att misslyckas, göra fel, och ta ansvar för sina egna handlingar.

Jag gjorde min första altavistasökning när jag var nio-tio år. Jag har publicerat mig själv på nätet i drygt halva mitt liv. Från början med en frontpagebyggd hemsida. I dag genom bloggar, tidningar och andra webbplatser. Det som finns på nätet ligger kvar, och letar man riktigt noga kan man säkerligen pussla ihop en bild av en ung tjej jag själv skulle ha svårt att känna igen mig i. Och det är det som är min poäng. Även om man hittar delete-knappen på datorn, drar ut sladden någon stans eller avslutar sitt medlemskap på någon sajt, så minns nätet det allra mesta. Vare sig vi vill det eller inte.

I en värld som inte glömmer, måste människor få lov att göra fel. Det är trots allt vi som avgör ifall det oändliga nätminnet är ett problem eller inte.

Förenkla!

Den här texten spinner vidare på det som Waldemars tog upp i sin post ”Kan man få lite service?”, som i sin tur var respons på Eriks skiftespost om anti-skiften  och när ny teknik krockar med gammal kultur. Det är en intressant frågeställning med många trådar att nysta i. Det finns fortfarande många avseenden där vårt gamla tänkande begränsar internettjänsterna mer än vad tekniken gör.

Waldemar nämner att den nya tekniken har inneburit att mycket administrativt arbete lagts på kunden och att servicenivån sjunkit. Samtidigt, skulle jag vilja tillägga, ser vi många initiativ till att öka servicen på internet med kundchatter, digitala kundservicefigurer, facebookgrupper, twittrande kundservice mm.
Just nu befinner jag mig i Kalifornien och när jag på turistbyrån i Santa Cruz frågade om Monterey (50 minuters bilväg bort) fick jag till svar att det ligger i ett annat county så det hade de ingen information om. På internet finns det fortfarande alltför många liknande begränsningar. När jag ska åka till Eindhoven måste jag först ta reda på om det finns någon flygplats där, och isåfall om det finns direktförbindelse dit eller vilken flygplats man annars bör åka till. Somliga säger Amsterdam; faktum är att Bryssel är närmre, men det ligger i ett annat land bevars! Tänk om jag på ressajten skrev in Malmö-Eindhoven och fick upp resalternativen Skavsta-Eindhoven, Köpenhamn-Bryssel, Köpenhamn-Amsterdam med kostnadsuppgifter för respektive flygresa samt uppgifter om beräknad tid/kostnad för anslutningar. Det skulle bespara mig en del tid och möda. Ytterligare ett exempel på samma tema: Jag sökte på internet efter en resa från Malmö till Hamburg (35 mil). Hade tåg i tankarna men hamnade på en sida som jämförde flygpriser och som kom upp med 18.500 kronor för det billigaste alternativet. Den föreslagna resrutten var Malmö-Stockholm-Köpenhamn-Hamburg, alla delsträckor med flyg. Återigen, lägg till en databas med uppgiften att det är 1,6 mil mellan Malmö och Köpenhamn och att således Kastrup kan räknas som en alternativ startpunkt.
 
Gamla ansvarsfördelningar gör avstånden större än vad de egentligen är. Jag tror att det finns många barriärer och stuprör att bryta, att många företag vore betjänta av att tänka i större helheter och arbeta med processer för att möta kunderna där de befinner sig. Ofta sätts effektivitet i motsatsförhållande till god service. Man kan också se dem som komplementära. Effektivitet handlar om att hantera resurser och att göra det vi är till för på bästa sätt. Ett företag som sköter sin verksamhet effektivt har goda förutsättningar att också ge bra service. Det handlar inte om att gå från rationaliseringar till att vara ”social” och serviceminded – det är fokus och en fruktbar kombination av de båda som ger framgång. Dels att arbeta bredare, och där är samverkan med affärspartners minst lika viktig som den med kunderna. Dels att gräva där man står, att använda den information man har tillgång till på bästa sätt och säkerställa att kuggarna jackar i varandra. Många företag sitter på information som de inte använder sig av. Det är onödigt, nästan genant, att få brev från en bankman om hans semester etc när man upphörde att vara kund i banken för ett halvår sedan. Det är givetvis viktigt att de olika kommunikationskanalerna innehåller samstämmiga uppgifter samt att input från kunderna förs vidare in i företaget och används. Tom Davenport tog upp det i sin bloggpost Web 2.0 versus service 1.0 där han avslöjade att han tar med sig citronklyftor hemifrån till teet på Starbucks, ett företag som har lanserat en idésajt  där 70 personer dittills uttryckt önskemål om just citron till teet.
 
”Stop trying to delight your customers” säger en artikelrubrik i senaste numret av Harvard Business Review.
 
”Delighting customers doesn’t build loyalty; reducing their effort – the work they must do to get their problem solved – does.”
 
Det som gör att kunder är lojala mot företag är när företagen lyckas göra livet enklare för dem. Dålig service kan medföra att kunder överger ett företag/varumärke men extra god service gör inte kunder mer lojala, enligt en undersökning bland 75.000 kunder (B2B och B2C) som presenteras i artikeln. Det framgår också att 57% av telefonsamtalen till företagens kundtjänst kommer från kunder som redan varit inne på hemsidan men inte lyckats göra det som de avsåg att göra.  
 
Jag tror att det som behövs är en syntes av det rationellt effektiva och den sociala samverkan för att skapa värde. Och det är värdeskapande för kund som är nyckeln. Vi kommer ett steg längre genom att företag vidgar perspektivet och samverkar utifrån kundens synvinkel, samtidigt som de arbetar mer genomgripande i alla led för att säkerställa en stabil grund för leveransen av tjänsten/produkten. Vad tror du?

Med blicken mot nya drömmars horisont

Det råder ingen tvekan om att IT har etablerat sig på den politiska agendan, men det är klart oklart vad det kommer att innebära i framtiden. Vi tycks befinna oss mitt i ett generationsskifte – IT-frågorna har nått en transitionspunkt i vilken de öve

rgår från ett generellt, visionärt och drömskt utpoiskt tillstånd till förvisso stelare men också mer greppbara praktiska politiska frågeställningar. Det kommer att ta tid innan vi har formulerat de praktiska politiska frågorna, men likväl tycks vi befinna oss i ett IT-politiskt idéskifte. Det här betyder framförallt två saker:

1) Den IT-politiska debatten kommer att breddas, och aktörerna kommer att bli fler. Detta syntes tydligt under årets uplaga av Internetdagarna där tekniker, PR-konsulter, politiker, företagare och till och med Svenska Kyrkan minglade friskt och talade om det svenska informationssamhällets framtid. Detaljer kommer att börja spela roll, och fler särintressen kommer att påverka den tidigare nästan renodlat tekniska utvecklingen.

2) Det finns både utrymme för och behov av nya visionärer. Många av de riktigt tidiga visionärerna står nu vid vägs ände. Somliga kommer att övergå i att arbeta med de praktiska frågor som följer av förankringen av de tidigare visionerna, och andra kommer att försöka sig på nya visioner. Framförallt är det hög tid för nya visioner och nya röster och systembyggare att inta scenen. Vilka ska dessa nya röster bli?

I veckans skifte vill jag be mina belästa och kluriga medskribenter att sondera terrängen i jakten på Internets och IT-politikens nya evangelister och visionärer, med avseende på såväl det nya IT-politiska landskapet som de nya horisonter vi nu har att blicka mot. Vilka är de? Eller hör visionerna hemma någonannanstans nu kanske?

Apolloprogrammet: när det omöjliga blir möjligt

Alexanders skiftespost om Apolloprogrammet tar oss tillbaka till en annan tid. 60-tal och ett kallt krig råder. I en kapplöpning mot rymden – för att spänna sina högteknologiska muskler (man glömmer lätt att månresorna förmodligen räddade oss från en betydligt otrevligare styrkedemonstration) – bestämmer sig nationen USA för att spendera 100 miljoner timmars arbete på att föra en människa till månen.

En galen idé.

Faktiskt en totalt heltokig idé!

Vad var det som gjorde att man trots detta fick en hel nation att arbeta mot detta mål?

Vilka sinnesstämningar färgar samhället, vilka sanningar råder, vilka skiften har skett?

Vilka galna idéer skulle kunna kunna göra det omöjliga möjligt i dagens samhälle?

Uppdaterat: Christian Rudolf, som bloggar om såväl entreprenörskap som antivirus skrev för drygt ett år sedan en text om månlandningen och jämför den med internet. Han skriver:

Vår generations “månlandning” skapas medan jag skriver detta. Vår “månlandning” heter Internet och den händelsen kommer vara större i ett historiskt perspektiv än månlandningen.

Och här kommer det fina i kråksången. Månlandningen involverade relativt få människor. På internet kan alla delta i denna stora händelse. Alla kan påverka denna historiska händelse och alla kan vara med och bygga. Man behöver inte ens vara företagare. Välkomna till vår generations stora projekt!

Värt att notera: 100 miljoner timmar är ganska exakt lika många som lagts ned på Wikipedia.

00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning,  styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Veckans Skifte: Trassel – gästskribent Stefan Görling

Veckans skifte är skrivet av gästskribenten Stefan Görling som gör premiär på Skiften. Stefan är bland annat doktorand vid institutionen för Industriell ekonomi vid KTH, och här delar han med sig av några intressanta funderingar om terrorister, trassel och Blondinbella. Enjoy!

***

The Pirate Bay-rättegången är till slut över. Eller, åtminstone denna rond. Jag är inte jurist. Och lämnar målet som sådant åt sidan. Men jag har funderat lite på vad det är som jag finner så fascinerande med fallet.

Jag tror att det är just det faktum att det är en gestaltning av vad jag ser är speciellt med Internet, och vad som kommer att bli allt mer problematiskt. Oavsett vad vi tycker om saker och ting borde det gå att upprätta någon form av konsensus kring att om vi tittar på TPB och inkluderar hela det trassel av datorer, personer, kablar och sladdar så tittar vi på vad åklagarna talar om en piratkopieringsindustri. Det sker brott mot upphovsrättslagen i parti och minut.

Men. Och här blir det mer spännande. När vi försöker koppla isär detta trassel, och fundera på övem det egentligen är som gör det olagliga. Och vilken central hjärna vi kan hålla skyldig för denna industri blir det genast mer problematiskt. Då kliar vi oss i huvudet och det här är ju det som diskuterats i TPB-fallet. Vem var det som organiserade det hela? Vem var ansvarig? Hur styrdes detta trassel? Det kan ju inte bara uppstå av en slump (eller kan det? Se här).

Tanken för mig till Kevin Kellys fantastiska bok Out of Control (Kelly 1995), som även med några år på nacken fortfarande är en fantastisk läsupplevelse (Finns online här, men kan med fördel köpas på papper). Där han skriver om Dennetts perspektiv på att det inte finns någon central del av vår mänskliga hjärna:

”Humans have a brain, but it is not centralized, nor does the brain have a center. ”The idea that the brain has a center is just wrong. Not only that, it is radically wrong,” claims Daniel Dennett. Dennett is a Tufts University professor of philosophy who has long advocated a ”functional” view of the mind: that the functions of the mind, such as thinking, come from non-thinking parts. The semimind of a insectlike mobot is a good example of both animal and human minds. According to Dennett, there is no place that controls behavior, no place that creates ”walking,” no place where the soul of being resides. Dennett: ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

[…]

Much more likely, says Dennett, is that ”meaning emerges from distributed interaction of lots of little things, no one of which can mean a damn thing.” A whole bunch of decentralized modules produce raw and often contradictory parts — a possible word here, a speculative word there. ”But out of the mess, not entirely coordinated, in fact largely competitive, what emerges is a speech act.”

Vi har svårt att acceptera att något som ser ut att vara ett intelligent beteende, inte nödvändigtvis är det. Eller för den delen att vårt medvetande, som vi ser och känner dagligen, faktiskt inte skulle existera när vi börjar plocka isär neuronbana efter neuronbana i hjärnan. Vi vill hitta en intention, om vi så ska konstruera den i efterhand. Eller som Whitehead argumenterade, världen är ett trassel, men den befolkas av människor som låtsas att den är statisk.

”In short, the argumentis that, yes, the world is fluid, but it is populated by humans whose sensemaking apparatuses pretend that it is not fluid. But, as Whitehead poits out, although static categories may be used to enter into a fluid world, they are also made bya fluid world and remade in a fluid word. In other worlds, the static categories – or rather, the making of static categories – is part of the process.” (Hernes 2007, s.29)

Hela Internet är en väv av aktörer som är löst kopplade och tillsammans ibland skapar ett beteende som för en betraktare kan te sig lavinartat, koordinerat och organiserat. Bloggosfärens debatt kring FRA-lagen är ett tydligt exempel på detta trassel, även om många försöker peka ut vem det var som organiserade det hela. Men är bara ett av många exempel på komplexa system där många aktörer påverkar varandra utan hierarkis styrning och tydlig kontroll.

Ett annat exempel är den fantastiska väv av aktörer som tillsammans håller uppe begreppet ”Blondinbella”. Ett trassel som förutom bloggen involverar företagare som försöker bygga företag med hennes varumärke (klädkollektioner, webshoppar), eller på annat sätt koppla sig in i ekosystemet. Det handlar om alla de (företrädesvis tonåriga tjejer i mindre svenska städer) som kommenterar hennes blogg för att kunna länka in sin egen blogg i trasslet. Tillsammans skapar de ett enormt system som med vissa mått (sidvisningar) är det bland de största fenomenen i Sverige. Men med andra mått har en långt mycket mindre makt. Tittar man inte till hela trasslet är det svårt att förstå hur någon som är så populär, åker ut ur Let’s Dance långt innan Carl-Jan.

Vad det här innebär är att när vi börjar plocka isär det komplexa trasslet ”Fildelning via Pirate Bay”, Bloggosfärens kampanj mot FRA-lagen, eller för den delen Blondinbellas imperium är det inte säkert att det finns en central nod som styr. Att det finns en intention vi kan haka oss fast vid. Som vi t.ex. kan avkräva ansvar. När vi plockar bort bit för bit hittar vi ingen PR-byrå som var hjärnan bakom FRA-kuppen. Och vad är Blondinbella utan resten av sitt trassel? Kan vi ens säga att det är hon styr sitt imperium?

Men vad gör vi då när världen blir allt mer komplex, och trasslig? Hittills har vi angripit problemet genom att försöka identifiera en nod/del av det som faktiskt verkar ha inflytande. Och angripa den.

Hernes (Hernes 2007) använder Al-Quaeda som exempel. USA blev attackerat, och svarade genom att i hast bege sig till Afghanistan för att slå ut den där Al-Quaeda, och dess styrande råd. Al-Quaeda är inte en organisation med ett huvudkontor, det är ett ständigt föränderligt trassel av aktörer som i olika sammanhang associeras med fenomenet.

Al-Quaeda slås inte ut oavsett vad Usama faktiskt befinner sig. Ekosystemet runt Blondinbella lever vidare även om hon skulle sluta blogga. Och FRA-”rörelsen” står inte och faller med någon dold hjärna.

Våra försök att låtsas att världen inte är ett trassel fungerar inte längre. Allt fler fenomen går inte att plocka isär och förstå genom dess delar. Som Dennett skriver om hjärnan ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”.

Vad gör vi när vi inser att ekosystemet fortlever även om vi slår ut en nod? Att fildelning fortsätter efter TPB? Eller att trasslet kring modebloggare fortsätter även om Blondinbella slutar blogga.

Det pratas ibland att vi genom teknikutvecklingen måste börja prata om horisontell lagstiftning istället för vertikala stuprör. Att vi inte längre kan reglera marksänd tv för sig och webbtv för sig, eftersom tidigare separata områden växer samman. Att vi måste reglera på andra ledden.

Min tes är dock att det nu sker något större, att vi i detta ögonblick ser ett skifte från ordning mot trassel. En slutlig dödsstöt för tanken på en form av central styrning, mot en värld där vi lever i ett trassel där många viljor ständigt hörs och vi i alla frågor har en ständig kamp där vi måste kompromissa mellan många olika viljor. Whitehead hade rätt, att vi människor har en benägenhet att anta att världen inte var ett trassel. Men det ser ut att fungera allt sämre i samhället. Kommer det verkligen att vara ett hållbart förhållningssätt framöver?

Jag famlar runt bland systemteoretiker som Luhmann och hans följeslagare, som kanske kan hjälpa oss att beskriva denna trassliga värld, men de säger mest att det är svårt. Så jag vänder mig till skiftespanelen istället.

Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? Hur styr vi ett trassel? Hur stiftar vi lagar? Hur ser vi till att de följs? Går det att kombinera dessa nystan med integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, eller kommer vi tvingas att göra avkall för dessa för att kunna styra världen?

Referenser

Hernes, T., 2007. Understanding Organization as Process: Theory for a Tangled World 1st uppl., Routledge.

Kelly, K., 1995. Out of control : the new biology of machines, London: Fourth Estate.

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows ”The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

”Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

  1. Information är inte knapp
  2. Information är inte diskret
  3. Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.

Veckans Skifte: Idéernas ekonomi firar 15 år! (Gästskribent Nicklas Lundblad)

Det här är min andra gästpost på skiften, och det är roligt att få förtroendet att posta igen. Den här gången är mitt ämne en text om idéernas ekonomi av John Perry Barlow som publicerades i mars 1994 i Wired – exakt 15 år sedan, alltså. Det är en text som kommit att bli en del av medieforskningens och IT-rättens kanon i USA och jag ser fram mot att se Skiftens skarpa pennor skära den i bitar. Min introduktion och mina spridda funderingar kring texten nedan.


Det kanske mest märkvärdiga med John Perry Barlows ”The Economy of Ideas” som publicerades i Wired i mars för 15 år sedan, 1994, är att den innehåller i sig nästan alla de frågor som fortfarande är aktuella i diskussionen om upphovsrätten i informationssamhället. Och då menar jag inte på det lama sätt som man ibland kan hylla gamla texter genom att säga att de föregrep dagens diskussion i något litet stycke, nej, Barlows text fullkomligen flödar över med referenser som både direkt fungerar som argument i samtiden och skjuter in sig på problem som är rykande aktuella.

Ta frågan om internetleverantörernas eventuella ansvar för att övervaka vad som sker i deras nät: Barlow refererar ett rättsfall där CompuServe stämdes för att deras användare kunde ladda upp skyddat material utan att CompuServe bevakade detta – och Barlow menar att det vore ett enormt misstag att hålla den som bara levererar nätkapacitet och lagringsmöjligheter ansvariga för innehållet om vi inte vill bygga ett samhälle baserat på rädda mellanmän som hålls gisslan för olika särintressens syften.

Eller ta frågan om bredbandsskatt. Barlow menar att även om mycket av informationsekonomin ser ut som broadcast-sändningar så vore det ett misstag att försöka kopiera kollektiva lösningar för att distribuera ersättning, eftersom dessa inte ens fungerar för de situationer där de användes 1994.

I dagarna har vi kunnat läsa alltmer om det handelsavtal som går under namnet Anti-Counterfeting Trade Agreement (ACTA) och hur upphovsrätten sipprar in i världshandelns regelverk. Barlow påpekar redan 1994 att det är oundvikligt och exemplifierar med Kina och Världshandelsorganisationen.

Barlow föregriper även tanken på kunskap som en sorts allmänning och talar om risken att vi stängslar och förstör den gemensamma kunskap som alla våra idéer spirar från, och hans tankar ligger inte långt ifrån de motiv som sedemera fick Lawrence Lessig att skapa Creative Commons .

Det sätt på vilket intäkter flyttar sig från försäljning av inspelningar till konserter diskuterar Barlow närmast ointresserat, som om det var en självklarhet.

Att de etablerade strukturerna skulle försvara sig med stämningar var för Barlow självklart och han skriver att vi kan förvänta oss att se de som hitintills tjänat pengar på att sälja materiella kopior förskansa sig i karantän i domstolarna, medan andra bygger ett nytt samhälle som till en början kommer att vara baserat på piratkopiering och fritt spridande av information.

Också det sociologiska faktum att vi riskerar att utarma förtroendet för lagstiftningen om spänningen mellan vad flertalet tycker är acceptabelt och vad som är kriminaliserat blir för stor berör Barlow i en bisats, och han konstaterar att det vore en större skada än vi kanske inser. De skydd som finns för innehåll kommer att bero av etik och teknik, noterar han, och i ett slag lägger han fram hela den teori om att Internet är normberoende snarare än lagreglerat som blivit så populär i och med författare som Jonathan Zittrain och Daniel Solove.

Det är inte märkligt att Barlows text används i juristutbildningen vid de mest prestigefyllda universiteteten i USA.

*

Men om du läser om Barlow i dag – 15 år efter det att artikeln publicerades – är det värt att koncentrera sig på de nyanser som skiljer det han skrev från vad vi faktiskt diskuterar i dag. Skillnaderna är inspirerande.
För det första är Barlows utgångspunkt aldrig informationsspridning. Visst, han konstaterar att om varorna i vårt samhälle faktiskt blir förvillande lika yttranden, ja, då är det självklart att försöka att äga och kontrollera varorna kommer att inverka på yttrandefriheten, men han börjar inte i den änden. Han börjar inte heller med att observera att upphovsrätten är meningslös när det inte kostar något att kopiera och distribuera information.

Han börjar med att säga att det verkliga problemet för immaterialrätten i sin helhet är att det kostar allt mindre att skapa.

Det är här den som läser Barlow kanske upplever artikeln i Wired som tidsfrämmande. Barlows entusiasm för den nya tekniken är inte en glädje baserad på att det nu går att skicka låtar fram och tillbaka till varandra via nätet – han känner i stället en eufori över att det plötsligt blivit möjligt för var och en att skapa egen musik, egen litteratur och egen film. Här finns ett helt annat anslag hos Barlow än i delar av dagens debatt. Det självklara svaret på den gamla strukturens utmaning är inte kopierandet och distribuerandet, utan det fria skapandet. Visst: det är meningslöst att försöka kontrollera kopierandet och distribuerandet, och det är lätt att se enligt Barlow. Men det är lika meningslöst att nöja sig med det.

Skulle vår samtid vara självkritisk, och skulle dagens upphovsrättskritiker erkänna någon svaghet, kanske, så vore det väl att de ofta låter sig bli väl förtrollade av de gamla industriernas innehåll. Svaret på en stämning som upplevs som felaktig blir en bojkott av de gamla industrierna. Borde det inte bli en egen film? En egen platta? Skapad utanför de strukturer som hukar bakom domstolens skrank?

Den som läser Barlow kan lätt se hur det skulle gå att bygga upp en kritik av dagens samtal om upphovsrätten. Det är, skulle någon tillsammans med Barlow kunna hävda, i just de nya möjligheterna till skapande som den politiska nyckeln till framtiden gömmer sig – inte i ett piratparti så mycket som i Kreativa Partiet, som firar att människans skaparkraft i dag inte begränsas av kostnaden i en musikstudio, en tryckpress eller en dyr inspelningsutrustning för film – och att det i dag är möjligt att dela med sig av sin kreativitet blixtsnabbt till andra över nätet. Ett parti som skyddar kreativiteten i stället för kopieringen, en partipolitisk gren av Creative Commons.

Jag tror att en sådan kritik skulle bemötas med att den som framför den inte förstått hur ordet ”pirat” utvecklats från att bli någon som mest sysslar med kopiering till att bli en samhällsomvandlande kraft. Kanske stämmer det, men kan det vara så att det innebär en uppförsbacke att försöka förklara att det inte är kopiering och distribuering som är spännande i informationssamhället, så mycket som skapandet i sig – vare sig det är remixens omskapande eller det nya skapande som nu finns tillgängligt för var och en som vill skriva, göra musik eller film, och visst kan väl ordet pirat leda tanken fel för någon?

För Barlow är det just möjligheten för var och en att skapa som fullständigt bankruttförklarar dagens upphovsrätt. Inte möjligheten att kopiera och distribuera.

För det andra finns det hos Barlow en närmast mystisk tillit till kryptering som verktyg för att återskapa någon sorts materiella egenskaper i det immateriella. Även om han på andra ställen konsterar att information är en livsform som kommer att utvecklas ur eventuella begränsningar som vi försöker belägga den med, kan han skriva saker som att han är orolig för att lås på information förvandlar kunskap till ett den rikes privilegium? Varför trodde Barlow så mycket på kryptering?

Det finns ett flertal olika möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att när texten skrevs – 1994 – så befann sig Barlow och hans Electronic Frontier Foundation i en strid om huruvida det skulle vara lagligt för en var att inneha krypteringsverktyg . Att säga att kryptering skulle bli viktigt för hela den industri som sysslade med innehåll på nätet var att säga att det inte skulle vara ekonomiskt rationellt att begränsa tillgången till kryptering. Dels kan det handla om att vi i dag inte ser krypteringen som lika viktig som den faktiskt är för att ta betalt för vissa informationstjänster. Datorspelsbranschen har med Valve och Blizzard lyckats bygga mycket framgångsrika system där krypteringen inte paketerar informationen så mycket som fungerar som ingångströskel. En liten tröskel är allt som behövs när ens kunder också tycker att man levererar ett tydligt värde.

Barlow missar, eller underlåter, helt att nämna att krypteringen kan användas för att skapa nätverk som oneswarm eller freenet där det blir ännu svårare att kontrollera spridningen av material. Kanske beror detta på att han inte var särskilt intresserad av just det problemet, kanske beror det på att han inte gärna ville lägga ett argument till krypteringsfiendernas arsenal.

För det tredje finns det hos Barlow en respekt för att information är något i grunden fascinerande. Litet har vi ändå tappat bort detta i vår diskussion i dag. Barlow ägnar en betydande del av sin artikel åt att undersöka hur information beter sig. Han är förtrollad av Richard Dawkins tanke på levande information, eller memer, och beskriver information som en livsform: den lämnar spår efter sig där den varit, den strävar efter att utvecklas, förändras och mutera. Information vill inte förbli densamma som den varit, utan den vill framåt – den drivas av samma evolution som biologiska system.

För Barlow skulle därmed den som angrep spridning av information – av vilken sort det vara månde –  med stämningar och rättegång mest påminna om den som försökte försvara en dodo mot darwinismen med samma medel. Hans biologism är nästan frustande i delar.

*

Barlow avslutar sin analys med att förklara att vi rör oss från en ekonomi styrd av substantiv till en dominerad av verb. Det finns flera sätt att förstå det, men en sak som slår mig när jag läser Barlow är att för honom handlade det aldrig om det skapade verket, utan om den som verkar för att skapa nytt. Barlow citerar Steve Jobs: verkliga artister levererar – det är i det nya skapandet som beviset för upphovsrättens problem verkligen ligger, menar han.

Kanske är en del av nyttan med att läsa Barlow i dag just att man inser hur viktigt det är att den delen av teknikens utveckling inte hamnar i skymundan. Och det gör den ju egentligen inte – det finns ju ett blomstrande, fantastiskt skapande som vi bara behöver lyfta fram – som sker utanför det etablerade och som representerar en intressant utmaning för samhället. Skapandet kommer ju inte att försvinna, egentligen alldeles oaktat vad som händer med upphovsrätten – om det finns en efterfrågan (och vem tror att efterfrågan försvinner på ny kreativitet?) kommer också ett utbud att skapas – marknaden, liksom naturen, skyr ett tomrum, som Barlow skriver.

Efter 15 år är det fortfarande uppfriskande att läsa Barlows text och följa de vägar i den som ännu inte trampats upp så mycket, alldeles oavsett var vi står i sakfrågan. Det här är en i god mening visionär text.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och medlem i regeringens IT-råd. Han arbetar på Google. Denna artikel återger inga andra åsikter än hans egna.

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

  1. Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
  2. Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
  3. Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.