Nationell prestige och nationell säkerhet, så brukar den monumentala utgiftsposten: Apollo-programmet, motiveras. Det är således naturligt att resonera som Johan Norberg och Niklas Elert, d v s att reagera med rejäl avsmak inför att administrationen spolade ner 4% av amerikanernas BNP på rymdforskningen, igen: motiverade av prestige och eventuellt säkerhet.
Nick Boström, forskare vid Oxfords Future of Humanity Institutes, artikel ”Astronomical Waste: The Opportunity Cost of Delayed Technological Development” kan eventuellt användas för att injicera nog med frågetecken att man rent av kan rättfärdiga rymdkaplöpningens spenderiver—och att vi fortsätter den!
Boströms argument råder i korthet: Alternativkostnad.
Boströms papper börjar med att beakta hur svarta hål sväljer oanvänd energi och hur vi genom att importera negentropi i vår ekologi, och därmed exportera enropi, slösar bort astronomiska mängder av potentiellt livsupphållande energi. Boström fortsätter:
”The rate of this loss boggles the mind. One recent paper speculates, using loose theoretical considerations based on the rate of increase of entropy, that the loss of potential human lives in our own galactic supercluster is at least ~10^46 per century of delayed colonization.”
Han fortsätter att betrakta ett eget räkneexempel, där han multiplicerar en approximativ mängd stjärnor med hur många operationer per sekunder man kan utvinna ur varje stjärna med hjälp av nano-teknologi (10^13 * 10^42).
Han dividerar sedan den mängden operationer en människa uppskattas göra per sekund (10^17), vilket i så fall skulle betyda att det finns potential för 10^38 människoliv i universum. Alltså:
”Given these estimates, it follows that the potential for approximately 10^38 human lives is lost every century that colonization of our local supercluster is delayed; or equivalently, about 10^31 potential human lives per second.”
Detta torde implicera att nästan alla resurser borde styras om till AI-forskning, med förhoppningen att AI:na kommer lösa energifrågan så att vi slipper diversifiera vår insats.
Det viktiga i kråksången är dock inte dessa exakta siffror, som Boström också påpekar, utan det faktum att uppskattningar av denna typ ger enorma tal. Utilitaristen bör få en del att tänka på inför alternativkostnadskalkylen, ty, som Boström skriver:
The utilitarian imperative “Maximize expected aggregate utility!” can be simplified to the maxim “Minimize existential risk!”.
I den utmärkta boken ”Global Catastrophic Risk” sammanställd av Nick Bostrom and Milan Cirkovi listar en rad olika möjliga katastrofer, flera av vilka rankas som potentiellt slutgiltiga.
Om man tar på sig sin brunmönstrade speciestiska hatt, så är ju mänskoliv det enda värdefulla. Detta förenklar räkneexemplet. Ty, en slutgiltig katastrof har alltid en oändlig alternativkostnad.
När vi diskuterade apokalypsens tjocka svansen, efter eminent gästbloggande av Anders Sandberg, så diskuterade jag vilken typ av förberedelse man bör ha inför katastrofer, och landade i att ”ägg och korgar bör skrivas i pluralform när det gäller arters överlevnad”.
Och, ingen korg är mer påtagligt ensam om att förvara mänskliga ägg än Tellus. Den utilitaristiska speciesisten, liksom den utilitaristiska qualia-skeptikern har med andra ord att göra. Hur får han varje person att bidra i denna, den viktigaste kampen mot klockan? Och trots dess free-rider problematik? Detta tycks mig givet premisserna ovan utgöra ett groteskt marknadmisslyckande.
Och vad betyder detta för oss andra? Har vi ett ansvar att rädda mänskligheten? Och är i så fall detta ett fall när vi bör låta staten se till att staten tvingar varje enskild att bidra till detta större mål: expansiv rymdkolonisering—flera korgar.
För ett par år sen lekte jag och mina rollspelskompisar med lite scenarioplanering kring rymdkolonisation. I scenariot var motivationen ren överlevnad: ett hot skulle plausibelt göra jorden obeboelig inom några decennier. Vi fann att det var förvånansvärt svårt att göra även med detta incitament. Raketekvationen är ondsint, det går åt enorma mängder reaktionsmassa för att få en nödvändig hastighet (partiell lösning: extern pådrivning med stora lasrar) , rymden är ingen plats i sig (man måste bygga lämpliga destinationer), resurser är ofta avlägsna i tid och rum, och de initiala investeringarna blir mycket stora.
Samtidigt demonstrerar Apolloprogrammet och dess föregångare att man faktiskt kan ta sig till rymden med riktigt gammalmodig teknik. Man kan pressa priset en del med modernare material och miniatyrisering. Men den stora prispressaren var troligen säkerheten, eller snarare bristen på sådan. Att göra en säker uppskjutning kräver ytterlig precision och kontroll av enorma tekniska system, något som lätt kan sluka vilken budget som helst utan att ge markanta ökningar av reell säkerhet. Det som fick scenariot ovan att faktiskt nå bärkraft var att folk var desperata nog att acceptera att en del uppdrag slutade i tragedi. Men det är bara möjligt om man ser behovet som pressande nog, eller har en hög tolerans för att folk (och projekt) tar risker. Kanske kräver därför ett brett rymdprogram också en kalla kriget-mentalitet.
Så den speciesistiska utilitaristen har problem. Det finns en rejäl free-riderproblematik, eftersom den verkligt dyra delen är att öppna rymden (när väl infrastrukturen finns på plats blir det mycket billigare att expandera). Och om hotet inte är konkret och överhängande kan det vara svårt att uppbåda den riskvilja som troligen behövs.
Den andra vägen ut i rymden är ett försiktigt, högteknologiskt program i stil med vad den privata rymdindustrin sysslar med. Det tar dock tid, eftersom det är avhängigt att nödvändig teknik blir billig nog för programmens mindre resurser. De inte är stora nog att driva stark teknikutveckling på de områden de behöver. I det långa loppet klarar nog ett sådant program också av att nå rymden, men det är mycket möjligt att det gör det tack vare teknologier som vi har goda skäl att se som potentiellt farliga (t.ex. billiga interkontinentala ballistiska system, avancerad nanoteknik, självreplicerande mekanismer, fungerande AI) och vi helst skulle vilja ha fler ägg-korgar innan vi tar i vida bruk.
Kort sagt, den som hittar en riktigt lockande affärsidé för rymdkolonisation, den personen kommer att hjälpa mänskligheten mer än de flesta tänkare. Jag tror inte den affärsidén existerar än, men om/när den kommer blir det ett fundamentalt skifte.
@Sandberg: Kalla kriget-mentaliteten krävs enbart i en demokrati? Och således bör dessa utilitarister vilja störta demokratin, eller försätta demokratierna i krig (eller motsvarande)?
F ö: Mitt påstående om att det finns en oändlig alternativkostnad för den speciestiska utilitaristen konfronterad med en slutgiltig katastrof kan iofs hållas som falskt, givet att nyttan kan ges kardinalitet. Kanske kan detta göra den utilitaristiska speciesten lite mindre stressad över marknadsmisslyckandet?
Underbar diskussion! 🙂
Ett problemen är förstås att både infrastrukturen och många av tjänsterna kontrolleras av statliga rymdstyrelser. Ett exempel finns i Rymdstyrelsen och Rymdbolaget.
De privata företagen får köpa tjänster, vilket ofta kan vara svårt. Därför finns mycket nära band mellan staten och Rymdforum Sverige.
Om vi ser till flygets historia skapades statliga flaggskeppsbolag för persontransport.
For the sake of the debate, vad sägs den här utvecklingen?
Tänk om vi skulle göra samma sak, staten förstatligar eller upphandlar medlemmar i Rymdforum Sverige som Volvo Aero Corporation, RUAG Aerospace Sweden samt Ångström Aerospace Corporation och bildar ett allmänintressebolag kring rymdfart?
Skulle det råda bot på problemet av byråkratisk statlig verksamhet, otydliga förhållanden mellan stat och näringsliv och källarentreprenörer utan möjlighet att utvecklas?