Själen i maskinen.
Anna ställer frågan om hur informationen på nätet presenteras för dig. En närliggande fråga är hur information om dig presenteras på nätet.
Anna tar upp ett exempel med profilbilden på Facebook som plötsligt dyker upp på Sydsvenskans hemsida därför att du klickat Gilla på någon artikel. Din nuna blir del av någon annans nyhetssida och flyter liksom samman med TT-telegrammen och krönikorna. Var det önskvärt när du tryckte ”Like”?
En bekant hade under veckan problem med en webbtjänst som utan hans vetskap (p.g.a. av något val han hade gjort ovetandes om dess konsekvenser) hade skickat ut ett email till alla hans kontakter. Han var tvungen att be om ursäkt för vad maskinen hade gjort i hans namn.
En av våra mest flitiga kommentatorer på bloggen: Dr Anders Sandberg har en blogg med undertiteln:
”Another lobe of Anders Sandberg’s distributed brain”
En annan Sandberg, Peter på bloggen Disruptive sa en gång klokt att ”bloggande är som att sätta URL:ar på dina tankar” (URL = internetadress.)
Så vad har vi då: vårt medvetande och våra åsikter utsmetade över nätet som resterna av en nysning. Hur mycket av oss själva lyser genom? Hur många fragment av dig krävs det för att din själ ska framträda? Opt-in, soul-out.
*Like*
Systemet är snudd på existentialistiskt: dina val blir till val för hela mänskligheten.
Om jag länkar från en artikel till en websida skickar jag en signal till Google att min artikel och websidan har en koppling (vilket är sant, men systemet är dåligt på att identifiera vilken *typ* av koppling det är, och det skapar problem). Våra surfningsvanor är inte bara synliga för Google och kanske nyfikna övervakare, utan också vår historik har visat sig läsbar för websidor som försöker kategorisera oss eller lära sig vem som besöker dem. Och så vidare.
Att vårt själv lyser igenom när vi verkar i cyberrymden är kanske inte konstigt, det syns ju bra i den fysiska världen också. Skillnaden är att lyskraften blir oväntat större och varaktigare – mitt lilla besök på en sida guldfiskpornografi sparas och kan användas i helt oväntade framtida sammanhang. Kanske är ”problemet” att vi helt enkelt inte har anpassat oss till en värld där våra jag är mycket mer transparenta än tidigare?