Veckans Skifte: Grönt var det nya svarta, men sen då?

Den har rört sig från marginalen till det politiska landskapets mittpunkt, och det finns många starka åsikter om varför, huruvida det är bra eller ej, och vad man ska göra åt det. men en sak är säker. Miljöpolitiken har evolverat.

Miljöpolitiken var en gång en arg, och inte sällan lite kemiskt behjälpt, hippie som helt enkelt inte tyckte om utveckling. Låt oss kalla det ett tonårsuppror. För somliga är upproret inte över än, men miljöpolitiken har utvecklats. Den har genomgått en etableringsfas under vilken den började formuleras och synas tydligare i partiprogrammen, och nu har den fått en omdebatterad solokarriär i form av klimathotet. Men sen då?

Klimathotet gjorde en apokalyptisk succé i dagspress och nyhetsflöden som just ett hot. Andra nyheter vinklades ut klimathotsperspektiv och det skulle väl inte förvåna någon om det går att finna åtminstone fem självtest med titlar som ”Hur klimathotad är du?” i pressarkiven från de senaste åren. Sedan hände någonting. Frågorna blev fler och begrepp som klimatsmart, cleantech, grön energi, energieffektivisering och grön [insert here] gjorde entre. Miljöpolitiken gick från solostjärna på löpsedlarna till integrerad faktor i en bredare debatt. Grönt blev det nya svarta.

Under hela den här debatten tog forskare och forskning en anmärkningsvärd plats i dagspress för att berätta vad som visat sig var sant och inte sant i en viss undersökning. Relationen mellan forskning, samhällsdebatt och politik förändrades väldigt hastigt och blev i vissa avseenden lite skakig i mötet mellan nygammal politik och nya forskningsämnen. Få skulle kunna förklara vad en klimatforskare egentligen är, men de syns lite överallt. Är det en meteorolog och debattör, eller är det en matematiker som forskar i komplexa system och kaosteori? Spelar det någon roll?

Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur allmänhetens relation till och förtroende för forskare påverkas av den ofta medialt sminkade rapporteringen av forskningsresultat. Med en kort nyhetscykel och tillspetsade rubriker ökar onekligen risken för olyckliga förenklingar och missförstånd. På samma vis kan man fråga sig hur forskarens roll förändras. Det finns klara tendenser till att forskare, inte minst inom miljörelaterade vetenskaper, drar sig för att delta i samhällsdebatten för att de är rädda för att deras roll och forskning ska påverkas negativt. Andra forskare ser det som en möjlighet att uttrycka och få gehör för sin egen åsikt, och hur ska de då förhålla sig till forskningsresultat?

Att politiker med jämna mellanrum får på sig hybrishatten och tror sig vara experter på både det ena och det andra är ingenting nytt, men vad händer om politiker blir forskare och forskare blir politiker?

Miljöfrågorna har gått från flum, till politik, vidare till hot, via kris och är uppenbart på väg någonstans. Men var?

Det är egentligen rätt intuitivt att politiken bör förhålla sig till vår omedelbara omgivning, och då inte minst planeten Tellus och dess miljö. Men hur ska det förhållandet se ut, och vilka värden ska en sund miljöpolitik utgå ifrån? Miljöpolitiken, och då inte minst klimatfrågan, är också ett smärtsamt tydligt bevis för att det håller på att hända någonting i relationen mellan forskning och politik, mellan forskare och politiker. Vilken roll spelar egentligen forskningen?

Veckans skifte ställer två mycket breda frågor:

Vad är miljöpolitik år 2030? Vad borde det vara?
Hur ser relationen mellan politik och forskning ut då?

P.S. Det är nog lika tryggt som trist att påstå att miljöpolitiken använts till och för mycket annat än just miljövänlighet, men låt oss här fokusera på just den politik som avser att utifrån några givna grundläggande värderingar etablera ett konsekvent förhållningssätt till vår miljö och omgivning. D.S.

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Gröna, sköna nya kläder för Miljöpartiet

Vart är den gröna rörelsen på väg? Det är ett viktigt skifte på gång i samhället när den ändrar riktning.

Nyligen hade jag en debatt med Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet de Gröna på Newsmill. Eriksson skrev en artikel om att rädsla hindrar forskare från att vara med i samhällsdebatten.

Det är ju verkligen en ny tid. Jag svarade Eriksson i politiskt motstånd hindrar forskare i samhällsdebatten. Bra att Eriksson uppmanar forskarna att tala om sina frågor, men nog har den gröna rörelsen varit med att få forskarna att huka bakom skrivbordet?

Då känns Christer Sanne som en mer välbekant röst med konsumtionskritik i finanskrisens spår och inför julens köpfest. Fast jag vet inte om rösterna från Sanne och den gröna tankesmedjan Cogito får ett så stort genomslag internt eller om Birger Schlaug verkligen har en poäng i att partiet går tillbaka till sina rötter. Dagens mp är annorlunda.

Det är inte längre riktigt den vildvuxna organisationen där kongressen kunde ge partiledningen bassning långt in på 2000-talet, att språkrören måste avgå från sina poster efter 2011 är ett arv av de direktdemokratiska drag som mp hade från starten. Den interndemokratin var ett av de drag jag fann mest sympatiskt med Miljöpartiet. I dag tolkas detta som partipolitisk osäkerhet.

Kampen mellan ”fundis” och ”realos” i svenska Miljöpartiet har varit jämnare än hos Die Grünen i Tyskland. Men realisterna vann trots allt mot fundamentalisterna. Jag märkte den förändringen när jag skrev om stamcellsfrågan i Sverige och vilken inställning och handling Miljöpartiet tog. Det blev inte mycket av den debatten, där alla var för stamcellsforskning utom kristdemokraterna.

Miljöpartiet var njugga men nog också för att partiet förhandlade om politiken just då med socialdemokratiska regeringen Göran Persson och inte ville spilla krut i den frågan.

Så har man för regeringsalternativet skull blivit tvungen att släppa gamla frågor. Bland annat fick man ändra sin inställning till EU, och njuggt gå med på ett ja till EU. Det föll sig ändå naturligt, partiet har varit närmare EU än gräsrötterna. Det har varit en paradox att man varit för klimatpolitik i Bryssel och att överstatligt införa sexköpslagen i hela Europa, samtidigt som man sagt att Sverige skall utträda ur Europeiska Unionen.

Jag tror inte att den oro som Johan Hedin på Peace, Love and Capitalism uttrycker om att de brutalt osköna krafterna skall komma fram besannas. Det är inte ”fundamentalisterna” som kommer tillbaka. De stod för det moraliska i ideologin, om att just ta fram alternativet till konsumtionssamhället, men…

Många politiker tycker att det är svårt tala om samhällsfrågor med utgångspunkt från ideologi och moral. Det är lättare att vara för en åtgärd för att den ”har stöd i forskningen” än att den är ”rätt”. Då blir forskningen mer politiserad än tidigare.

Så realisterna kan vara problematiska också, de moraliserar vetenskapen istället.

Pingat på Intressant

Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Apokalypsens svans

Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Anders Sandberg.

Anders Sandberg har många strängar på sin lyra. Internetlegend, forskningschef på tankesmedjan Eudoxa och forskare på Future of Humanity Institute vid Oxforduniversitetet. Han skriver på bloggen Andart.

Mycket nöje!

________________

Vi är mitt inne i ett stort skifte när det gäller de risker som hotar oss. Om man studerar den globala statistiken har livet de senare århundradet blivit mycket säkrare: riskerna att dö av brott, krig, svält, epidemier och naturkatastrofer har minskat markant för medelmänniskan. Men det betyder inte att hoten är borta. Tvärtom, risken för verkligt stora katastrofer kan mycket väl ha ökat. Vi står inför ett otal riskrelaterade utmaningar som sätter vår kollektiva rationalitet på prov.

Det som förändras är:

– Utvecklingen av de globala riskerna

– Övergången till människoskapade risker

– Hotet från de feta svansarna

– Riskmedvetandet förändras

– Den tekniska förstärkningen

Till viss del är globala risker ett lyxproblem: när småkatastrofer sker hela tiden och samhället inte har resurser över, då finns det varken tid och resurser att planera för de stora riskerna. Idag lever vi tryggt och länge nog att oroa oss för mindre troliga men potentiellt värre hot. Men vi hotas också av nya sorters hot. Genom globaliseringen blir vi inte bara medvetna om katastrofer, vi blir också lätt delaktiga (tsunamin 2004) eller hotade (pandemier, internationella ekonomiska krascher).

Fram till mitten av 1900-talet var alla de stora hoten mot mänsklighetens överlevnad yttre hot: pandemier, naturliga klimatförändringar, asteroidnedslag, supervulkanism och astronomiska detonationer. Sedan dess har människoskapade risker snabbt vuxit i storlek: kärnvapenkrig, biologiska vapen och klimathot dominerar idag riskprofilen. Det verkar troligt att bioteknik, nanoteknik och artificiell intelligens kommer att tillföra nya globala risker under de kommande årtiondena.

Framför allt verkar historien lära oss att många risker utvecklas långt innan vi blir medvetna om faran (ozonhålet) och vi har upptäckt åtskilliga hot förvånansvärt nyligen (supervulkaner, gamma ray bursts) – vi kan därmed vara säkra på att det finns okända risker på lur.

Genom att vi blir bättre på att bekämpa små risker kan vi också förvärra de stora riskerna. Ett skäl till de många skogsbränderna i USA är att man varit för bra på att hindra små bränder. Undervegetation som annars skulle ha brunnit kan nu ansamlas tills en verkligt stor och okontrollerbar brand blir följden. Att hindra banker från att gå omkull skyddar spararna, men bygger upp ineffektivitet och risk i hela finansystemet. Genom att medicinera med antibiotika bygger vi upp resistenta bakteriestammar. Men ingen normal människa vill låta sitt hus brinna ned, sin bank gå i konkurs eller offra sin hälsa för det allmänna bästa.

Många risker har ”feta svansar”. Feta svansar är när det totala antalet förolyckade över tiden domineras av den största katastrofen, inte medelkatastrofen. Lokala risker som jordbävningar har förmodligen en övre gräns, men pandemier, krig och folkmord kan mycket väl gå hela vägen upp till hela mänskligheten. Feta svansar är något som först nyligen uppmärksammats, delvis för att vi idag kan observera dem, delvis för att de verkar bli allt viktigare i en globaliserad, sammankopplad värld där återkopplingen mellan olika aktörer blir allt starkare. Stater verkar vara bra på att hantera medelkatastrofer men inte extrema händelser där inga av de gamla reglerna gäller. Här behöver vi helt nya metoder (kanske decentralisering, att designa för robusthet eller rent av att planera så att totala kollapser blir så milda som möjligt).

Samhället har blivit allt mer riskmedvetet– men det betyder inte att risker hanteras bättre. I en postideologisk värld är riskminimering både ett garanterat legitimt och populärt projekt för alla styrande. Men ofta blir resultatet ”riskteater” på samma sätt som säkerhet ofta blir säkerhetsteater: mycket aktivitet, men lite nytta. Detta är särskilt sant för ovanliga risker, eftersom människor tenderar att systematiskt undervärdera deras betydelse. Det finns många väldokumenterade former av irrationalitet i riskhantering men beslutsfattare är till stor del omedvetna om hur påverkade de är.

Teknikspridningen ökar många risker exponentiellt (”Moores Law of Mad Science: Every 18 months, the IQ required to destroy the world drops by 1 point”). Framför allt informationsbaserade hot som datorvirus, biovapen och i framtiden nanoteknik och AI kan vara mycket svårkontrollerade. De medel som diskuteras idag för att begränsa deras spridning är problematiska: förhandsgranskning, automatisk filtrering av information och olika former av ”trusted computing” hotar både den privata sfären, friheten att bygga och experimentera och kan reducera individens makt relativt stora institutioner. Men om hoten verkligen är globala och överhängande kan sådana lösningar vara svåra att undvika. Hittils har rätt få alternativ formulerats (överlappande mindre extrema lösningar, genomskinliga samhällen): det behövs betydligt mer kreativt tänkande under det korta möjlighetsfönster vi har just nu.

Utmaningarna är att bemöta nya sorters risker där vissa kommer att vara totala överraskningar, hantera att vi själva är de stora riskproducenterna, att otänkbara katastrofer kommer att hända då och då, att bemöta risker rationellt trots mänsklig rationalitets brister, och finna sätt att balansera överlevnad mot att leva ett njutbart liv.

En enkel match.

Pingat på Intressant

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Ang. Konsten & hjärnan: Neuroestetik som vetenskap

Konsten har alltid varit föränderlig, särskilt i vad vi uppfattar som konst. Joakim Lundblad pekar på möjliga förändringar i framtiden och kopplingen till vissa neurologiska stimuli skulle kunna säga oss något om vad som skulle upplevas som optimala konstupplevelser.

Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad ”det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan. Det bedrivs en forskning kring neuroestetik, för att finna en biologisk grund för den estetiska upplevelsen. Det finns också konstnärer som tar en neuroestetisk startpunkt för sina verk.

Nu kan vad vi anser vara en estetisk upplevelse skilja sig åt. Rasmus Fleischer (känd från bl.a. bloggen Copyriot) hade ett intressant resonemang kring dataspel och Walter Benjamins konstuppfattning. Fleischer skrev

Den tysk-judiske kulturteoretikern Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens välkända ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sättet att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, snarare än uppmärksamhet och tolkning.

Så vi har alltså mer komplicerade sätt att ta till oss konst. Grand Theft Auto som konst?

Låt oss konstatera att konstnärlig laddning kan försvinna ur ett område, som när operan efter att mist sin huvudsakliga publik efter första världskriget. Nog spelar en kulturell kontext roll för oss, som att vi uppfattar bruksföremål från Nya Guinea som konst när de är på museum.

Så det finns kritik mot fältet mot att avgränsa vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten (läsvärt om kritiken här och här).

Därmed inte sagt att forskning på neuroestetik inte är bra. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som inte ofta tittat på hjärnan fungerar, och filosofer har dominerat estetiken inte kognitionsforskare. Mer kunskap om hjärnan behövs även på detta område, men som med andra nya forskningsfält kan det vara läge att inta en första försiktighet.

Pingat på Intressant.se

Ger mera bidrag bättre rymdfart?

Christer Fuglesang skriver en artikel på DN Debatt som vill ha mer pengar till big science, rymdprojektet.

Efter Fuglesangs rymdfärd har debatten om rymden försvunnit, och i likhet med många andra europeiska länder som sänt upp en astronaut på snabb-tur-och-retur så har det inte gett den där omtalade utväxlingen i höjt intresse för rymdfarten.

Frågan är vad vi får för utväxling på mer pengar till rymden? Det är inte alltid som de uppfinningar som sägs komma från rymdprojektet kommer därifrån eller att dess betydelse för forskningen är fullt så stor. ESA, den europeiska rymdorganisations budget är vad jag förstår en fjärdedel av NASAs, och där är Frankrike den största intressenten. Är det kanske på renodlat svenska projekt vi bör satsa våra pengar för att få utväxling?

Kruxet är hur vi kan ta oss tillbaka till rymden? Är lösningen mer pengar, eller att tänka i en öppen modell som är närmare oss andra i befolkningen så vi ser nyttan för oss själva?

Edward L. Hudgins skrev några bra förslag på Cato med den klart läsvärda boken Space: a free market frontier för hur vi kan ta oss ur den fälla i jorden omloppsbana som Wernher von Braun varnade oss för i rymdprogrammets barndom.

Mänskligheten har mycket att vinna från rymden, det är jag övertygad om, men då behöver vi tänka nytt. Vi behöver se ett skifte bort från rymden som ett big science projekt. Och vi behöver nog ha en politisk debatt kring hur rymdsatsningarna ska ske och vilka mål vi bör ha för rymdfarten.

Space is a place, not a program, som den amerikanska rymdrörelsen brukar säga. Inte för att NASA har varit så positiva till den, men avsaknaden av en folklig rymdrörelse i Europa har hållit intresset nere- även för att utveckla alternativa lösningar. Där, i människors entusiasm för rymdföretaget och rymdintresset kan man nog finna vägen ut till stjärnorna.

Pingat på Intressant.se