risker

Hur starkt kommer mobiltelefonimarknaden att utvecklas?

Mobilen håller på att sluka en stor del av vår kommunikation och skapa en röra. Det behövs nya typer av plattformar för att sköta vår allt mer påträngande kommunikation.

Som Joakim har påpekat så har mobilen tagit en stor del av den fasta telefonins plats, vilket tagit med kommunikationen till platser som tidigare var oacceptabla att prata i telefon på. Vissa sätter sig med tjänster som BriteKite och låter sig spåras. Vem behöver FRA när folk gör det frivilligt?

Telefoner kan bli för smarta, kanske inte i sin kommunikation med oss, men att mobilerna kan göra för mycket. Intressant nog har mjukvaran på mobilerna utvecklats mycket snabbare än hårdvaran.

I stället för fast lina blir äger vi desto fler mobiltelefoner. Funktionen för mobilen ändras, telefonen för jobbet, telefonen för privatlivet eller för schackklubben och ofta med olika operativsystem. Dessutom slukar mobilen alltfler funktioner (kameran, kalendern sedan gammalt) som också får nya applikationer utvecklade.

Hur ska tillverkarna hålla igång utveckling, testning och marknadsföring av tiotals olika modeller samtidigt? Just nu så talar många om iPhone. Fast iPhone är ju ett klassiskt stuprörstänkande, och därför tror inte jag att öppna standarder kommer bli starkare framöver.

Snabbheten i utvecklingen ger operatörerna svårigheter att anpassa mobilerna till sin miljö för mobiltelefoni, inte minst viktigt för att kunna erbjuda innehåll.

Kan virtualiseringen vara lösningen på att hårdvaran inte hängt med mjukvaran? Kommunikation och samkörbarhet mellan alla system är bra, men den innebär risker. Vi kanske behöver fortsatt dumma mobiler med många operativsystem?

Kraven på video och högre bandbredd än 3G kommer att bli höga inom något år, hela 90 procent av konsumenttrafiken år 2013 enligt Cisco Visual Networking Index (VNI) som också skriver att trafiken kommer att öka med två tredjedelar fram tills då.

Alexander kan nog låta sladdarna ligga kvar i byrålådan då micro- USB tar över. Det har mobilbranschen beslutat sedan något år, men hittills har få tillverkare hoppat på standarden. Nu kommer kanske lagstiftning från EU.

Och på mobiltelefoni behövs nog att konsumenterna ser upp för missriktad välmenande konsumentlagstiftning.

Det var dåligt av företag att ta höga roamingavgifter för samtal till utlandet men att EU med Viviane Reding gick in och reglerade är ett steg i fel riktning. Då tar operatörerna in sina vinster på annat.

Intressant

Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se