Vår sjuka framtid

Under det gångna decenniet upplevde vi ett skifte i rädslan för pandemier, sådana rädslor för sjukdomar kan ge stora förändringar av samhället och vardagslivet.

HIV/ AIDS var den första postmo

derna epidemin på 80-talet, där inte fanns en bot i den antibiotika som läkarkåren fått så stor förtröstan för. På 90-talet var Ebola den fruktade sjukdomen, men bara för att en sjukdom är smittsam behöver den inte få en omfattande epidemi.

De senaste åren har infektionssjukdomar blivit alltmer uppmärksammade. Rädslan för SARS, fågelinfluensa och svininfluensa samspelar med vår uppfattning om globaliseringen, som HIV/AIDS gjorde med uppfattningarna kring sexualiteten.

Dan Jönsson på DN Kultur tar upp experters kopplingar till läkemedelsindustrin, förändringar av begreppet pandemi. Det finns redan konspirationsteorier om att läkemedelsföretagen påverkat representanter inom det internationella sjukvårdssystemet så massvaccineringarna inleddes. Snarare så kommer vi att få kännas vid fler globala pandemier, människors internationella rörelsemönster, närheten till djur och mer avancerade varningssystem kommer att bärga för det.

WHO böjer sig för mäktiga intressen, Dan Jönsson anser att då måste vi stärka FN-systemet ännu mer. I förlängningen anar jag att Dan Jönsson vill se att WHO bedriver en forskningsverksamhet helt skild från läkemedelsföretag och förmodligen även nationella hälsovårdsmyndigheter. En sådan forskning är vad WHO alltmer ägnar sig åt, särskilt med infoveillance. Men kan inte intressenternas makt bero på just smittskyddets centralisering till ett fåtal internationella organ?

Skiftet består i att vi kommer att få lära oss att leva med olika former av globala smittor. Den nya mexikanska influensan blev inte så hemsk som förutspått, men det betyder inte att den är ofarlig för individer- precis som de gamla influensorna var. Frågan är hur vi kommer att tackla skiftet? Får vi fler överstatliga organisationer, som visat sin bräcklighet inför globala och komplexa problem. Eller får vi en ny typ av samordnade lokala initiativ, som kanske inte blir tillräckligt starka för att få genomslag?

Intressant

Apokalypsens svans: Katastrofer säljer!

Det är trist att det alltid är faror, katastrofer och risker som säljer, inte bara inom journalistiken utan också inom forskningen. Ibland får man som läsare intrycket att det är det sista som anses fungera för att få allmänheten intresserad av ofta komplexa problemställningar.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2w5kffJnq8&hl=en&fs=1]

Anders Sandberg, som startade debatten, påpekar på sin blogg Andart att det går mode i katastrofer.

Risken för att t.ex. AIDS inte anses så viktigt längre, kan vara att det relegeras till u-landsproblem. Så många av världens allvarligaste risker är inte så glamorösa; vanliga folksjukdomar, skador från att andas in rök från öppen eld, undernäring etc.

Risker blir fångade av intressen. Transportministeriet ser att de hot de tampas omvandlas till globala faror. Fetmaepidemien är det globala hotet för en fetmaläkare. En insektsforskare som ser sin studerade skalbagge dö ut, kan lockas att koppla till den populära klimatfrågan, istället för att diskutera lokala problem i skalbaggens habitat som inte lockar lika mycket uppmärksamhet. Har man en hammare blir många saker spikar. Då försvinner nog många stora allomfattande risker, med kanske så hög sannolikhet och uppmärksamhet, helt i från debatten. Katastrofer kan behöva en PR-avdelning.

En stor förändring mot uppfattningen av risker för Sveriges tror jag var tsunamikatastrofen. Plötsligt fanns faran och döden långt borta väldigt nära oss. Misstag gjordes säkert från statsmakternas sida, se skandalen med tsunamibanden, men självfallet så är det svårt för svenska staten att genomföra räddningsaktioner på andra sidan jordklotet. Ändå förväntar vi oss det, när krisen i Libanon slog till var många svenskar i landet. Som jag skrev för dagstidningen La Presse i Montréal (OBS, franska) så var det helt enkelt inte acceptabelt att den svenska staten skulle släppa sina medborgares trygghet ens när de åkt till en krigshärdad del av världen. Då får vi väldigt höga förväntningar på lösningar. OK, må så vara men hur skall dessa lösningar ske?

En relevant fråga är över vilken tidsperiod talar man om risker? Frågan brukar väcka förvåning, men är högst relevant. Vi får väldigt olika strategier om vi talar om en tidskala på 100, 1 000 eller 10 000 år. Detta särskilt då de feta svansarna har den svårbedömda kombinationen av låg sannolikhet med enorma skador.

Alexander Funcke tar upp bra betänkligheter med övernationella organisationer, så ett alternativ är goda internationella relationer istället för stora överstatliga organisationer. Ett alternativ är kanske just de distribuerade riskanalyssystem av framtidsmarknader som finns under utveckling om de kan komma fram tillräcklig till att brukas.

De feta svansarnas utmaning är att kunna föreställa oss möjliga framtider bättre. Håller det här resonemanget i scenariot? Är det bara ett antal faktorer som slängts samman? Hur fungerar bemötandet av hotet i en cost-benefit analys? Enkelspåriga uppmaningar till optimism eller rädsla har inte engagerat människor mer än mer avancerade framtidsvisioner.

Pingat på Intressant.se