I en artikel i tidskriften Photo Technique (August/September 1994) behandlar David L. Bromwich frågan om huruvida fotografi är en konstform eller inte. Bromwich konstaterar segervisst:

”William Morris said: ’Anything you take pleasure in doing is art.’ Hmm, well… Then there is this from Sir Herbert Read: ’Art is emotion cultivating good form.’ My own view is that art is a method of communication; and an artist is someone who uses paint, photography, housebricks or whatever in order to share a personal vision or state of mind with the rest of us.”

Bromwich söker en definition av konstbegreppet, och ett mått på konstnärlighet. Det klassiska uttrycket som menar att skönhet ligger i betraktarens öga talar i så stor utsträckning som det har någon legitimitet för att skönhet inte är ett tillfredställande mått på konstnärlighet, eftersom det då är ett helt subjektivt mått. Men vad är konst, och hur mäter och uppfattar vi konstnärlighet?

Kan konst kanske kategoriseras utifrån det tillstånd konstnären befinner sig i när hon utövar sin konstform? Kan det vara så att vi genom att studera hjärnan hos en målare, musiker eller fotograf kan identifiera ett gemensamt drag hos deras neurologiska tillstånd, och är detta i så fall konstnärlighetens essens?

Är ’konst’ helt enkelt en neurologisk reaktion på extern stimuli, och gäller det i så fall både skapande och observerande? Är det möjligt att anledningen till att vi uppfattar något som konstnärligt är att vi neurologiskt stimuleras på samma vis som konstnären gjorde i sitt skapande?

Går det att härleda några gemensamma drag hos de olika aktiviteter, och produkter, som intuitivt omfattas av konstbegreppet? David Bohm beskriver den konstnärliga skapandeprocessen som en dialog:

”Consider, for example, the work of an artist. Can it properly be said that the artist is expressing himself, i.e., literally ’pushing outward’ something that is already formed inside of him? Such a description is not in fact generally accurate or adequate. Rather, what usually happens is that the first thing the artist does is only similar in certain ways to what he may have in mind. As in a conversation between two people, he sees the similarity and the difference, and from this perception something further emerges in his next action. Thus, something new is continually created that is common to the artist and the material on which he is working”

Här framträder ett perspektiv på konstbegreppet som en interaktion mellan en individ och dennes omgivning. Detta är en bild som mycket väl stämmer överens med idéen om konstbegreppet som ett samlingsbegrepp för den effekt viss extern neurologisk stimuli har på vissa människor. Denna definition är dock besvärlig på andra vis, för hur skiljer sig konst och vetenskap åt i denna bemärkelse?

Bohm påpekar mycket riktigt att liksom konstnären genomgår förstås även forskaren en dialog med det fenomen han studerar. Kanske behöver de inte skilja sig åt? Kanske ska inte konstbegreppet begränsas, utan snarare individualiseras och generaliseras inte i termer utav åsikter och konstnärliga produkter utan i termer av hjärnaktivitet?

Kanske ligger det konstnärliga i det iterativa elementet i skapandeprocessen, och kanske är det denna iteration som observatören försöker identifiera i sin bedömning av konstformen. Är det kanske inte fokuset för interaktionen utan själva iterationen som genererar ett konstnärligt stimuli?

Kan nya fenomen, så som programmering, uppnå konststatus? Inom vissa subkulturer skulle nog snygg kod idag uppfattas som konstnärligt, men vad beror detta på? Beror det på att denna subkultur förmår förstå processen bakom den färdiga koden, och kan urskönja den iterativa interaktionen? Eller beror det på att denna subkultur har tagit kod som en egen domän, ett perspektiv genom vilket de återskapar traditionella värden? Är det så att programmeringskonst egentligen bara är kod som försöker föreställa konst?

Konstbegreppet är idag vagt, och en individualisering genom koppling till neurologiska tillstånd talar till de många olika konstformernas försvarares fördel. Men om vår uppfattning av konst är en effekt av neurologiska processer, kan denna upplevelse då optimeras? Och vore det medvetet optimerade konstnärliga fortfarande konst?

Bromwich frågar sig år 1994 om fotografi är konst, och oavsett hur den debatten har utvecklats till och med idag så är en större fråga: När blir information (ren stimuli) konst? Kommer morgondagens Magritte att skapa den perfekta artificiella konstupplevelsen, 2000-talets ”Ceci n’est pas un stimulus”