Hur stark är nationalismen i Sverige, egentligen?

Det är frågan jag funderar över efter att ha läst Funckes skiftespost.

Jag tror inte den är särskilt stark. Faktiskt.

Det har hänt mycket i Sverige på tämligen kort tid. 1972 introducerades den exotiska vitlöken i den svenska handeln. 1978 såldes olivolja fortfarande bara på Apoteket – som laxermedel. 1979 ansågs homosexualitet fortfarande vara en sjukdom.

Det är ett helt annat land som bara ligger 30 år borta. Är det detta nationalismen antas länga tillbaka till? Ett salt-och-peppar-land utan egen identitet. Vi ser t.o.m. ”osvenskt” som något positivt.

Sverige har inte varit i krig på flera hundra år. Vi har inga fädrar eller farfädrar som riskerat livet för sitt land. Vår nationella identitet har byggts med Lennart Hyland och Tre Kronor. När SVT för något år sedan gjorde en utredning om sin egen roll bland det allt bredare mediautbudet konstaterade utredningens ordförande Bengt K Johansson (s) att det breddade mediautrymmet:

…är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation.

Nu är vi post-Youtube med ett i det närmaste oändligt utbud av media. Vart tar vår gemensamma grund då vägen?

Just det.

Den löses upp.

Sverigedemokraternas framgångar tror jag har mindre med nationalism att göra och mer med förändrings- och främlingsrädsla. Ja, också det gamla vanliga politikermissnöjet, såklart.

Nej, jag tror faktiskt inte problemet är nationalism, kanske är det t.o.m. tvärtom så att vi borde vara mer nationalistiska? För är det inte så att vår nationella identitet är byggd på så lös sand att vi inte riktigt vet hur den ser ut?

Det är kanske detta som är problemet, inte nationalismen. Att vara stolt över sin kultur och sina värderingar kan väl inte vara negativt? Om det betraktas som negativt, då är det väl snarare själva kulturen och värderingarna man ska skämmas för?

Notera att en nationell identitet absolut inte behöver vara uteslutande eller främlingsfientlig. Tvärtom! Precis som ett starkt varumärke vill sprida sig själv till så många som möjligt kan en nationell identitet vara inbjudande och välkomnande för nya medlemmar. Men, då krävs det ett gott självförtroende och ett sådant kan bara komma från en stark identitet med starka grundvärderingar.

Prova gärna själv att slutföra denna mening: ”Jag är stolt över att vara svensk därför att…”

Det är svårt, eller hur?

Varför inte acceptera diagnosen: vi svenskar saknar en nation värd namnet.

Och det är ett problem som är betydligt större än parlamentarisk matematik.

Utmaning till läsarna och övriga skiftesskribenter: definiera ramarna för en modern, öppen, globaliserad, optimistisk nationalism. En nation du själv skulle vilja tillhöra.

Uppdaterat: är tvättstugan manifestationen av svenskarnas folksjäl?