Framtidsbilderna har varierat. När de första utopiska böckerna skrevs för 500 år sedan, så skildrade författare som Tommaso Campanella och Thomas More egentligen sin samtid och förlade platsen för sin utopi på en plats långt borta. Paleo-futurism kan lära oss mer om framtiden.
Vi präglas av framtidsbilden från industrisamhället, med dess överflöd utan slit eller dess fasansfulla alienation som motpoler. Till viss del ser vi informationssamhället som en konflikt mellan bredbandsjesus och nätkulturens mörka sidor. Vart går teknorealismen?
Skall vi se filmen Wall-e som en renodlad dystopi? Det hade vi entydigt gjort för 10-15 år sedan, eller är den ett tecken på att vår inställning till tekniken håller på att förändras?
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=UblUO0LjPUg&hl=en&fs=1]
Eller ser vi ett skifte mot att framtiden blir uppsplittrad, med många olika utvecklingar som kan ske samtidigt?
Pingat på Intressant
Ett klassiskt område att leta framtidsbilder (särskilt kritiska och dystopiska) är såklart science fiction. Den industriella framtiden utmanades redan på 70-talet av nya vågen, som drog in insikten att framtiden mycket väl kan formas av sociologiska eller andliga avvägningar. Cyberpunken var egentligen mest en uppdatering av den industriella bilden, nu formulerad som en dystopi men med mer information. Den verkliga utmaningen kom från de transhumana och postmänskliga scenariorna under 90-talet, som ifrågasatte om människan i sin nuvarande form hade en plats i framtiden. De antog dock fortfarande att det fanns ett subjekt – den senaste vågen, kanske bäst exemplifierad av en del av Karl Schroeders verk, Peter Watt, Greg Egan och Ted Chiang
http://rifters.com/real/2008/08/speciation-ahoy.html , drar verkligt radikala och nihilistiska (?) slutsatser från neurovetenskap och postmänsklig diskurs. Framtiden kan mycket väl tillhöra system, inte medvetna varelser.
Därmed inte sagt att tidigare subgenres försvinner, mängden space operas med rytande rymdraketer som fyller bokhandelns hyllor visar motsatsen. Snarast är det ett stadigt glidande från science fiction till populärkultur till allmänt medvetande. De gamla framtidsbilderna hänger kvar, och skapar ett potpurri av symboler och scenarios folk väljer från i enighet med sin världsbild och önskningar.
Standardresultatet av att fråga folk om framtiden brukar det vara att de har en inkonsekvent bild: världen går utför, men deras egen framtid är bra. Men om man faktiskt vill förstå framtiden rationellt för att göra rationella långtidsbeslut, då måste man gå längre och framför allt gräva djupare i de kausala sambanden.
Svar till Anders:
Jag tog ett lite mer öppet tema på mitt Veckans Skifte för att kunna spana av olika framtidsbilder.
Som bland annat Bernt Skovdahl tagit upp, har utopier även om de inte genomförts ändå fått ett genomslag, genom då de visat på andra möjligheter. Kanske var det lättare tidigare att säga som Tore Frängsmyr att förfallet föder utopin, medan framsteget skapar utvecklingstron. Det kan nog vara mer individuellt än så, vare sig utopier eller dystopier kommer sannolikt inte från tänkare som anser att världen är på rätt väg.
Tidigare fick framtidens bilder kritik för att de inte skildrade hur man tog samhället till det goda tillståndet i Utopia, Solstaten och Lyckolandet. I dag är det lättare att beskriva vägarna för samhället, men svårt att diskutera hur framtidsbilden ser ut.
Tidigare beskrevs framtiden i detalj, i dag är vägen dit detaljerad men lite om hur det väl ser ut där. Exempel, vägen till det postmänskliga tillståndet eller undergången till följd av klimatet skildras i många levande detaljer, men inte ifrån en helhet.
Det är framtidsbildens kraft att styra våra förväntningar när den är tydlig. Ser vi exempelvis på den socialistiska idétraditionen så kom ju den reellt existerande socialismen, i sina olika former, att mer likna det planerings- och expertsamhälle som tänkare som Saint-Simon beskrev i detalj än Karl Marx rätt vagt beskrivna södervittrande stat som skulle dyka upp efter produktivkrafternas marsch genom historien.