Johanna gör en skiftesspaning om disperfektion. Alltså att vi i transparensens och twittrandets tidevarv lägger mindre vikt vid att uppehålla ett ”perfekt” yttre och istället exponerar oss själva som de icke-perfekta människor vi är.

Detta får långtgående konsekvenser för alla de yrkesgrupper som bygger sin status på just perfektion. Journalistens hyllande av den perfekta objektiviteten. Artistens perfekta kreativa förmåga. Politikerns perfekta förmåga att fatta rätt beslut för flest människor. Det finns en rad yrkesgrupper som bygger hela sitt existensberättigande på att ha rätt. De lever på ett informationsmonopol och ett tolkningsföreträde. (Historien är som bekant full av sådana exempel.)

När information blir billigare att distribuera och kopiera bryts detta monopol ned. Andra kriterier ger inflytande: trovärdighet, ärlighet, att stå för ens åsikter (men vara beredd att ändra dem om man utsätts för rätt argument). Kort sagt, att vara mänsklig och icke-perfekt.

Gamla hyllade normer som objektivitet ersätts av ett mångfald av subjektiva åsikter som sorteras i en ständigt pågående utrensningsprocess där den med starkast argument och högst trovärdighet har lättast för att göra sig hörd. Ingens sanning blir allas sanning. Att påstå att man är objektiv är att påstå att man är perfekt.

Det är en lögn vi numera genomskådar. Kejsaren är naken och lika icke-perfekt som oss andra. Och det är bra.