Den visionära striden kring EULA

Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa

mman till nya användningar pågår fortfarande.

Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.

Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).

Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.

Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.

Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.

Intressant

Ang Pirate Bay: Transparens i rättsapparaten?

TPB-rättegången påvisar åtminstone ett juridiskt förhållande bortom alla tvivel: Rättegångsbalken och förhållningssättet till rättsapparaten är hopplöst förlegade.

När rättegången inleddes imorse uppmärksammades att ett vittne närvarade under huvudförhandlingarna, vilket han enligt rådande lagstiftning inte får göra. Innan han ombads avlägsna sig från salen uppmärksammades på vittnets begäran att det inte är förbjudet för honom att följa rättegången på annat vis.

Det var säkert förnuftigt – innan tv/radio och en effektiviserad nyhetscykel – att hindra vittnen från att närvara vid rättegången innan dess att de själva skulle vittna, men denna bestämmelse har helt förlorat sin innebörd och därmed sitt existensberättigande. Ingenting hindrar vittnen från att följa rättegångsprocesser (inte minst denna, som är synn

erligen välbevakad), och eventuellt kunde man fundera kring om det är bättre eller rent av sämre att vittnen bildar sig en viktad, icke objektiv uppfattning via kvällspressen eller via fysisk närvaro i rättegångssalen.

Då man förr eftersträvade en rättegångsprocess som skulle generera absoluta sanningar ur objektiva sakframställningar,  kan vi idag konstatera att det målet måhända är en aning för astronomiskt högt ställt. Vad man däremot skulle kunna, och borde, eftersträva är en öppen och transparent rättsapparat som inte bara möjliggör för enskild medborgare att följa rättsprocesser, utan även underlättar och uppmuntrar detta. Inte heller transparens genererar per definition absoluta sanningar, men tranparens förhindrar eller förminskar i varje fall risken för desinformation eller subjektiv informationsfiltrering i flera led.

zp8497586rq

IPRED: Rädsla och lösningar

Andra veckan av IPRED här på Skiften. Det är en akt till i den långa debatten om upphovsrätten. Som andra skiften går det gradvis. Tänk, för kanske 10 år sedan hade det nog inte varit en debatt med MUF-ordföranden Wykman eller kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Jag tror att debatten fortfarande är ny för många inom politiken, därav förändringar som inte faller i god jord av det tidigare förslaget.

Joakim Lundblad tittar in i framtiden och ser den romantiska konstnärsrollen, den store kreatören, glida in i en iterativ kultur. Mycket läsvärt, jag har några andra tankar kring detta på Newsmill, i det liknande ämnet om det behövs några journalister i bloggarnas tid.

Pingat på Intressant

IPRED: Beatrice Ask har en poäng

Upphovsrätten är vår tids miljöfråga, vår tids vägning mellan arbete och kapital. Det nog en fråga som kommer att vara svår att lösa på bara 10 år.

Vissa tekniska lösningar på enskilda delar av upphovsrättsfrågan finns men det är viktigt att komma ihåg att precis som Copyriot Rasmus Fleischer påpekar så gäller debatten mycket mer. Det är inte bara en fråga om distribution, det är produktionssätt som står mot produktionssätt, olika tankemönster bakom olika sätt att konsumera. En strid mellan copykonservatism, infosocialism och andra ideologier.

Ingen sida är riktigt sugen på att komma ut med sina idéer. De som förespråkar upphovsrätten har stannat kvar vid artistupprop och nu också att få fram hårdare lagar. I längden fungerar det inte, man skapar badwill och kommer i längden kosta mer än det smakar.

Problemet ligger i att rättighetsinnehavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Då behövs en djupare politisk debatt och att åter vinna förtroendet. Det är svårt, se ödets ironi att EU trots sitt datadirektiv vill vinna förtroende för sin Europrise, European privacy seal. Det finns också skillnader i hur upphovsrättsinnehavare ser på sitt innehav, de behöver få komma fram.

Kommenterat gör en en intressant diskussion om olika former av avvägningar inom direktivets ramar mellan integritet och upphovsrätt inom IPRED. Mitt svar på frågeställningarna från Nicklas Lundblad är att det är nog troligt att man tar möjligheten att enkelt överlämna till domstolarna att bygga upp rättspraxis på området. Kanske inte bästa lösningen, men lättaste.

Men ”fildelarna” (vilket då är ett för snävt namn på dem) vill inte heller ta upp debatten. Man tjänar på synen av att det nedladdningen är enhetlig och drivs av privatpersoner för då kommer inte diskussionen om alternativen fram. OK, dagens strukturer för produktion, distribution och konsumtion faller men vad kommer i dess ställe? Det är en bred koalition idag, men frågan om informationssamhället bortom dagens upphovsrätt kommer nog att splittra upp sidan mellan de som vill lätta upp upphovsrätten, de som reagerar på integritetsintrång, de som vill införa en helt annan samhällsmodell, vill bruka det kommersiellt och de som bara vill ha gratis film (inte för att dessa avvägningar är lätta). Skiftens effekter tjänar på en vital samhällsdebatt, som tar hänsyn till att det finns olika förutsättningar för olika branscher.

Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentinnehavare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Justitieminister Beatrice Ask har någonstans en poäng. Nej, det är inte att vissa skall med automatik kunna kräva pengar för sitt arbete men att omställningen kan bli väldigt omfattande på kort tid. Jag är rädd att en del politiker tänker i bailout termer för även den här marknaden, då många aktörer inte anpassat sig till förändrade strukturer och nya politiska villkor.

Fildelningsdebatten vidrör så många avgörande frågor om informationssamhället och är enorm emotionellt laddat. Se bara hur det nybildade nätverket liberati rörde upp känslorna med bara spridda kommentarer från grundaren Alexander Bard. Jag kan inte avgöra vart liberatis politik går i nuläget av det som sagts av företrädarna men det blev problematiskt redan innan man kommit ut med en konkret politik. Man fick nätokraterna emot sig av en ödets ironi, vare sig det är rätt eller fel.

Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så borde man analysera dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

Pingat på Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,