Det är symptomatiskt att Joakim frågar om visionärer i en tid när internet upplever en svacka i innovationerna. Den stora omvälvningen av att nätets material kopplas sa
mman till nya användningar pågår fortfarande.
Det blir, som Joakim noterar, förstås en del oväntade nya intressenter, då internet angår alla parter nuförtiden, men en visionär har vi inte sett; den politiske visionären.
Politikerna på 90-talet ränkas inte riktigt, trots mycket tal om nationella bredbandssatsningar så följde ofta politikerna bara infrastrukturs utbyggnaderna. Riktiga nationella storprojekt, som Malaysias Multimedia Supercorridor (MSC) misslyckades då de hängdes upp vid en specifik hårdvara eller på överdrivna förhoppningar (läs mer här om Malaysia).
Anna König Jerlmyr uppmärksammades nyligen för ett förslag att öppna polisstationer i Second Life, för att vara där kidsen är. Anna König Jerlmyr fick mycket kritik för att hon inte hänger med och att Second Life blir alltmer av en spökstad.
Fast det är inte att Second Life är passé som är problemet egentligen. Anna König Jerlmyr har rätt i att de virtuella världarna är legitima områden för politiken och juridiken. Sedan kan det röra sig om rena spelvärldar eller andra plattformar online. Jag undrar varför World of Warcraft skulle vara undantagen? Det är att se bakom internet, avatarer från poliser gör inte så stor skillnad. För den politiske visionären handlar det om att spänningsfältet mellan anarchy, choice of law or acts of God– som att t.ex. politiskt diskutera vilken EULA som ett företag får upprätta.
Där finns spänningsfälten inom dagens informationspolitik, vilket inte identifierats ännu av politikerna (inte riktigt av Piratpartiet heller). Därav ser vi den rätt lågmälda diskussionen kring nätneutralitet. Fast för att kunna se den sprängkraften så behövs inte bara kunskap utan ett ideologiskt tänkande, och där är visionärens plats.
Vi har en traditionell diskurs om vilka roller staten, marknaden och privatpersoner kan, bör och får spela i samhället. Mycket av denna diskurs styrs av vilka medel dessa grupper har att påverka.
Online blir medlen mycket annorlunda: företag som producerar mjukvara skriver lagar genom kod, den som definierar standarder skapar en form av konstitution för en viss sorts aktivitet, ”den stora massan” har ett dyrbart uppmärksamhetskapital som dock när det spenderas blir något annat. Statens förmåga att beivra vissa aktiviteter via lagar och polis blir fläckvisa, och diverse andra grupper (som IFPI och Ecpat) skaffar sig polisiära befogenheter.
Just genom att det inte finns en mogen diskurs om detta blir det många problem. Men det som utmärker visionärer är att de ofta skapar en diskurs. De definierar begreppen och tvingar fram reaktioner.
Ett intressant visionärt exempel: global cyberpolis. Tanken att det faktiskt går att bygga globalt enforcement av nätet går emot många explicita och implicita antaganden vi gör om nätets natur. Det är inte självklart en bra eller dålig ide, men framför allt är det cyberpolitiskt visionärt.
Säkerhetsföretag (och säkerhetsnätverk) som cyberpolitiska visionärer? Hellre det än contentindustrin 🙂
Det som talar emot den globala cyberpolisen tror jag är att den förflyttar debatten mot ”choice of law”.
De flesta sidor inom informationspolitiken har önskat sig ”acts of God”- jämför med Lawrence Lessig och hans East Coast Code vs. West Coast Code.
Om tanken på en internationell cyberpolis skulle arbeta sig vidare i dagens läge är ett globalt FRA, fast det skulle vara en återgång till clipper-chip och Echelon.
Något många tror kommer att hända under det närmaste åren är en konsolidering bland sociala medier. Dels genom uppköp men också i form av samarbeten. Facebook har redan i beta att man kan ange sitt avatar-namn. Låt mig gissa att man snart kommer att kunna logga in i Second Life med sitt Facebook-konto. Så allt hänger ihop, ävenså den spaning man väl får utgå från att polis och andra ägnar sig åt i sociala medier helt oavsett politikiska förslag.
Att Second Life skulle vara ”passé” är däremot en missuppfattning, det är en i allra högsta grad levande community – faktiskt tre gånger större nu än under värsta hypen 2006/2007 räknat i aktiva användare, och ekonomin i Second Life har ökat inte mindre än sju gånger sen dess: omsättnigen 2009 var över fyra miljarder kronor. (Läs mer om det i mitt inlägg på Kvistlenas andra liv.)
Vill man använda social medier för spaning efter brott utförda i ”verkliga” världen ger förmodligen media med flest antal användare och kopplingar dem emellan – som Facebook – mest, men vill man spana efter brott utförda – eller förhindra att brott utförs – i själva communityn ger det förmodligen mest att vara närvarande där pengarna finns, som i Second Life.
Intressant om konsolideringen av sociala medier, Oliver.
Är då Second Life borta? Nej, det finns många användare och mycket aktivitet. Hypen satte upp mycket höga förhoppningar på SL.
Det skulle inte vara förvånande om vi någonstans i slutet av 10-talet sitter tänker på att Second Life var lika före sin tid som boo.com var med e-handeln under dotcom-eran (fast med några extra problem för boo.com). Jag höll ett tal om Second Life på Handelshögskolan då det begav sig.
Och oavsett vilken modell för virtuella världar eller sociala medier som kan ta sig fram så är frågan om EULA viktig. Särskilt som det finns en tickande problematik inom många sociala sites.
En fråga är om det kan finnas en konflikt mellan virtuella världar och sociala medier? Trots allt utvecklades virtuella världar för att vara 3D i en miljö som är mycket 2D?
Haha, jag kan inte heller låta bli att le åt att visionärerna på Boo, så dissade när ekonomin tröt, och nu har andra förverkligat deras idéer. Och allt föll bara helt naturligt på plats, utan ståhej och uppståndelse, bara som en ren självklarhet. Som vanligt är det vi som präglats före ett teknikskifte som vrider och vänder och försöker förstå – nästa generation bara tar vad-det-nu-är som helt självklart – ”hur skulle det annars va?” (Men det finns faktiskt en viktig skillnad mellan Boo och Second Life – Linden Lab har alltid gått bra ekonomiskt, medan Boo aldrig kom så långt som till intäkter. Second Life lyckades, långt före internet som helhet, skapa en stor acceptans att betala för information och virtuellt gods.)
När det gäller den där konflikten mellan virtuella världar och sociala medier har jag funderat lite grand från andra hållet – varför verkar så många uppleva en konflikt? Jag ser tvärtom virtuella världar som bara ett media bland andra sociala medier, även om jag är lite extra intresserad av dem just för att de särskiljer sig längs en annan dimension. Twitter är grunt – når många snabbt med bred information, medan Second Life är djupt – tar tid men med fantastiska möjligheter till uttryck och med en helt annan närvaro. Det engelska buzzwordet ”immersion” (nedsänkning) är rätt beskrivande. Ett media med hög grad av ”immersion” innebär att dess användare använder mediet på ett fokuserat sätt, ”går upp” i det, helt enkelt lever sig in – upplever. Man kan ju inte precis gå på konsert i Twitter.
3D tror jag för övrigt är en väldigt viktig del av detta ”djup”, som hjälper till att – låt vara efter tillvänjning – skapa känslan av nästan fysisk närvaro. Knappst någon slump förresten att avancerad 3D-grafik är på gång i nästa generationers webläsare. Någon eller några har planer. 2D-grafik däremot kan vara kul och snyggt på alla sätt, men tillför egentligen inget ”djup”. Det blir en kul flash-applikation på Fejan, är den snyggare än andra blir den mer populär, men hur populär den är blir är det inte samma ”djup”.
Jag är övertygad om att konsolideringen framöver kommer att innebära att olika sociala medier närmar sig varandra från sina respektive håll, skillnaderna kommer att bli mindre, och vi kommer att få se en transparans mellan dem. De närmsta åren kommer att bli spännande att följa, men när nästa skifte väl hänt kommer ingen längre att ställa de här frågorna längre.
Facebook raderar rena Second Life konton sedan ett tag åter.