IPRED: Beatrice Ask har en poäng

Upphovsrätten är vår tids miljöfråga, vår tids vägning mellan arbete och kapital. Det nog en fråga som kommer att vara svår att lösa på bara 10 år.

Vissa tekniska lösningar på enskilda delar av upphovsrättsfrågan finns men det är viktigt att komma ihåg att precis som Copyriot Rasmus Fleischer påpekar så gäller debatten mycket mer. Det är inte bara en fråga om distribution, det är produktionssätt som står mot produktionssätt, olika tankemönster bakom olika sätt att konsumera. En strid mellan copykonservatism, infosocialism och andra ideologier.

Ingen sida är riktigt sugen på att komma ut med sina idéer. De som förespråkar upphovsrätten har stannat kvar vid artistupprop och nu också att få fram hårdare lagar. I längden fungerar det inte, man skapar badwill och kommer i längden kosta mer än det smakar.

Problemet ligger i att rättighetsinnehavarnas företrädare och lagstiftaren inte har lyckats förklara motiven bakom upphovsrätten, och varför den skulle vara en legitim avvägning mellan upphovsmannens intresse av ersättning och samhällets intresse av fria informationsflöden. Då behövs en djupare politisk debatt och att åter vinna förtroendet. Det är svårt, se ödets ironi att EU trots sitt datadirektiv vill vinna förtroende för sin Europrise, European privacy seal. Det finns också skillnader i hur upphovsrättsinnehavare ser på sitt innehav, de behöver få komma fram.

Kommenterat gör en en intressant diskussion om olika former av avvägningar inom direktivets ramar mellan integritet och upphovsrätt inom IPRED. Mitt svar på frågeställningarna från Nicklas Lundblad är att det är nog troligt att man tar möjligheten att enkelt överlämna till domstolarna att bygga upp rättspraxis på området. Kanske inte bästa lösningen, men lättaste.

Men ”fildelarna” (vilket då är ett för snävt namn på dem) vill inte heller ta upp debatten. Man tjänar på synen av att det nedladdningen är enhetlig och drivs av privatpersoner för då kommer inte diskussionen om alternativen fram. OK, dagens strukturer för produktion, distribution och konsumtion faller men vad kommer i dess ställe? Det är en bred koalition idag, men frågan om informationssamhället bortom dagens upphovsrätt kommer nog att splittra upp sidan mellan de som vill lätta upp upphovsrätten, de som reagerar på integritetsintrång, de som vill införa en helt annan samhällsmodell, vill bruka det kommersiellt och de som bara vill ha gratis film (inte för att dessa avvägningar är lätta). Skiftens effekter tjänar på en vital samhällsdebatt, som tar hänsyn till att det finns olika förutsättningar för olika branscher.

Skyddet för upphovsrätten ligger i snabbhet och support. Detta motverkar stora contentinnehavare, vilka inte kan skydda sin ekonomi, medan snabba flexibla aktörer vinner. Ju större någon blir, desto mer pirateri och därmed minskad marginalnytta. Det stimulerar snabb utveckling och mångfald där inträdes- och utvecklingskostnader är låga, men en allvarlig försvagning av de områden som kräver större investeringar, och som är beroende av tillfälliga monopol för att täcka stora utvecklingskostnader som (till exempel läkemedelsindustrin).

Justitieminister Beatrice Ask har någonstans en poäng. Nej, det är inte att vissa skall med automatik kunna kräva pengar för sitt arbete men att omställningen kan bli väldigt omfattande på kort tid. Jag är rädd att en del politiker tänker i bailout termer för även den här marknaden, då många aktörer inte anpassat sig till förändrade strukturer och nya politiska villkor.

Fildelningsdebatten vidrör så många avgörande frågor om informationssamhället och är enorm emotionellt laddat. Se bara hur det nybildade nätverket liberati rörde upp känslorna med bara spridda kommentarer från grundaren Alexander Bard. Jag kan inte avgöra vart liberatis politik går i nuläget av det som sagts av företrädarna men det blev problematiskt redan innan man kommit ut med en konkret politik. Man fick nätokraterna emot sig av en ödets ironi, vare sig det är rätt eller fel.

Istället för att debattera upphovsrättens filosofiska natur, ekonomiska nytta eller tekniska sidor så borde man analysera dess kulturella betydelse. Det är en ny och vidare diskussion där fler parter kan delta, och skapa en balans då man inte behöver se access och upphovsrätt som fundamentala motsatser.

Pingat på Intressant

IPRED och Zuckerbergs lag: att tvingas gå offline är att dö en smula

Mark Zuckerberg är upphovsmannen bakom Facebook. Nyligen formulerade han en slags social nätverkslag som rimmar med Moores lag för komponenttäthet på ett kiselchipset. Lagen beskriver en möjlig utveckling för hur vi kommunicerar på nätet och lyder:

”[…] next year, people will share twice as much information as they share this year, and next year, they will be sharing twice as much as they did the year before.”

Alltså, mängden information vi delar ut om oss själva dubbleras varje år.

Det är såklart bara en uppskattad siffra, men det var Moores lag också en gång i tiden. Klart är i alla fall att vi spenderar allt mer tid online och att vi delar med oss och skapar allt mer på nätet.

En allt större del av våra liv rör sig på nätet. ”We are the web” är det flera som säger.

Att vara på nätet är att vara del av de gemenskaper som har sina plattformar där.

Att vara på nätet är att vara del av samhället.

Att vara på nätet är att umgås med vänner.

Att vara på nätet är att leva. Att vara fri. Att till fullo få lov att vara människa.

Även om detta bara delvis är sant idag så kommer det att vara dubbelt så sant om ett år, fyrdubbelt så sant om två år och 1000 gånger så sant om 10 år, om vi ska tro Zuckerberg.

Vi kommer tämligen snart att leva våra liv mer eller mindre till fullo på nätet. Det kommer att vara en helt annan upplevelse än nätet idag. Inget vet hur denna upplevelse kommer att te sig men nätets förmåga att sudda ut tid och rum är så kraftfull att utvecklingen inte går att stoppa.

Man kan då fråga sig vilken rätt Per Gessle, Alexander Bard, Helena Bergström och de övriga kulturarbetarna som står bakom IPRED-lagen tror sig ha att kunna stänga av människor från nätet – från att till fullo få vara människor – för ett så ringa brott som att ha kopierat (kopierat – inte stulit!) en fil (information – inte atomer!).

Varför inte stänga av deras elektricitet också när ni ändå håller på? Man behöver ju ström för att spela upp musiken.

Sanna Rayman skriver att om ett par år kommer vi att skratta åt den här debatten. Så är det nog.

Att stänga av någon från internet kommer samtidigt att antingen vara ett av lagens hårdaste straff eller anses så omänskligt att det helt enkelt inte finns på straffskalan.

Uppdaterat: bara ett förtydligande: IPRED i sig säger mig veterligen inget om att stänga av folk från internet. Lagen handlar om att kunna identifiera en människa via ett IP-nummer. Det finns andra lagförslag som handlar om avstängning. De olika lagförslagen hänger dock samman och den gemensamma nämnaren är upphovsrättsindustrin. Det är också lätt att tänka sig ett scenario där en operatör blir pressad att säga upp ett internetabonnemang om IPRED blir verklighet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,