paternalism

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Ang. den Digitala generationen: Men, vem tänker på barnen?

Lugn! Det finns någon som tänker på barnen. EU tänker på barnen.

Ett vänsterhänt barn
Ett vänsterhänt barn

EU har ett Safer Internet plus programme som utreder, beställer skrivelser, och håller konferenser. Så visst tänks det på barnen, en hel del verkar det som. Safer Internet sätter sprätt på 55 miljoner euro, och även om de har ett par andra verksamhetsområden, så nog tänks det på barn för en stor del av euro-miljonerna.

Vad får man för tankar för ett par miljoner euro?
Inte helt oproblematiska tankar av flera anledningar. Den mest uppenbara anledningen, som i vart fall genast sticker mig i ögat, är att man kan ifrågasätta om det verkligen är statens, eller än värre, EUs, sak att censurera och åldersklassificera innehåll på Internet, i datorspel eller på VHS-kassetter.

Ett annat störande faktum är att EUs krafttag för att tänka är klart redundant. Det finns redan någon som tänker, och betydligt mer än för några futtiga euro-miljoner, nämligen barnens föräldrar. Föräldrar som redan har efterfrågat möjligheter att kontrollera sina barns åtkomst på Internet, och utbudet följer som väntat efterfrågan. Idag finns det mängder av lösningar att köpa! Det är rent av en mogen marknad på området.

Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.
Pojke med myggnät. 12,5 miljoner fler skulle kunna vara lika rustade om man skippat Safer Internet progamme.

Och 55 miljoner euro är ju inte en helt oansenlig summa. För 55 miljoner euro kan man t ex förändra resten av livet för 804 571 familjer genom att se till att de får ett ”starta eget”-bidrag via Hand in hand. Eller varför inte 12 515 555 myggnät från UNICEF? Se gärna de två sista länkarna som julklappstips!

Safer Internet bedriver även standardiseringsarbete, vilket är ren idioti. Historiskt har Internets standarder vuxit fram genom privata aktörer och forskare, och ofta genom organisationer som ISOC och IETF. Det har fungerat ganska väl än så länge får man ändå tillstå?
Vidare bör inte standarder väljas av byråkrater, utan väljas av konsumenter. Om byråkrater tillåts välja riskerar skattebetalarna att vakna upp med insikten att man fött ett nytt digital-radio projekt vid sin barm.
Byråkrater kan i sällsynta fall förstå sig på tekniken, men de kan, p g a den oöverkomliga informationsbristen, aldrig förstå sig på konsumtionen.

Om Safer Internet programme har någon vettig verksamhetsdel så döljer de den väl. Jag har som tidigare aktiv i denna industri prenumererat på deras nyhetsbrev i två-tre år, och…ehm, ja:
Förnya inte deras uppdrag!