Varning för amatörerna- veckans skifte

Gör-det-själv, do-it-yourself är en trend som lämnar mig kluven efter Skiftet från Alexander Funcke.

Den negativa sidan av trenden är att den i många stycken inte är frivillig. Martin Timell lyckades framgångsrikt vända sig till en befolkning av hemmafixare som inte har råd att ta in en hantverkare. Skatterna slår hårt, och är det billigare att spika själv, särskilt om man inte uppmärksammar alternativkostnaden att man gör ett sämre jobb.

Dålig amatörism och dålig automatisering har alltså liknande grunder, man implementerar IT-lösningar för att slippa ha med kunden och medborgaren att göra och för att ta bort en personal.

Regeringens nya förslag, med riktade skattesubventioner följer det här problemet. Vissa typer av tjänstekonsumtion ses som bättre än andra, med gränsdragningsproblem i vissa fall. Då är det bättre med sänkt moms över hela linjen eller lägre löneskatter (så kallad arbetsgivaravgift).

Den positiva sidan är att det är att många det faktiskt finns en mottrend till specialiseringen. Det har blivit enklare, mycket tekniken fungerar inte med expertkunskaper utan med allmän förståelse av system (se datarevolutionen). Verktyg har blivit billigare och bättre, även de som var riktade till specialister. Hobby och pyssel har alltid funnits, men hemmapularen har tagit in på proffs och organisationer.

Alexander skriver om journalistikens avprofessionalisering. Det har han en poäng i, och det nämns av Anders Mildner.

Den glada amatörismen har även nackdelar, främst därför att även frivilligarbete och samhällsentreprenörsskap kräver tid och resurser. Det ideella kostar också tid och pengar för att bli bra, och är kanske inte den räddare i nöden som många ser när de stora institutionerna inte lyckas. Nej, jag tror att proffs och amatörer tillsammans sporrar varandra till bättre arbete, och då kommer vi till det verkliga skiftet. Vi måste börja se över vilka strukturer som finns för samarbete och delande av information och resurser. Både för sociala medier och för arbete kan göras när amatörerna jämnat ut spelplanen något.

Pingat på Intressant

Beatrice Ask tror att internet är en lekplats

Förra veckans skifte handlade som bekant om den digitala generationen. Att internet skapat en generationsklyfta blir extra tydligt när man läser vad justitieminister Beatrice Ask sagt angående IPRED i Aktuellt igår:

”Nu ska branscherna och vuxna se till att vi får ordning på det här.”

Detta citat är väldigt talande för ministerns syn på internet och fildelning. Det är tydligen något ungdomsohyfs som regeringen nu ska rätta till med en ny lag.

Denna omogna och naiva syn på nätet skulle gå att le åt om det inte var Sveriges justitieminister som stod för den. Jag rekommenderar daglig läsning av Skiften.se för ministern! Fast börja med den här.

Finns det några andra skrifter någon läsare kan rekommendera åt ministern? Internet, grundkurs 1A?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Veckans Skifte: Ett skifte i allmänhet och ett skifte i synnerhet

En kommentar på min presentationssida,

”Hm, ni ska nog hålla er till matematik eller dylikt.”

inspirerade mig till att ta denna posts tankebana.
Veckan skifte handlar nämligen om huruvida skomakaren ska bli vid sin läst, eller om hon också bör börja blogga, måla om fasaden, byta topplockspackning och så vidare.

Det sägs ofta att specialiseringen är en av nyckelkomponenterna i den fenomenala välståndstillväxten som mänskligheten i allmänhet, och i västvärlden i synnerhet åtnjutit.

Det finns många som försöker verka åt andra hållet. Do-it-yourself (DIY) industrin, med företag som Black&Decker, och galonsfigurer som Martin Timell gör allt för att vi skall bli intresserade av att bygga, fixa och dona själva.
Den faktiska ekonomiska nyttan är sällan hela argumentet till DIY-lösningar, utan det finns även ett psykologiskt ”kan-själv”-argument, som tycks appellera väl. D v s fram tills de halvfärdiga byggprojekten fyller 3 månader och man äntligen hyr in specialiserade hantverkare.

Utöver dessa särintressen som verkar för generalisering gror det en närmast primitivistisk rörelse. Den verkar för att vi skall handla mer och mer närodlat, och med ett ideal som pekar med hela handen mot total självhushållning. Generaliseringen tillgrips här med argument om ”ekologisk hållbarhet” tillsammans med ett alienerings-argument som lite godtyckligt förkunnar att bondesamhället är det ”mänskliga”, och beklagar att vi överger det.

Den generaliseringstrend som jag började posten med, medborgarjournalistiken, som vi här på Skiften kan tyckas ohämmat omfamna gång på gång, är en trend som jag än en gång mer eller mindre ohämmat skall omfamna.
Ty denna generalisering tycks mig vara väsensskilld från de tidigare. När man lejer bort byggandet av altanen, odlandet av salladen, eller stickandet av koftan, så har man blott bytt resultatet av en typ av arbete mot en annan. Med idéer, konst och kommunikation är det annorlunda.

När ledarsidan i min lokala dagstidningen har tänkt, och skrivit åt mig har de prioriterat ett fåtal frågor och ett fåtal perspektiv. Det perspektivet jag har, eller den fråga som ligger mig närmast hjärtat är sannolikt inte prioriterad.
Mina idéer, och om jag känner behovet av det, vädrandet av dem samma, är på ett annat sätt än altanbyggande förknippat med mänskliga värden, och mitt egenintresse. En starkare form av ”kan-själv”-argument, om man vill.

Vilken är den sammanvägda trenden, specialisering eller generalisering? Finns det rent av en konvergens att tala om? Om vi blir mer av generalister kommer det att skada den framtida tillväxten? Vem kommer vara mest beundransvärd, specialisten eller generalisten? Och slutligen, vad innebär 3D-skrivaren för denna utveckling?

Sårbara kids och anarki- den digitala generationen

Intressanta svar från Erik Starck och Alexander Fucke.

Det fick mig att tänka till än en gång. Lite grann så vänder jag mig mot talet om den digitala generationen och att de skall skyddas. Det är förstås en förenkling att tala om en ”digital generation”. Praktiskt, men som gör det svårt att se hur enhetligheten är mindre än tidigare (se Den mobila generationen). Jag lyssnade för någon vecka sedan på en presentation i Rosenbad av Medierådet om Ungar & Medier, ofta så är det sociala problem som läggs på datorernas och internets konto. När jag lyssnade på presentationen av boken Alexandramannen: en berättelse om vår tids största nätsexhärva, fick jag känslan att det snarare handlade om att tjejerna varit utsatta och utelämnade av de vuxna från första början. Författaren Katia Wager beskrev sitt eget föräldraskap till sina barn i den digitala generationen. Hon var insatt, kunnig och kunde diskutera och förklara för sina barn vad som var bra och dåligt. Klass, mer än generation, som avgörande faktor? Det är mycket för föräldrar att hålla reda på, som när datamiljön övergår till något som går in i den reella världen. Funkeys, leksaksdjur som kopplar ihop onlinespel och fysisk docka, är ett ett steg i den riktningen.

Där kan man dra gränsen och se att föräldrar oftast är bäst för sina barn, och att det definitivt som Fucke skriver, inte är det bästa att ta in europeiska institutioner för att standardisera nätmiljön. Då syns nog inte de svagaste återigen. Men, skulle det inte finnas utrymme för ett stöd, för utbildning om den nya datormiljön också? Självklart har det civila samhället och kulturen en roll att spela, även om det finns ett avstånd. Dataspel är en kultur, och som samhällsföreteelse har den setts som för isolerad. Kanske är det i gemenskapen online som bättre förståelse kan spridas till nya och oerfarna användare. Här behövs mer av diskussioner om hur communities ordnas, och vad som ger välfungerande communities. Fast den debatten kommer kanske att föras mer online bland ungdomarna själva.

Waldemar Ingdahl utvecklar sina tankar i Corren.

Pingat på Intressant

Klyftorna definierar vem vi är

Waldemar låter veckans skifte handla om den digitala generationen och generationsklyftan den för med sig.

Hur länge har det funnits generationsklyftor? Lika länge som det funnits generationer och en levande kultur som utvecklas. För att en klyfta ska uppstå måste det ske en rörelse framåt – ett skifte. Klyftan och skiftet hör samman som fotavtrycket och skon i rörelsen framåt. Sådana rörelser är ofta drivna av den tekniska utvecklingens nya möjligheter. Tryckpressen, radion och TVn har alla lett till sociala rörelser. Internet är en mer disruptiv teknologi än samtliga andra, så klyftan bör bli därefter.

Vidare, även om FRA- och IPRED-debatten varit hätsk i Sverige är det i länder som snabbt gått från bonde- till informationssamhälle som klyftan kommer att ge störst avtryck. Kina, Indien m.fl. har sina största revolutioner framför sig och dessa kommer att drivas av en flodvåg av kommunikationsteknik.

Dessutom, nu sker flera stora generationsskiften: 80-talisterna, som vuxit upp med mobiltelefoner och internet tar sig ut i arbetslivet och samhällsdebatten samtidigt som 40-talisterna, den rika efterkrigsgenerationen, äntrar pensionsåldern. Deras krav på en gyllene ålderdom är större än tidigare generationers.

Varje generation tar med sig sina skiften på sin resa genom livet. Det är dessa skiften och dess klyftor – skillnader jämfört med andra generationer – som blir varje generations signum.

Vi är de skiften vi genomlever.