socialism

Morgondagens idéströmningar

Vad är det för idéer som kommer att påverka kultur, politik, teknik och samhälle? Waldemar Ingdahl spanar brett på Joakim Lundblads skifte.

Först så kan postmodernismen finnas kvar. Det är en kritik av en äldre framstegstanke, som fortfarande finns kvar inom tekniken och naturvetenskapen. De tekniska framstegen ifrågasätts om de kommer att också göra mänskligheten bättre och leda till sociala framsteg. Det är dessutom något tveksam vad vi avser med postmodernism, skrev en välvillig tolkning av Foucault, Derrida, Lyotard och de andra tänkarna här.

Intressant nog en återuppståndelse för fackföreningsrörelsen, som Nicklas Lundblad skrivit om:

Fackföreningarnas renässans är närmast garanterad så länge som de socialt rörliga tvingas till dem i brist på andra infrastrukturer i vårt samhälle. En av det liberala Sveriges kanske angelägnaste uppgifter – inte minst för integrationen – är att i näringslivet skapa en alternativ social infrastruktur för klassresor och social rörlighet.

Debatten mellan gamla hårda gröna element och en mer förnyelsevänlig grön rörelse kommer, nu när vi alla blivit gröna. Kanske för att vi nu förstår mer hur djur och natur fungerar.

Den rätt platta debatten mellan upphovsrättsförespråkare och det som vagt kallats pirater (båda grupperna har kraftigt avvikande intressen och idéer internt) går mot någon sorts infosocialister och någon sorts infoliberaler.

Joakim Lundblad har en diskussion om neurovetenskapens genombrott i samhället, politiken och kulturen. Det har Joakim rätt i, jag skrev i TCS Daily om att vi snart skulle leva i hjärnans årtionde. Visst, vi bör hålla i åtanke att människan är ett komplext, mångfacetterat fenomen. Som i debatten vi hade på Skiften om neuroestetiken som vetenskap. För att förstå hjärnans funktion bör vi dels definiera vad vi vill ha ut i slutändan och där blir en neuroetisk debatt viktig. Den debatten måste få växa gradvis, istället för att anordna en stor konferens som i Asilomar (vilket skedde för kunskapen om våra gener).

Så, är det rimligt att tala om idéströmningar? Det finns mycket av inneboende determinism i hur våra hjärnor fungerar, som bestäms av en evolutionär interaktion mellan oss själva och omvärlden. Frågan är hur mycket denna insikt har en praktisk påverkan på våra liv, då komplexiteten i hjärnans funktion hindrar oss från att till fullo veta hur vi kommer att agera. Det är när varseblir som vi kan bli medvetna om vårt sinne. Då tror jag att vi får en god början till neuroetisk ansats att ställa in det neuropolitisk mikroskopet efter. Som Daniel C. Dennett argumenterade för i sin bok Freedom Evolves finns det hel del frihet att diskutera om, även i deterministiska system.

Och det behövs, dagens politiska osäkerhet inför neuropolitiken är oroande.

PS. Läs om ämnet av nya idéströmningar rapporten som Erik Starck skrev för tankesmedjan Eudoxa om Den nya politiken samt om biologiska ramar för politiken i Politikens biologiska gränser av Anders Edwardsson.

Pingat på Intressant

Inga alternativ till kapitalismen!

Finanskrisen sveper över världen, det kommer att bli tufft både i slott och koja.

Det kan bli en ordentlig problematik för vissa länder. Island, vars banker kommer drabbas hårt, kanske har inte de finansiella möjligheterna att backa upp dem. Länder som Italien, Grekland och Belgien har statsskulder som uppgår till över 100 procent av BNP, där kan det bli allvarligt. Det är ett svårt psykologiskt spel där det är svårt att se de långsiktiga konsekvenserna. Erik Starck har gett oss en svår fråga för Veckans Skifte.

Men ett skifte som Erik Starck skriver… hmm, jag tror jag är skeptisk. Faktiskt även skeptisk till att krisen i sig skulle leda till en ny ekonomi. Ser vi bakåt i tiden till 90-talets kris här i Sverige kan den ha varit mer avgörande, då många tillverkningsbranscher försvinner och industrin ersätter tillverkningspersonal med maskiner (inventarier är billigare än personal, vilket snedvrids än mer av skattesystemet). Trender som vi sett tidigare i ekonomi och samhälle kommer nog inte att brytas, kanske förändra takt.

De belånade områden som togs upp i nyhetsinslaget Erik länkande till är något speciella då de som reporten Lisa Ling påpekar i slutet slagit inte bara av subprimelån men också av höjda bensinpriser. De var orter som var avlägsna från Los Angeles, och man behövde pendla med bilen och ha billig bensin. Federal Reserve’s förra chef Alan Greenspan låg bakom att blockera en kris på konstgjord väg i början av 2000-talet, och därför blir den värre i dag.

Fast inte ens belåningsekonomin tror jag kommer att ändras. Vi har diskuterat frågan om belåningsekonomin och finansiella bubblor på marknaden i flera år, men samhällsdebatten går mellan olika vaga psykologiseringar och de traditionella politiska linjerna.

Där håller jag med Mick Hume på Spiked (gamla Living Marxism) när han säger att för att vara en omvälvande händelse är det underligt tyst om vilka alternativ som skulle finnas till dagens spenderbyxor. Hume sätter fingret på hur stor den statliga inblandningen har varit, och från sin vänsterposition ser han också hur tyst det är från vänstersidan. Lite vaga bröl om nyliberalismen är inte ett politiskt program, kamrater! Vänstern klarar inte av att ha en djupgående debatt om ekonomin längre, säger Hume, och jag håller med honom. Det som blev kvar av socialismen, som Joshua Muravchik beskrev i sin bok ”Heaven on Earth” (en svensk recension finns hos Smedjan) var möjligtvis den kunde vara grädden i kapitalismens kaffe- men det är fortfarande kapitalismen kaffe och inte socialismens ambrosia. Lenin fick rätt på 90-talet, socialism utan radikalism blir bara revisionism. Den politik som vänsterregeringar skulle kunna föra, skiljer sig inte så mycket åt från dagens. Stora krispaket, om så på hundratals miljarder dollar är inte lösningen, också för att Federal Reserve och europeiska centralbanken ECB inte är tillräckliga för att påverka marknaden.

Mick Hume sammanfattar bristen på alternativ från vänster, men om man skall vara självkritisk så är ju inte alternativen från höger toppenbra heller, efter att man eventuellt kan slita sig från jakten på de nyliberala halmgubbarna. Det är nog lätt hänt att många dras in i att försvara dagens problematiska system, än tänka ut bättre program för fungerande marknader. Det går att även från liberalt håll instämma i Humes kritik av att se den ekonomiska politiken som en helt teknisk affär, där politikerna relegeras till att tala fetma, föra krig mot terrorn och rökningen (sedan tror jag att mina och Humes åsikter skiljer sig åt om den ekonomiska politiken).

There is no alternative, TINA. Det är ett problem på lång sikt, då det betyder att vi kan få uppleva samma saker igen inom en oroväckande snar framtid.

Pingat på Intressant.se