Månad: september 2009

När åldrande blir en sjukdom

Förr i tiden var döden ständigt närvarande. Det var inte bara när digerdöden härjade som värst som döden var en bekant följeslagare, det är först under det senaste århundradet som vi lyckats hålla honom stången även utan schackspel.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=cLVx8TrToM4&hl=sv&fs=1&]

När pensionsåldern i Sverige 1913 bestämdes till 67 år var medellivslängden i landet 58 år för kvinnor och 56 år för män. Idag är medelåldern globalt 67 år (Ghana och Senegal befinner sig idag ungefär där Sverige var 1913).

1913 hade vi ändå kommit en bra bit på vägen. Under större delen av vår historia har medellivslängden legat någonstans mellan 20 och 30 år.

När döden är så ständigt närvarande så blir den också självklar. Oundviklig.

Sättet man dör på har dock ändrats med tidens gång. Våld var vanligt förekommande och den enklaste infektion kunde vara dödlig under större delen av människans existens.

När så medellivslängden kryper uppåt samtidigt som död från våld blir allt ovanligare så börjar döden istället gå hand i hand med något annat som antas vara oundvikligt: åldrandet.

Vad är då åldrande? Åldrande är en statistisk konsekvens av att din kropp ständigt genomgår en förändringsprocess. Åldrande är ansamlandet av fel som skett i din kropp då du varit upptagen med att leva. Vart åttonde år du lever dubbleras risken att du ska dö.

Men är det en sjukdom?

Går det rent av att bota?

Frågan om vad som anses vara en sjukdom är värd uppmärksamhet för svaret är inte alls så fast och säkert som man kan förledas att tro. 1979 gjorde tidskriften British Medical Journal en undersökning där sådant som depression och högt blodtryck hamnade långt ned på listan över vad som ansågs vara sjukdomar. 2004 listades följande som icke-sjukdomar:

  1. Åldrande
  2. Arbete
  3. Uttråkning
  4. Påsar under ögonen
  5. Låga kunskaper
  6. Skallighet
  7. Fräknar
  8. Stora öron
  9. Grått eller vitt hår
  10. Fulhet

Homosexualitet ansågs för övrigt även vara en sjukdom av svenska myndigheter 1979.

Vad är det för företeelser vi inte accepterar som sjukdomar? Jag tror svaret i många fall (”arbete” i listan ovan torde vara ett undantag (eller?) och exemplet med homosexualitet visar kulturens viktiga betydelse) beror på vår egen förståelse för kroppen och sinnet. De saker vi inte begriper accepterar vi som ofrånkomliga, oundvikliga. De saker vi inte kan förändra betraktas aldrig heller som något som kan botas och därmed blir det heller ingen sjukdom.

Tyvärr leder detta till att få resurser avsätts för forskning inom viktiga områden. Jag skrev under skiftet om månlandningen att ibland kan något som kan verka omöjligt ändå befinna sig så pass nära så att rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt kan säga: nu j*klar löser vi det här problemet!

Ett exempel: Bill Gates och malaria. Den förre Microsoft-VDn har bestämt sig: Malaria ska bort. Problemet ska lösas!

Än så länge verkar åldrandets gåta ligga utanför vår räckvidd att fatta ett sådant beslut. Ett viktigt stort steg i rätt riktning är dock att erkänna åldrande som en sjukdom, något som går att bota. På samma sätt som att vi gemensamt bestämde oss för att sluta betrakta homosexualitet som något sjukligt måste vi bestämma oss för att betrakta åldrandet som lika sjukt som cancer, svininfluensa eller hjärtsvikt.

Vi kan om vi vill.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8iYpxRXlboQ&hl=sv&fs=1&]

Demografins dom är upp till oss själva

Alexander frågar om vår syn på åldrande.

Hur blir man hundra år gammal? I dag är svaret vare sig renlevnad eller hedonism, utan främst tur. Nu kan vi alltmer själva påverka vår ålder genom livsstil och miljö.

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer. Det är inte så farligt, Estlands befolkning beräknas minska med 52 procent till år 2050, Lettlands med 44 procent. Italiens befolkningsminskning på 22 procent till samma år verkar nästan liten i sammanhanget.

Förutom ungdomskulturen växer nu också en minst lika vital seniorkultur fram. När 40-talisterna går i pension så kommer de inte att nöja sig med att sitta i parken och mata svanarna. De flesta kommer att vilja fortsätta att vara aktiva, i alla fall långt mer än sin egen föräldrageneration.

De är gamla och friska, inte gamla och sjuka. Förbättrade vårdmetoder håller oss friska längre, även om huvudskälet till ökade livslängd är att ökat hälsotänkande gör att vi sliter ut oss mindre (med även färre tunga kroppsarbeten) och äter bättre.

Samtidigt som de äldre blir friskare och investerar i sin hälsa ökar dock mängden stress, rökning, fet mat och bristen på motion hos de yngre. Detta kan leda till konkurrens om vårdresurser mellan de unga och sjuka och de gamla och friska.

Andra konflikter som kan uppstå är att de politiskt starka pensionärerna inte tycker att skola och ungdomsverksamhet är så viktiga områden och genom politiken styr om mer resurser till den häla-och sjukvård de finner viktigare. De finansieringsformer vi har i dag kan skapa stora samhällskonflikter.

Parallellt med detta lever alltfler människor liv som liknar den livsföring som tidigare kopplats till tonåren långt upp i 30-årsåldern. Avgränsningen till barndomen har försvunnit och det har blivit alltmer accepterat att ha intressen kopplade sin barn- och ungdomstid. Tanken på på en klar åtskillnad mellan gammal och ung suddas ut. Dock blir också skillnaderna mellan generationernas synsätt större- både genom att människor lever längre och att samhället blir alltmer dynamiskt. Farfar och hans barnbarn har vuxit upp i två helt olika världar.

Debatten om demografi brukar oftast landa i pensions- och arbetsmarknadsfrågor. Här kommer förstås den svenska debatten om LAS in.

Men tänk om LAS inte är den viktiga frågan? LAS är en arbetsmarknadslag anpassad till det tidiga 60-talets arbetsliv. Det slår mot både försvararna och belackarna.

Försvararna av LAS blir ser inte att den redan kringgås i projektanställningar och visstidsanställningar. Riktig trygghet och arbetssäkerhet handlar om annat.

Belackarna av LAS, hoppas nog för lite mycket på effekterna av ett avskaffande. Även LAS avskaffas så kommer inte Ericsson, Volvo och företagen att börja anställa för fulla muggar.

Det demografiska glappet av ett arbetsliv som börjar vid 30 och slutar vid 50 kommer sig av det traditionella företagets problem.

Det är skatterna på arbete som stänger ute både gammal och ung, och förhindrar en ålderdom med guldkant på tillvaron. Det är för dyrt att producera många tjänster i zombie-ekonomin.

Det är i dessa förändringar som spänningen står inför ålderdomen. Äldre och friskare människor borde vara en tillgång, inte en demografisk bomb.

Som Paul Evans på INSEAD sade:

Folk är inte emot förändringar, de är emot att tvingas till förändringar

Intressant

Börjar åldrande bli gammalt?

Vad är egentligen död och åldrande?

Givet en framtid där nanoteknik kan reparera våra celler on-the-fly är det inte givet att åldrande har samma starka koppling till degenerering som idag. Även om inte den direkta framtiden bjuder på något så raffinerat finns det mycket som talar för att vi även fortsatt kommer att förlänga vår medellivslängd. Kommer samhället till slut börja se åldrandet som en sjukdom bland andra? En som ska botas.

Vidare, vad händer med dagens ungdomskult när det inte råder knapphet på kroppslig ungdom? Hur löser vi de demografiska problemen? Är det dags att tala om överbefolkning trots allt? Riskerar myndighetsåldern att förskjutas? Pensionärer är de ett utdöende släkte? När döden nästan uteslutande sker genom olycka, strid eller eget val, vad har det för påföljder på vår kultur? Vad händer med 30 års krisen? Och kommer gammal fortfarande vara äldst?

Veckans skifte är alltså åldrande och död. Frågorna är många. Jag hoppas att skiftesskribenter och kommentatorer fyller på med ett par svar.

Icke-utilitaristiska patent—existerar de?

Johannas val av patent som veckans skifte är riktigt kul. Roligt är också antalet och typen av kommentarer som det ursprungliga inlägget har genererat. 37 stycken i skrivandets stund.

En fråga som jag ställt mig och andra är: Finns det någon som är för patent från ett icke-utilitaristiskt perspektiv? Jag inser att det går att konstruera sådana perspektiv, men har de några verkliga försvarare? Det gör det, men bland dessa finns det någon som har ett raffinerat svar på hur man löser konflikten mellan äganderätten för saker utav knapphet och äganderätten för idéer?

Och om inte, så lämnas frågan till att vara ett övervägande givet dess konsekvenser, och för att resonera om patent krävs kontrafaktiska spekulationer. Vissa naturliga experiment har förekommit och Against Intellectual Monopoly av Michele Boldrin och David K. Levine tar upp ett flertal.
Deras tes är att patentskydd har varit kontraproduktivt genom historien. Evidensen de redovisar stödjer så klart även deras tes.
Om man tar språng från deras lätt anekdotiska skildring av patenthistorien, men ger patentförespråkarna rätt i att vissa branscher skulle lida, så som läkemedelsindustrin, då kvarstår ändå frågan. Vad vore värst? Patent eller inte patent?

Livslängd och livskvalité korrelerar till exempel starkare med bra kost och god motion än tillgång till mediciner. Kanske skulle fler kunna ha en materiell standard som tillät dessa saker om inte patenten låst inne viss utveckling. Kanske.

Det är lätt att göra sig löjlig över patent. Patentlagstiftningen har helt uppenbart gått över styr i somliga sammanhang. Här om dagen kunde man läsa på Slashdot om att IBM har patenterat en fjärrkontroll som auto-twittrar ens val. Förutom att det är en usel idé och oklart varför man väljer att placera logiken i fjärrkontrollen. Så är det uppenbart galet. Vad i denna idé gör att det ligger i samhällets intresse att skydda IBM:s ensamrätt till den?

Ett annat faktum som jag tycker talar starkt mot patent är de patentpooler som är mycket vanliga i många industrier. De innebär att företagen som är en del av poolen inte behöver bekymra sig över att göra intrång på andra medlemars patent. Detta betyder att man inom poolen blivit av med patentens negativa effekter på innovation. Det man också har gjort är att man har byggt höga kartellmurar mot eventuella nya aktörer. Med andra ord: patentpooler visar behovet av att göra patent void för ny innovation, samt hur patentlagstiftningen nyttjas för att skapa ”accepterade” karteller.

Personligen finner jag ägandet av idéer motbjudande och mycket kontraintuitivt. Eftersom jag kommer från mjukvaruvärlden har jag dessutom mött de verkliga avarterna av patent. Det skrevs i dagarna om hur Microsoft lobbar för ett global patent standard. Kort reflektion: Ett recept på en soppa ska passa alla smaker. Och dessutom träffa rätt på första försöket. Mer institutionell konkurrens. Inte mindre.

Biopatent och biovikingar

Joakim flyter upp frågan om patent i bioteknikindustrin och om en generell patentform fungerar för alla?

För mig blev problemen med dagens situation tydligen när Brasiliens flotta funderade på att sänka skeppet Götheborg på sin färd till Kina.

Det är Convention on Biological Diversity (CBD) och den spelar in på biologiskt material. Läs mer i min artikel Here Come the Bio-Vikings!

Back then, many overestimated the opportunities offered by biomaterials used in the still relatively undeveloped biotechnology sector — with very profitable applications in agriculture, medicine and so on. There was talk of the ”green gold” that soon would provide significant new income to developing countries. The argument was made that these countries would need incentives for protecting their biodiversity by being able to charge the West extensively for the right to use biomaterials.

At the UN’s Earth Summit in Rio de Janeiro in 1992, the Convention on Biological Diversity (CBD) was signed and has now been ratified by 176 nations. As well-intentioned as the CBD treaty might have been, it severely restricted the ability of researchers to collect biosamples, as it forbids the collection on another state’s territory ”subject to prior informed consent” of that state.

Parallel to this was the development in intellectual property, through the introduction of patents created originally to protect industrial hardware and not biological materials. This restricted the previously unlimited access and trade in genetic information and genetic materials.

Den tuffa debatten kring växtförädling lyfts ännu en gång av Carl-Gustaf Thornström på Forskarbloggen.

Intressant

Patentet – ris, ros och antiallmänningar

Johanna väljer att lyfta patentfrågan, och noterar att den svenska patentdebatten är lika tunn som den är polariserad. Utan att göra anspråk på att kunna lösa problemet, skriver jag gladeligen under på att patentet som institution är i behov av förnyelse, eller åtminstone variation.

Och är det egentligen så konstigt? De grundläggande förutsättningar under vilka patentet kom till har förändrats både en och två gånger, och således har även patentets faktiska funktion förändrats.

Ett tydligt exempel på patentets förändrade funktion står att finna i Janets Hopes beskrivning av biotekindustrin i boken Biobazaar. Hope beskriver hur ett av de dilemman som patentet historiskt har haft till uppgift att motverka – tragedy of the commons – i modern tid ställs emot en ny tragedy of the anti-commons. När allt kan patenteras blir utvecklings- och innovationsprocessen helt enkelt en snårdjungel av olika patent som tillhör olika aktörer, och det blir enormt kostsamt bara att ta reda på och skaffa sig tillstånd för inledande forksningsstudier. Hope understryker framförallt hur detta stänger ute utvecklingsländers forskningsinstitutioner från den annars potentiellt globala forskningsarenan.

Patentet är ett lysande exempel på vad som händer när politik och lagstiftning som designats för ett specifikt system genomgår tysta förändringar som en effekt av att grundläggande förutsättningar förändras.

Patentlagstiftningen behöver revideras och troligen också reformeras. För mig är denna hållning lika mycket en hyllning till dess ursprungliga syfte, som en hård kritik mot dess nuvarande implementering. Framförallt tror jag man ska fråga sig om det verkligen räcker med en generell patentmodell, och hur man ska förhålla sig till det internationella perspektivet. Är det verkligen optimalt att avgränsa patent – och därmed goda idéer – geografiskt som man gör idag?