Experternas olika form av fortlevnad

För att behandla Waldemars skifte väljer jag att intressera mig för två typer av experter: utförare och beslutstagare.
I det första fallet är experten hotad av automatiseringen, men de absolut tacita kunskaperna kommer aldrig att gå ur mode. I den mån det överhuvudtaget finns något sådant. För enkelhetens skull blickar posten inte längre fram än att mänsklig heurestik endast finns hos människor.

Beslutstagaren är mer hotad. Ett beslut består av två delar. En mängd värderingar och en förutsägelse om vad konsekvensen av agerandet är.
Att en expert bär på värderingar är något som ofta förbises. Värderingarna antas komma från beställaren, men givetvis styr en experts värderingar. Om inte annat blott givet den selektionen av information experten gjort dessförinnan.

Experten är med andra ord olämplig för att arbeta mot givna värderingar—typexemplet är den statliga utredaren eller journalisten.
För den andra delen av beslutsprocessen är förutsägelsemarknader (prediction markets) utmanaren för att förstå konsekvenserna av val. Det finns starka argument och empiri för att experten även här ligger i underläge.

Professor Robin Hanson vid George Mason University har en kul modell för statsskick som gör denna uppdelning, Futarchy. Vars slogan är: ”Vote Values, But Bet Beliefs.”
Det går att kritisera uppdelningen, men den identifierar ändå regelbundenheter i beslutsfattningsprocessen.

Den förutsägande experten har varit hotad av förutsägelsemarknader, men på grund av marknadernas relativa omständighet är han ännu inte obsolet. Egentligen har jag mycket att skriva om just experterns eventuella roll i detta framöver.
Har klurat på en affärsidé relaterat till detta, men som jag åtminstone tillfälligt har övergivit. Den förtjänar dock ett bättre öde än ett havsverk till sammanfattning. Hoppas på att få återkomma till detta.

Ang. Grön ideologi: Allmänintresse politiserar – Transparans formaliserar

Robin Hanson ger uttryck för följande klokskap under en utmärkt EconTalk-podcast, där han och Ross Roberts diskuterar varför folk normalt litar på nobelpristagare i fysik, men inte sällan anser sig ha nog på fötterna för att ifrågasätta nobelpristagare i ekonomi:

”People accept physicists except when it’s about something the public cares about, like global warming. String theory, get full page coverage. Global warming: evidence, complexity, skepticism perhaps because of money at stake. Topics interesting and matter. If it matters, level of deference goes down unless we are saying what outsiders want to hear.”

Summa sumarum: Vi ifrågasätter de saker som på ett direkt sätt berör oss. I övrigt litar vi glatt på expertisen.

Det allmänna ifrågasättandet verkar krattar manegen för den växelverkan mellan politik och vetenskap som man kan skönja i den kvällstidnings-aura som följt allt med prefixet klimat-. Debatt, forskare, journalister, smarta, alarmism, förnekare, och så vidare.

Så 2030, hur ser manegen ut? Det skifte jag skönjer som jag tror kan påverkar hur växelverkan ser ut är den ökade transparensen.
När den siste objektive journalisten tagit av sig sin krona och sällat sig till de mänskliga. När ”experters” utlåtande följs upp, kartläggs och ifrågasätts. När vi helt enkelt utvecklat ett system för att sätta ett utlåtande i ett sammanhang, låt det vara från en politiker, journalist eller forskare. Då.

Transparensen tycks alltså betyda ytterligare ifrågasättande. Vilket alltså torde implicera mer växelverkan? Icke.
Ifrågasättandet inför 2030 är på meta-planet. Vem är källan, vad är hans/hennes intresse? Detta torde alltså istället leda till en nyttig formalisering av det vetenskapliga språket. Där de spektakulära uttalandena lämnas till mer renodlade ”pundits” och opinionsbildare. Forskning blir alltså mindre politik.

Å andra sidan när experters utlåtanden systematiskt följs upp torde de mer eller mindre självutnämnda experterna inom politiken tvingas bli mer vetenskapliga? Kanske, men mer troligt är ett fortsatt cykliskt skiftande mellan av forskning inspirerade realister och av känslomässigt aggeterande populister.

Och angående det gröna? Vår miljö är med största sannolikhet en av de absolut viktigaste politiska frågorna även 2030, men i vilket perspektiv?