Robin Hanson ger uttryck för följande klokskap under en utmärkt EconTalk-podcast, där han och Ross Roberts diskuterar varför folk normalt litar på nobelpristagare i fysik, men inte sällan anser sig ha nog på fötterna för att ifrågasätta nobelpristagare i ekonomi:

”People accept physicists except when it’s about something the public cares about, like global warming. String theory, get full page coverage. Global warming: evidence, complexity, skepticism perhaps because of money at stake. Topics interesting and matter. If it matters, level of deference goes down unless we are saying what outsiders want to hear.”

Summa sumarum: Vi ifrågasätter de saker som på ett direkt sätt berör oss. I övrigt litar vi glatt på expertisen.

Det allmänna ifrågasättandet verkar krattar manegen för den växelverkan mellan politik och vetenskap som man kan skönja i den kvällstidnings-aura som följt allt med prefixet klimat-. Debatt, forskare, journalister, smarta, alarmism, förnekare, och så vidare.

Så 2030, hur ser manegen ut? Det skifte jag skönjer som jag tror kan påverkar hur växelverkan ser ut är den ökade transparensen.
När den siste objektive journalisten tagit av sig sin krona och sällat sig till de mänskliga. När ”experters” utlåtande följs upp, kartläggs och ifrågasätts. När vi helt enkelt utvecklat ett system för att sätta ett utlåtande i ett sammanhang, låt det vara från en politiker, journalist eller forskare. Då.

Transparensen tycks alltså betyda ytterligare ifrågasättande. Vilket alltså torde implicera mer växelverkan? Icke.
Ifrågasättandet inför 2030 är på meta-planet. Vem är källan, vad är hans/hennes intresse? Detta torde alltså istället leda till en nyttig formalisering av det vetenskapliga språket. Där de spektakulära uttalandena lämnas till mer renodlade ”pundits” och opinionsbildare. Forskning blir alltså mindre politik.

Å andra sidan när experters utlåtanden systematiskt följs upp torde de mer eller mindre självutnämnda experterna inom politiken tvingas bli mer vetenskapliga? Kanske, men mer troligt är ett fortsatt cykliskt skiftande mellan av forskning inspirerade realister och av känslomässigt aggeterande populister.

Och angående det gröna? Vår miljö är med största sannolikhet en av de absolut viktigaste politiska frågorna även 2030, men i vilket perspektiv?