Den här posten är ett senkommet svar på Joakims skifte om informationssamhället utelista.

När jag växte upp på 80-talet slog hemdatorn genom. Det började med Commodore 64 och övergick sedan till den för sin tid oerhört avancerade Amigan. Det här var datorer som fick mig att börja programmera, något som sedan växte från en hobby till ett yrke. Större delen av tiden framför datorskärmen gick dock åt till att spela spel.

Dataspel var tämligen dyra och internet låg fortfarande ett par år in i framtiden så några piratbukter fanns inte i sikte, även om det viskades på skolgården om BBS:er överfulla med spel och program. Istället ägnade jag mig en period åt något som gick under benämningen swappning (från engelskans swap, ”byta”).

Vi skickade helt enkelt program till varandra via posten, på disketter. Snigelpostsbredband.

Kontakt med varandra fick vi på tidningen Datormagazins annonssidor. För det mesta handlade breven enbart om disketternas innehåll men jag vill minnas att några personer fick jag extra kontakt med och vi började utbyta även musikkassetter (inser hur gammal jag låter) med varandra. Breven handlade inte bara om bytets innehåll utan även om vad som hände i våra liv. Kan inte minnas att jag någonsin träffade någon av de här brevvännerna men det vi ägnade oss åt var fortsättningen på en tradition som pågått nästan lika länge som skriftkonsten funnits.

Såväl Einstein som Newton var flitiga brevskrivare. Faktum är att det är på detta vis större delen av den vetenskapliga och filosofiska debatten pågått de senaste århundraden. Einstein, Newton och deras kollegor bland forskare, författare, filosofer osv måste ha lagt en ansenlig del av sin tid på brevskrivande till varandra.

Eftersom tempot av logistiska skäl var långsamt tog man god tid på sig att skriva breven. Det blev som långa dialoger med månader mellan varje inlägg. Man kan ta många andetag mellan två brev som fraktats med häst och vagn över Europa. Många tankar blir tänkta, utdragna på ett sätt jag tror vi saknar idag.

Jag kan se bloggandet som den naturliga fortsättningen på brevskrivandet som dialog. På bloggen får man utrymme och tid att måla brett. Dessutom med fördelen att det är öppet och vem som helst kan vara med. Men, i gamla brev finns en kärlek till det skrivna ordet jag kan sakna i cyberrymden. Brevskrivandet skapar genom sin långsamhet en respekt för ordens tyngd.

Glimtar som hastigast på min inbox i Google Mail. 1567 olästa mail – och det enbart i en av inkorgarna. Dags att rensa. Dags att andas.

Dags att tänka långsamma tankar.