När det talas om informationssamhället så är explosionen aldrig långt borta. Informationsexplosionen har kommit att karakterisera hur vi förhåller oss till och diskuterar informationssamhället och Nätet, men riskerar detta starka fokus på ny information att inskränka vårt perspektiv? Vår relation till information handlar ju inte främst om hur vi förhåller oss till ny information, utan snarare om hur vi inordnar det nytt och gammalt i ett system av preferenser, avvägningar och prioriteringar. Explosionsmetaforen är förstås häftig, men för att den ska vara användbar måste vi blicka bortom lågorna och brandröken.
I medial bevakning så väl som i politisk debatt ligger fokus så gott som alltid på det nya – hur det hotar, botar eller revolutionerar. Likaså med information. Intresset har varit stort kring vad som händer när folk publicerar personlig information på Facebook, hur världen förändras när iranska rebeller twittrar eller om Carl Bildt verkligen borde få blogga i tjänsten. Däremot är det få eller inga analytiker som har frågat sig vad som försvinner.
När vi får tillgång till oändligt mycket information från nästan lika många informationskällor ställs vi inför ett prioriteringsdilemma. Å ena sidan handlar det förstås om vilka informationskällor man prioriterar för att få tillgång till viss information – det är i detta deldilemma som mediasfärens mardrömmar om tidningsdöden bor. Å andra sidan handlar det om vilken typ av information som vi prioriterar, både när vi söker information och när vi kommunicerar den.
Hur vi prioriterar typ av och form för information säger en hel del om det samhälle vi lever i. Informationssamhällets existensberättigande – beviset för att vi faktiskt har gått in i en ny samhällsform eller samhällsordning – ligger i mångt och mycket i frågan om vad det är vi lämnar bakom oss. Vilken typ av information (innehåll) har vi valt att prioritera bort, och hur prioriterar vi och förhåller oss till relationen mellan olika innehåll (kontext)?
Veckans skifte handlar alltså om den bortprioriterade informationen. Vad kommunicerar vi inte längre till varandra? Vad bryr vi oss helt enkelt inte om att veta något om längre? Och varför?
Jag tycker om gamla formelsamlingar, som CRC Standard Mathematical Tables and Formulas. När jag började intressera mig för dem var redan logaritmtabellerna helt förlegade: de behövdes för att göra multiplikationer för hand, och datorer och miniräknare sopade mattan med dem. De trigonometriska tabellerna var också på fallrepet. Men specialfunktionerna stod sig fortfarande ett tag, tills numeriska bibliotek lät datoranvändare räkna ut Besselfunktioner och elliptiska integraler som de ville. Kvar fanns integraltabellerna. Men genom spridningen av symboliska matteprogram som Mathematica och onlineversioner så har de också blivit irrelevanta: har jag en svår integral är chansen att få den löst bättre med mjukvara idag än att försöka omforma den till något i tabellen. Samma sak med transformer och talserier. Det som finns kvar är definitioner, generella formler, de principer som hjälper en att välja hur man ska angripa ett problem.
Jag tror detta ger en vink om informationssamhällets utelista. En mängd data som lätt kan rekonstrueras är inte värd att sparas. Ingen vill ha böcker fulla med slumptal eller tabeller över var planeterna kommer att vara på himlen om vi har effektiva slumpgeneratorer och efemerid-program.
Men det finns också rådata från världen som är svår-rekonstruerat, allt från väderobservationer till kyrkliga arkivböcker. Idealiskt sett skulle det digitaliseras och göras sök och läsbart. I praktiken minskar dess värde eftersom det inte finns direkt sökbart – det är sällan mödan värt att leta upp en fysisk kopia av en gammal bok om det finns ett hyggligt substitut online. Utelistan definieras alltså också av vad som ”skyms” av goda substitut online.