Alexander Funcke frågar efter måttstockar: BNP, lycka, arbetslöshet eller frihet – vad mäter hur lyckat ett samhälle är.

Frågan får mig att tänka på ett intressan

t skifte som kan ligga så lite som ett decennium eller två bort.

Det handlar om skiftet då kostnaden för våra grundläggande behov hamnat så nära noll att det blivit i princip gratis att leva.

Är detta verkligen möjligt, frågar du, som suckar över högen av räkningar nu mot slutet av månaden? Jo, visst är det så att vi är väldigt duktiga på att förbruka månadslönen, men det intressanta är vad vi väljer att spendera pengarna på. T.ex. lade ett normalt hushåll närmre hälften av sin inkomst på mat i början av seklet. 1999 var siffran 15% – och en tredjedel av detta var mat man åt utanför hemmet.

Idag lägger vi ca en tredjedel av inkomsten på boende, den största hushållsutgiften (förrutom skatterna såklart – de är överlägset den största utgiften för en arbetare). Våra bostäder är dyra därför att vi väljer att bo där andra människor bor – i eller nära staden. Man skulle kunna välja att köpa en 224m2 stor villa i Grängesberg för 595’000 men letar istället en hälften så stor villa för tio gånger priset i Saltsjö-Boo.

Tänk nu en framtid då två saker har skett:

1. Kostnaden för att producera god och näringsriktig mat har sjunkit drastiskt och är nära noll, t.ex. via s.k. In Vitro-kött eller hypereffektivt egen-odlat. Istället för 15% av inkomsten kanske mat står för 1-2%.

2. Kommunikationstekniken har utvecklats så pass mycket att man kan fjärr-arbeta eller fjärr-umgås med vänner på ett så pass bra sätt att det nästan kan ersätta det fysiska mötet (åtminstone större delen av tiden).

När detta har skett kan man välja att bo utanför städerna och ändå behålla livskvalitet och valmöjligheter. Man kan leva ett mycket bra liv till bråkdelen av vad det kostar idag. Självklart är det mycket man inte kan unna sig men är detta verkligen saker vi behöver för att bli lyckliga? Minimalismen är åter på modet efter decennier av konsumtionshysteri. Vi väljer upplevelser, närhet, vänner, familj istället för prylar, föremål och statussymboler. Denna trend kommer att växa sig starkare och tar sig även uttryck i s.k. lifestyle design med frontfigurer som Tim Ferriss och Scott Young.

Så, åter till ursprungsfrågan – hur mäter man? Jag tror det bästa måttet helt enkelt är antalet möjligheter varje individ kan välja mellan. I grunden en fråga om frihet men också möjligheter sprungna ur teknikens utveckling. Som t.ex. möjligheten att välja att bo nära naturen, långt från staden – men ändå behålla så gott som alla stadens fördelar. Sådana val är enbart möjliga med teknikens hjälp.

Hur man praktiskt ska gå till väga för att mäta individers möjlighetsmoln överlämnar jag dock åt någon annan att svara på. Kanske en klok läsare?