Konsten, hjärnan, roboten och den svårfångade upplevelsen

Ordet ”robot”, läser jag på Wikipedia ”kan härledas från det tjeckiska ordet robota som betyder tungt, monotont eller påtvingat arbete”. När Joakim Lundblad i veckans skifte letar efter konstens neurologiska kärna kan det vara värt att ta en titt på vad våra automatiserade vänner presterar.

Är detta en konstnär i arbete?

Är en dator som spelar musik en musiker?

Är poesi skrivet av en dator ”på riktigt”?

Krävs det att en entitet ska kunna känna ”äkta”, mänskliga känslor för att vi som mottagare ska kunna känna samma känsla när vi tar till oss något denna entitet skapat?

Vad, exakt, är då en ”äkta” känsla?

Dataspelsindustrins heliga graal sägs vara att lyckas skapa en spelupplevelse som framkallar tårar.

I Pixars senaste verk, filmen Wall-e, följer vi två robotar i en framtida värld där människor förvandlats till passiva konsumenter som matas på kommando och lever i en helt artificiell värld. De två robotarnas känslor för varandra är det mest mänskliga i hela filmen. Även klassikern Blade Runner bör nämnas i sammanhanget.

Känslor som är äkta, relevans, upplevelser – att lyckas påverka en människa så pass mycket att du framkallar en känsla hos henne. I automatiseringens tidevarv kommer detta alltid vara en efterfrågad förmåga.

Vare sig den utförs av robotar eller människor.

Vad som händer sedan, i nästa steg av utvecklingen, återstår att se.

När roboten som får dig att gråta gråter tillbaka.

Läs även andra bloggares åsikter om ai, konst, dataspel, wall-e, film, robotar

Ang. Konsten och hjärnan: Endorfin, Endorfun

Joakim Lundblad sätter veckans skifte om konst som neurologiskt stimuli, och Waldemar Ingdahl frågade retoriskt ifall dataspelet Grand Theft Auto kunde vara konst. Jag tänker berätta historien om dataspelet tidningen Expressen lyckades förbjuda.

Endorfun släpptes 1995, och är ett psykedeliskt pusselspel med en kub och lite färger. När spelet kom orsakade det genast rubriker om att spelet kunde ”göra dig beroende”. Tänkt som marknadsföring från skaparnas sida, berättade man om de psykadeliska effekter spelet innehöll som skulle framkalla endorfinkickar och glädjekänslor, något professorer tolkade till ”drogliknande effekter”. En annan professor säger till Expressen (9/10-95, s.6) att ”Det är helt klart att det fungerar”.

Någon dag senare bestämde sig de svenska distributörerna för att inte ta in spelet till landet. Det kunde ju finnas meddelanden som bara uppfattades undermedvetet, och ”samma effekt som herion” kunde uppnås.

Nu var mycket av skandalrubrikerna bara skandalrubriker, och mig veterligen var det ingen som ens kom i närheten av ordentliga rus efter att ha spelat spelet, men det säljer å andra sidan inte lika många tidningar. Något år senare hade moralpaniken lagt sig, och i landet följde spelet med på köpet av en av de då större speltidningarna.

Även om spelet inte riktigt fungerade som tänkt, var det ett försök i att optimera spelupplevelsen genom utnyttjande av relativt simpel neuropsykologi. Många spel har kommit sedan 1995, men få har gått i samma spår. Kanske söker vi också andra känslor i våra upplevelser. Kanske finns det en marknad för fler ”Endorfun” någon gång i framtiden. Klart är att det fortfarande blir rubriker av rusgivande teknik.

Ang. Konsten & Hjärnan: Vogonen, konsten och Neuro-prefixet

Joakims vackra och romantiska tanke (rent av konstnärliga?) om att konst är en dialog mellan konstnär och betraktare där en gemensam typ av neurologisk stimuli upplevs känns väl—ehm, romantisk.
Detta skulle visserligen avskriva de ”cyniskt skapade” verk där betraktarens reaktioner ”räknats ut”, istället för att underkasta skapelseprocessen det klassiska konstnärliga lidandet.

Denna definition av konstnärlighet skulle, om stringent applicerad, diskvalificera all konst. Ett mindre stringent applicerande utan ytterligare riktlinjer är svårt att tänka sig.
Ty definitionen lider i så fall dels av godtycke och dels av att det finns oändligt många dimensioner i vilka ett verks konstnärliga höjd kan avvika från den absoluta definitionen och alla dessa dimensioner ”mäts” i olika storheter.
Men även om man stannar vid att använda definitionen som en idealtyp och aldrig har för avsikt att ”mäta” konstnärlighet så tycker jag defintionen är olycklig då den dels inte tar hänsyn till skapandets iterativa natur och dels är ytterst inkompatibel med vad vi idag känner som konst och utesluter nästan allt vi finner estetiskt tilltalande.

En annan intressant frågeställning är hur denna neurlogoiska reaktion har uppkommit genom evolutionen—och hur den fortsätter evolueras.

Precis som Waldemar konstaterar, så är det uppenbart att det kulturella kontextet spelar roll för vad vi idag bedömmer inneha konstnärlig laddning.
Men det kanske även kräver korrekt ”biologisktkontext”?

Nu är jag mycket långt från att vara upplyst inom neuroestetik eller ens dess besläktade ämnen, men en neurlogisk reaktion bör vara beroende på att vissa delar av hjärnan, fysiskt eller motsvarande, existerar.

I så fall borde man kunna tänka sig dels en lobotomerad männsika, en människa med kraftigt förbättrad reception för neuroestetiska retningar och en vogon som har en helt annat uppfattning om konst.

Men det är svårt att tänka sig att även en vogon eller lobotomerad människa inte skulle lära sig att förstå vad som är konst genom enbart det sociala sammanhanget kultur har—och kanske även därigenom uppskatta dess konstnärliga kvalitéer?

Slutligen, kan verkligen neuroestetiken utgöra hela grunden för konstbegreppet? Det skulle i vart fall göra konsten mycket fattigare.

Ty även en abstrakt målning, eller motsvarande, kan starta andra typer av neurologiska reaktioner än de rent estetiska—vi kan komma att aktivera t ex vår hunger, sexualitet och ångest.
Om alla dessa neuro-reaktioner däremot inkluderas blir konstbegreppet antingen totalt, allt är konst, eller godtyckligt.

Även en målning med lågt neuroestetisktvärde, ett neurologisk-Hötorgs-verk, föreställande en naken människa ätandes ett äpple kan skapa neurologiska reaktioner som många skulle vidhålla tillhör en konstnärlig upplevelse. Man kan därmed fråga sig om ett konstnärskap som siktar på att optimera den neuroestetiska variablen verkligen kommer att tilltala fler än de neurologiskt intresserade.

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Ang. Konsten & hjärnan: Neuroestetik som vetenskap

Konsten har alltid varit föränderlig, särskilt i vad vi uppfattar som konst. Joakim Lundblad pekar på möjliga förändringar i framtiden och kopplingen till vissa neurologiska stimuli skulle kunna säga oss något om vad som skulle upplevas som optimala konstupplevelser.

Konstbegreppet är fyllt av generaliseringar, särskilt när det gäller vad ”det sköna” är. Åtskiljandet av vetenskap och konst skedde inte för inte så länge sedan. Det bedrivs en forskning kring neuroestetik, för att finna en biologisk grund för den estetiska upplevelsen. Det finns också konstnärer som tar en neuroestetisk startpunkt för sina verk.

Nu kan vad vi anser vara en estetisk upplevelse skilja sig åt. Rasmus Fleischer (känd från bl.a. bloggen Copyriot) hade ett intressant resonemang kring dataspel och Walter Benjamins konstuppfattning. Fleischer skrev

Den tysk-judiske kulturteoretikern Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens välkända ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sättet att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, snarare än uppmärksamhet och tolkning.

Så vi har alltså mer komplicerade sätt att ta till oss konst. Grand Theft Auto som konst?

Låt oss konstatera att konstnärlig laddning kan försvinna ur ett område, som när operan efter att mist sin huvudsakliga publik efter första världskriget. Nog spelar en kulturell kontext roll för oss, som att vi uppfattar bruksföremål från Nya Guinea som konst när de är på museum.

Så det finns kritik mot fältet mot att avgränsa vad som skall studeras, eller vad vi vill att forskningen skall säga oss om konsten (läsvärt om kritiken här och här).

Därmed inte sagt att forskning på neuroestetik inte är bra. Fram tills nu har konstvetare varit en slags historiker som inte ofta tittat på hjärnan fungerar, och filosofer har dominerat estetiken inte kognitionsforskare. Mer kunskap om hjärnan behövs även på detta område, men som med andra nya forskningsfält kan det vara läge att inta en första försiktighet.

Pingat på Intressant.se

Veckans skifte: Detta är inte ett stimulus.

I en artikel i tidskriften Photo Technique (August/September 1994) behandlar David L. Bromwich frågan om huruvida fotografi är en konstform eller inte. Bromwich konstaterar segervisst:

”William Morris said: ’Anything you take pleasure in doing is art.’ Hmm, well… Then there is this from Sir Herbert Read: ’Art is emotion cultivating good form.’ My own view is that art is a method of communication; and an artist is someone who uses paint, photography, housebricks or whatever in order to share a personal vision or state of mind with the rest of us.”

Bromwich söker en definition av konstbegreppet, och ett mått på konstnärlighet. Det klassiska uttrycket som menar att skönhet ligger i betraktarens öga talar i så stor utsträckning som det har någon legitimitet för att skönhet inte är ett tillfredställande mått på konstnärlighet, eftersom det då är ett helt subjektivt mått. Men vad är konst, och hur mäter och uppfattar vi konstnärlighet?

Kan konst kanske kategoriseras utifrån det tillstånd konstnären befinner sig i när hon utövar sin konstform? Kan det vara så att vi genom att studera hjärnan hos en målare, musiker eller fotograf kan identifiera ett gemensamt drag hos deras neurologiska tillstånd, och är detta i så fall konstnärlighetens essens?

Är ’konst’ helt enkelt en neurologisk reaktion på extern stimuli, och gäller det i så fall både skapande och observerande? Är det möjligt att anledningen till att vi uppfattar något som konstnärligt är att vi neurologiskt stimuleras på samma vis som konstnären gjorde i sitt skapande?

Går det att härleda några gemensamma drag hos de olika aktiviteter, och produkter, som intuitivt omfattas av konstbegreppet? David Bohm beskriver den konstnärliga skapandeprocessen som en dialog:

”Consider, for example, the work of an artist. Can it properly be said that the artist is expressing himself, i.e., literally ’pushing outward’ something that is already formed inside of him? Such a description is not in fact generally accurate or adequate. Rather, what usually happens is that the first thing the artist does is only similar in certain ways to what he may have in mind. As in a conversation between two people, he sees the similarity and the difference, and from this perception something further emerges in his next action. Thus, something new is continually created that is common to the artist and the material on which he is working”

Här framträder ett perspektiv på konstbegreppet som en interaktion mellan en individ och dennes omgivning. Detta är en bild som mycket väl stämmer överens med idéen om konstbegreppet som ett samlingsbegrepp för den effekt viss extern neurologisk stimuli har på vissa människor. Denna definition är dock besvärlig på andra vis, för hur skiljer sig konst och vetenskap åt i denna bemärkelse?

Bohm påpekar mycket riktigt att liksom konstnären genomgår förstås även forskaren en dialog med det fenomen han studerar. Kanske behöver de inte skilja sig åt? Kanske ska inte konstbegreppet begränsas, utan snarare individualiseras och generaliseras inte i termer utav åsikter och konstnärliga produkter utan i termer av hjärnaktivitet?

Kanske ligger det konstnärliga i det iterativa elementet i skapandeprocessen, och kanske är det denna iteration som observatören försöker identifiera i sin bedömning av konstformen. Är det kanske inte fokuset för interaktionen utan själva iterationen som genererar ett konstnärligt stimuli?

Kan nya fenomen, så som programmering, uppnå konststatus? Inom vissa subkulturer skulle nog snygg kod idag uppfattas som konstnärligt, men vad beror detta på? Beror det på att denna subkultur förmår förstå processen bakom den färdiga koden, och kan urskönja den iterativa interaktionen? Eller beror det på att denna subkultur har tagit kod som en egen domän, ett perspektiv genom vilket de återskapar traditionella värden? Är det så att programmeringskonst egentligen bara är kod som försöker föreställa konst?

Konstbegreppet är idag vagt, och en individualisering genom koppling till neurologiska tillstånd talar till de många olika konstformernas försvarares fördel. Men om vår uppfattning av konst är en effekt av neurologiska processer, kan denna upplevelse då optimeras? Och vore det medvetet optimerade konstnärliga fortfarande konst?

Bromwich frågar sig år 1994 om fotografi är konst, och oavsett hur den debatten har utvecklats till och med idag så är en större fråga: När blir information (ren stimuli) konst? Kommer morgondagens Magritte att skapa den perfekta artificiella konstupplevelsen, 2000-talets ”Ceci n’est pas un stimulus”

Transsexualitet och transhumanism: den ultimata friheten…

…är friheten att vara vem som helst.

Alexander Funckes val av veckans skifte tillsammans med Waldemar Ingdahls svar samt inlägg om doping leder mina tankar till fotografen Robbie Coopers bok Alter Ego.

Boken innehåller porträtt av spelare i diverse onlinevärldar. Porträtten är tudelade. Det ena är från den verkliga världen, det andra från den virtuella – en bild av en spelares s.k. avatar. (Exempel här.)

När människor kan välja sitt utseende, sin persona, helt fritt blir resultatet ofta överraskande. Å ena sidan finns likriktningen där (få avatarer är tjocka eller finniga) men å andra sidan är spegelbilderna av folks identiteter precis så spretande som människors personligheter i allmänhet är. Det är en kavalkad av färger och udda utstyrslar inte helt olik vilket Pride-tåg som helst i Coopers bok.

Vad idrotten och dopingdebatten lär oss är att människans vilja att förbättra och förändra sig är närmast oändlig. Vad HBT-debatten lär oss är att kroppen och identiteten hör samman men är två skilda ting. Tillsammans med Coopers bok kan de lära oss något om vart människan är på väg i en framtid där möjligheterna att modifiera, förändra, förlänga, förstora, förminska och förbättra människokroppen är närmast oändliga.

Människans strävan mot den ultimata friheten kommer att bjuda på många överraskningar.

Läs även andra bloggares åsikter om transhumanism, doping, hbt

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Kontinuerligt misstag

På omslaget till Power – ett samlingsverk med texter, intervjuer och föreläsningar av Michel Foucault från perioden 1954-1984 – står följande citat att läsa:

”Nothing is more dangerous than a political system that claims to prescribe the truth”

Som Alexander Funcke mycket riktigt antyder i veckans skifte, är stasismens förmåga att att förvägra förändring lika instinktiv som grundlös. Könsbegreppet har kommit att få en binär innebörd, liksom sexualitetsbegreppet kommit att begränsas till en rad fastställda och distinkta kategorier. Vad som glöms bort är att diskretiseringen bara existerar som en språklig hänvisning till en kontinuerlig biologisk mångfald och ett kontinuerligt spektrum av preferenser.

I nr 3 2006 av magasinet Neo konstaterade Annica Dahlström, läkare och professor i neurobiologi, att könet sitter i hjärnan. Dahlström visar att olika aktivitet och proportioner mellan olika delar av hjärnan är starkt korrelerat till människans beteende och sexulaitet. Anledningen till att det är så lockande att göra en enkel kategorisering är att statistiken stödjer det, då de flesta män agerar på ett visst sätt och de flesta kvinnor på ett annat. Vad som faller bort i en sådan analys är alla dem som ligger emellan statistiska extrempunkter, och kanske är det lätt hänt eftersom vi helt enkelt saknar förmåga att identifiera och känna igen dessa.

Människor identifierar, känner igen och bedömer varandra utifrån grovt tillyxade kategoriseringar helt enkelt för att vi biologiskt inte förmår bättre (än). Hur ofta har man inte mött någon på ett tåg som alldeles säkert hade precis likadana ögon som en gammal vän eller partner, och hur osannolikt är inte det egentligen?

På samma vis bygger språklig kommunikation på diskretisering och enklare kategorisering (tings förhållande till varandra och en själv), något som ytterligare bygger på illusionen av att kategoriseringen i själva verket skulle vara naturlig, av någon oviss gud given. Frågan är om den mänskliga ivern för mönsterigenkänning och kategorisering rättfärdigar att varje individ ska tvingas anpassa sig till dessa artificiella, approximativa kategorier? Borde inte istället kategorierna iterativt anpassas till den empiriska verkligheten? Om svaret på den första frågan är ja, så bör lagstiftarna genast frysa kategoriseringen och införa straff för allt som antyder dess bristfällighet. Om svaret å andra sidan är nej, bör lagstiftarens uppgift istället vara att minimera den kategorisering som krävs för att stifta lagar, och omintetgöra de lagar som upprätthåller förlegade kategoriseringar. Om människor utvecklas, behöver då inte även våra kategoriseringar göra det?

Foucaults påpekande om maktens förhållande till sanningen gör sig utomordentligt väl till pass i betraktandet av individuella egenskaper och karakteristika, inte minst sexualitet och kön. I föreläsningsavsnittet Truth and the Juridical Forms i samma bok som ovan skriver Foucault:

”Indeed, I would be very pleased if at the end of each lecture you would voice some criticisms and objections so that, insofar as possible and assuming my mind is not yet too rigid, I might gradually adapt to your questions and thus at the end of these five lectures we might have done some work together or possibly made some progress

…

I will try to present what constitutes the point of convergence of three or four existing, already-explored, already-inventoried series of inquiries, which I will compare and combine in a kind of investigation. I won’t say it is original, but it is at least a new departure ”

Hur anspråkslös och simpel Foucaults inledning än må låta, är det ändå den kanske viktigaste läxa såväl lagstifatre som människor i allmänhet kan lära sig. Vi uppfattar inte allt, vi uppfattar allt på olika vis och tillsammans kan vi kanske uppfatta vad vi inte uppfattat själva.

Ang. Transsexualitet och transhumanism: Provokationens normaliseringsprocess

När jag var tolv år och gick i sjätte klass fick vi en ny lärarkandidat till skolan. Hon hette Marie, var lite äldre än de andra lärarstudenterna som då och då kom till skolan, var ofta klädd i kjol, hade långa målade naglar och en vag skäggstubb.

Marie höll på att genomgå ett könsbyte från man till kvinna, någonting som tydligt syntes. Som tolvåringar på en landsbygdsskola i ett samhälle där könsroller var tydliga faktum, var vi stundtals riktigt elaka mot Marie (som i sin frånvaro kallades för ”Mats-Marie” då Mats var hennes tidigare namn), snackade skit om henne, och skrattade åt att hennes medicinering i bland fick henne att somna till under lektionerna.

Jag hoppas att hon i dag kan förlåta våra barnsligheter.

I dag, tio år senare, är könsbyten och transsexualism politiskt korrekt och mindre tabu. Könsbyten är ovanliga, men de förekommer. Dock har lagstiftningen inte hängt med lika väl, och kastrering, namnbyten och tvångsskilsmässa kan bli onödiga byråkratiska hinder. Behovet att definiera en annan person efter kön verkar fortfarande vara stort.

Transpersoner provocerar genom att ta könsrollerna till sina ytterligheter. Hela dogmen att man som person skall kunna vara vem man vill och stå för den man är utan att behöva sätta kniven i sig, förändra sig utseendemässigt för omgivningens skull, ruckas i sin grundval när en person vantrivs så mycket i sin kropp att den byter kön.

Samtidigt snuddar transpersonerna i sitt könsidentitessökande nästan till konflikt när feminister, liberaler och politiskt korrekta personer förespråkar individualism och könsrollsbrytningar. Etiketter både förkastas och lyfts upp i sökandet och skapandet av nya normer, genus och identiteter.

Lagstiftningen skulle mycket väl kunna göra sig av med könsbegreppet. Ur ett samhällsintresse borde kön inte vara intressant att registrera någon annanstans än i sjukvårdsjournaler. Oftast är könstillhörighet något uppenbart, men utanför vården tappar det relevans. Vad människor sedan väljer att göra med sina egna kroppar borde, ur ett samhällsperspektiv, vara precis lika orelevant.

Får elitidrottare vara lika dopade som pensionärer i framtiden?

I dag börjar OS i Beijing under den dubbeltydiga parollen One World, One Dream.

Precis som vid alla större idrottsevenmang de senaste årtiondena så har det redan innan spelen funnits en hel del fall av dopade idrottare. Det kommer inte att förändras, snarare ser vi här ett skifte på gång inom idrotten: att anpassa sig till resten av samhället.

Jag och Julian Savulescu skriver i dagens GP om EPO-dopningen och i DN skriver Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini om att det är lika bra att tillåta dopning i elitidrotten. Bengt Saltins påpekande om antidopingbyrån WADAs tester har väckt uppmärksamhet.

Att fortsätta vidga kriterierna för dopning till fler preparat kommer inte att gå bra. Vi är alla onormala på något sätt, och vi riskerar att den tragiska historien med skidåkaren Eero Mäntyranta får fler uppföljningar.

En hårdare testregim riskerar också att sprida sig vidare i samhället, om det är OK att bryta ned den personliga integriteten för idrottare vid testerna. Trots allt har ju elitidrottare hårdare drogtester än personal på kärnkraftverk.

Sedan så håller medicinens gränser mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin blir allt mer otydliga. I dag används syntetiskt testosteron i åldringsvården. När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner på ålderns höst kommer många att ta den. Vi som inte tävlingsidrottar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?

Istället för en ”ren” idrott borde vi inrikta oss på en säker idrott