Fram till och med OS i Atlanta 1996 var alla kvinnliga idrottare tvingade att lämna ett könstest för att bevisa sin biologiska hemvist. På grund av viss felmarginal upphörde testernas obligatorium, och sker numera endast i fall då någon misstänks fuska.
Kön har av någon anledning alltid varit mycket väsentligt inom sportens värld, och få är de grenar där kvinnor och män tävlar gemensamt, och i de fall kvinnor råkar vara bättre, skall det helst sopas under mattan. Kvinnor och mäns resultat i mer muskelmassekrävande grenar närmar sig också varandra. I 100metersprinten ligger världsrekordet för kvinnor på samma tid som det låg för männen under 1920-talet.
Nu ligger det kanske någon charm i att atleter i event som de olympiska spelen skall tävla mot varandra utan att förbättra sina chanser med något annat än hederlig träning, men vari ligger egentligen skillnaden mellan proteinpulver, höghöjdsträning och välregisserade fyspass, mot att åstakomma samma saker genom kemi och biologi?
Vad är det egentligen som säger att kvinnors medfödda biologiska förutsättningar för att bli starka atleter, inte borde ses som ett handikapp i idrottsammanhang, ett handikapp värt att göra någonting åt, för att sedan låta kvinnor och män tävla sida vid sida. Med tillåten och accepterad kroppsförbättring, hade de biologiska könsgränserna kunnat bli överflödiga; tävlingar och rekord hade genomförts på lika villkor.
De senaste hundra åren har den tekniska utvecklingen suddat ut mycket av nödvändiga könsskillnader. Den fysiska råstyrkan (muskelmassa), och kanske lätt smidighet är punkter kvinnor och män skiljer sig åt. Dessvärre finns det fortfarande ett stort tabu mot att ändra på det och sudda ut könskillnader med kroppsförbättring.