I dag börjar OS i Beijing under den dubbeltydiga parollen One World, One Dream.

Precis som vid alla större idrottsevenmang de senaste årtiondena så har det redan innan spelen funnits en hel del fall av dopade idrottare. Det kommer inte att förändras, snarare ser vi här ett skifte på gång inom idrotten: att anpassa sig till resten av samhället.

Jag och Julian Savulescu skriver i dagens GP om EPO-dopningen och i DN skriver Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini om att det är lika bra att tillåta dopning i elitidrotten. Bengt Saltins påpekande om antidopingbyrån WADAs tester har väckt uppmärksamhet.

Att fortsätta vidga kriterierna för dopning till fler preparat kommer inte att gå bra. Vi är alla onormala på något sätt, och vi riskerar att den tragiska historien med skidåkaren Eero Mäntyranta får fler uppföljningar.

En hårdare testregim riskerar också att sprida sig vidare i samhället, om det är OK att bryta ned den personliga integriteten för idrottare vid testerna. Trots allt har ju elitidrottare hårdare drogtester än personal på kärnkraftverk.

Sedan så håller medicinens gränser mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin blir allt mer otydliga. I dag används syntetiskt testosteron i åldringsvården. När människor får möjligheten att förbättra sin kropps funktioner på ålderns höst kommer många att ta den. Vi som inte tävlingsidrottar, varför ska inte vi få bli starkare, piggare och friskare?

Istället för en ”ren” idrott borde vi inrikta oss på en säker idrott

Pingat på Intressant.se