Jag befinner mig just nu, efter en åtminstone med dagens mått mätt ansenlig mängd timmar i en flygplansstol utan tillstymmelse till benutrymme. När jag reflekterar över Erik Starcks skiftespost om emikrati, och i synnerhet Alexander Funckes referens till begreppet ”att rösta med fötterna”, inser jag strax att om mina fötter fick avgöra rösten så skulle min emikratiska anda förbli förhållandevis statisk. Men behöver vi nödvändigtvis betrakta emikratin från bara detta enda hållet? Är det bara vi som ska flytta på oss?

Om inte Moses kommer till berget, får väl helt enkelt skiftet bestå i att berget kommer till Moses? The Seasteading Institute rör sig i denna riktning i sin ansats att skapa flytande land, och därmed dynamiska ministater. På en mer abstrakt nivå kan man även tänka sig att alla stater upphandlar alla institutionella tjänster utifrån en minimalistisk struktur som möjliggör för varje medborgare att ta del av erbjudanden från olika institutionella aktörer och därefter elektroniskt rösta om huruvida tjänsten är åtråvärd och vem som då ska få tillhandahålla den. Allt utöver nattväktarstatsbegreppet skulle då kunna betraktas som en stat i en avtalsmässig bemärkelse snarare än i någon geografiskt förankrad mening.