Ang. Pengar: Två diskretiseringar och jakten på ett lagom

Pengarnas framtid är ointressant. Vad som är intressant är vad pengarna fyller för funktion, och hur behovet för den funktionen ser ut i framtiden.

Så vad är pengarnas funktion? Vi prövar oss på en förhållandevis grovkornig beskrivning. Pengar är en diskretisering, ett sätt för oss att enas om en gemensam enhet med vilken vi kan konkretisera våra olika preferenser och ställa dem i relation till varandra. Pengar översätter mitt gillande till ditt gillande och tillbaka igen. Pengar är också en diskretisering i form av valutor och valutaområden, som avgränsar och särskiljer större trender inom avgränsade populationer från varandra och ställer dem i relation till varandra. Vi har alltså två diskretiseringar:

Diskretisering av relativa preferenser mellan aktörer
Diskretisering av populationer av handlande aktörer med preferenser

På en lokal, isolerad och helt fysisk marknad är pengar den optimala lösningen för att möjliggöra och effektivisera byteshandel i flera led och med flera aktörer. På en global marknad blir det en smula knepigare, inte minst eftersom det uppstår en relation mellan flera lokala valutor, men pengarna fyller fortfarande sin funktion. Men vad händer när Nätet sänker de trösklar som tid och rum hittills utgjort, upphäver den fysiska knappheten och därmed påverkar randvillkoren på ansenliga delar av den underliggande byteshandeln?

En diskretisering är bara god i förhållande till det system inom vilken den uppstår. Om systemvillkoren förändras är det mycket möjligt att diskretiseringen påverkas, eller till och med blir otillräcklig. I pengarnas fall blir skillnader mellan valutor en störningssignal i en internationell kommunikation där det enda viktiga är vad man har tillgång till i detta nu. Frågan är om störningen är tillräcklig för att det ska uppstå incitament att hitta en annan lösning, och vad denna lösning i sådana fall skulle vara.

Det omedelbara svaret på den frågan är att det antagligen är enklare att förbigå störningen en gång för alla genom modifikationer i mediet än att konstruera en ny valutainstans. Däremot kommer troligtvis många informationsflöden i framtiden utväxlas genom kontinuerlig flödeshandel. Samtidigt kommer pengar fortfarande spela en central roll i våra lokalglobala vardagliga liv, helt enkelt därför att deras funktion där är mer eller mindre ostörd. Den första diskretiseringen tycks alltså mer eller mindre oberörd.

Men det betyder inte att ingenting har förändrats.

Ett globaliserat informationssamhälle öppnar upp för att ifrågasätta den andra diskretiseringen, implementeringen av valutaområden. Det är intuitivt uppenbart att valutaområden inte motsvarar någon explicit avgränsning i preferenser och värderingar inom populationerna som bevistar dem. Valutaområden har historiskt närmast förknippats med nationalstater, men så måste det inte nödvändigtvis fortsätta vara (Och upphör den kopplingen följer en rad fundamentala förändringar av politiska styrmedel och det politiska maktlandskapet).

Med en kontinuerlig och omedelbar global kommunikation och möjligheten att transportera varor och tjänster friktionsfritt (mer friktionsfritt än någonsin förut i varje fall) över hela världen blir det möjligt – och intressant – att fråga sig vad den optimala storleken för ett valutaområde egentligen är. I Sverige har vi hetskt debatterat Eurons och Kronans vara och icke vara, men varför skulle vi inskränka oss till enbart dessa två storlekar på områden?

I den ena extremänden har vi den globala, eller intergalaktiska, valutan. Den lösningen är troligen varken särskilt effektiv eller åtråvärd, men den skulle onekligen öppna upp för en ny och rätt bisarr tolkning av Marx planekonomi.

I den andra änden har vi privata valutor. den troligaste konsekvensen av privata valutor vore en migränpandemi orsakad av att varje individ talar sitt eget, eller en liten skaras, ekonomiska språk men inte intuitivt eller enkelt kan förstå andra. Privata valutor skulle bättre avspegla en individs eller liten grupps värdering av sin omgivning, men så mycket mer än så skulle de nog inte åstadkomma i förbättringsväg.

Den optimala storleken på ett valutaområde kan alltså antas ligga någonstans mellan dessa två extremer, men var? Och måste ett valutaområde vara geografiskt sammanhängande?

Ang E-Demokrati: Ur nätmedborgarens perspektiv – konvergens och randvillkor

Frågor om e-demokrati och e-förvaltning har krupit in under samhällets fernissa. Istället för en explosiv digital revolution tycks vi se början på en långsam, institutionell strukturomvandling. För att försöka överblicka e-förvaltningens, och därmed i någon mån e-demokratins framtid finns det framför allt två viktiga observationer jag tror man bör göra.

Till att örja med skulle jag vilja vända på frågeformuleringen, och istället för e-förvaltning prata om e-medborgarskap. Genom att utgå från nätmedborgrens perspektiv tillåter vi oss även att se e-förvaltningen i relation till en större helhet.

För det andra tror jag inte främst att utvecklingen av e-demokrati på det hela taget handlar om att lägga till, utan att ta bort någonting. Kontrollen.

I boken Digital Citizenship: The Internet, Society and Participation motiveras det digitala medborgarskapet inte av sitt nyhetsvärde eller tekniken som sådan. Istället läggs tonvikten vid den effekt informationstekniken har på befintliga institutioner, samt den grad till vilken tekniken har integrerats i samhället. Det går helt enkelt inte att särskilja tekniken från medborgarskapets grundstenar så som de formulerades av våra klassiska tänkare längre.

IT har sänkt trösklarna för deltagande både i termer av att tillgängliggöra information, och att möjliggöra egen informationsproduktion. Det är en färdigtuggad sanning – men vad säger den oss egentligen? Vad förändras?

En intutitiv, men likväl negligerad sanning är att samordningsrollen konkurrensutsätts i och med att informationen blir tillgänglig för alla att ta del av, alterera och sprida.

Detta innebär i sin tur att en av de politiska partiernas fundamentala uppgifter görs allmän. Inledningsvis reagerade alla partier mot denna utveckling genom att dra öronen till sig, stänga dörrarna, eltejpa fönsterkarmarna och dra ned persiennerna. Så småningom kom man dock på, medan man kurade där inne i bunkern, att de där användarna, de som inte höll sig passiva, de är både en del av och ett redskap för den demokrati de flesta av oss faktiskt vill värna. Som ett led i den insikten har vi nu bloggande riksdagsledamöter och en twittrande riksdag, men förhoppningsvis är detta bara början på en större transparensprocess och omdaning av den traditionella partistrukturen.

Det digitala medborgarskapet förändrar även hur opinionsbildare måste tänka på och förhålla sig till information och informationsflöden.Det handlar inte längre om att konkurrera om uppmärksamheten i en envägskommunikation, utan istället om att skapa relationer, erbjuda utrymme och ge incitament för en kontinuerlig konversation.

En lika utsatt, men aningen mer uppmärksammad förändring äger rum på tidningsredaktionerna, där man så sakteliga kommmit fram till att läsaren inte längre håller sig så passiv som man varit van vid.

Till en början verkar nätet och nätmedborgarna helt enkelt bara ställa till det i den gamla bekanta vardagen. Från fönstret på en eller annan tidningsredaktion är det säkerligen ett ihållande intryck, men i det allra flesta fall stannar det inte vid svårigheterna.

Såväl tidningar som opinionsbildare, och i längden även myndigheter och politiska partier börjar upptäcka att de aktiva användarna är en tillgång för den egna verksamheten, och så sakteliga börjar dessa institutioner omformas för att ta tillvarata denna nya resurs. Omstruktureringen innebär dock även att institutionerna blir mer beroende av de individer som utnyttjar och passerar igenom dem. Institutionerna rör sig alltså ifrån det klassiska, statiska institutionsbegreppet, och mot något nytt och dynamiskt. Något delvis okänt.

Vad e-förvaltning och e-demokrati, precis som opinionsbildning och media inom den närmaste framtiden egentligen kommer att handla om är viljan att – eller rädslan för att – släppa kontrollen. När våra partier blir transparenta, våra tidningar anpassningsbara och våra opinionsbildare interaktiva (och förstås alla permutationer av de tre) kommer vi se en förändrad och förstärkt demokratiinstitution.

Kanske är den viktigaste insikten så här långt att begrepp som e-förvaltning inte kommer att hålla det digitala medborgarskapet uppdelat mellan fack som media, opinionsbildare och myndigheter. Ur den digitala medborgaen perspektiv hänger allting ihop och bör vara öppet.

Det riktigt spännande är att ingen kommer veta exakt hur den digitala demokratin fungerar eller vad dess innersta syfte är. Istället för kontroll av kommer vi att få nöja oss med att tala om randvillkor för demokratin.

Sökmotor, Google trassel och smitta

Stefan Görling upptäckte katallaxi i trassel i veckans Skifte. Katallaxi som spontan ordning, utan en överstående samordning. Friedrick Hayek myntade katallaxi mot ekonomi som antydde hushållning, styrning och hierarki. Dennis Josefsson på Sänd mina rötter regn förklarar från Friedrich Hayek själv. Självorganisation är ett svårt koncept som går ifrån att det finns en tydligt ansvarig orsak bakom allt som sker. Människan och hjärnan vill skapa mönster i trasslet.

Skapa mönster är viktigt. Tankesmedjan Eudoxa gav ut en kartläggning av den svenska politikens geometri för att se mönster i det trassel som är riksdagens voteringar.

För att förstå sammanhangen i informationssamhällets trassel så kanske Christopher Kullenberg och Karl Palmås kommer nära när de använder smittan, epidemin och epidemiologin som sociologen Gabriel Tarde talade om. I Eurozine skriver de om ontologi och smitta:

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

Epidemiologi och smitta från Tarde, snarare än Emile Durkheim, ordning, kvantifierbarhet och generella mål för säkra beslutsunderlag. Förståelsen av hur smitta i tanken utvecklas står bakom viral marketing. Det finns ingen plan, men mönster i svärmen och dess ekologi går att förstå och påverka.

IT pekar mot en samhällsförändring snarare än att vara ett nyckelområde för återhämtning och tillväxt. Kanske något för Anders Hektor på Näringsdepartementet att titta närmare på inför eUnion2015?

Det handlar om sökmotorernas makt både på Internet och ute i verkligheten. Varför finns det knappt någon debatt kring sökmotorernas makt? Varför skall det vara sökrobotar som avgör för användaren vilken information som är relevant att ta del av? Det kanske inte var lagar och regleringar som skyddade vår integritet, utan att tekniken varit så outvecklad hittills?

Det är svårt att diskutera sökmotorer och sökalgoritmer i samhällsdebatten, sökmotorer innehåller komplexa algoritmer och makten att leda är mer subtil än makten att styr.

Det finns för många konspirationsteorier om Google som företag och kontroll över hela världens information. Det är farligt att överdriva intresset från Google för våra detaljer i vardagen och det finns bra sätta att skydda den personliga integriteten som att stänga cookies. Argumentet att reglera sökmotorerna för att skydda oss från vad tredje part som FRA, staten, informationssökande stora företag och terrorgrupper kan få tag på låter inte så smart, bättre är att reglera vad företag och stat kan få ta reda på.

Google Street View är bara ett exempel på hur smittan väller in i det som kallats verkligheten. Då kan man söka och kartor, platsanalys och bilddelningsprogram som Microsoft Photosynth blir sökbara.

En gissning om framtiden för sökmotorerna och dess utveckling? Människan, redaktören, kommer kanske att åter igen behövas för att reda ut sökmotorernas resultat i Google trassel.

Intressant

Veckans Skifte: Trassel – gästskribent Stefan Görling

Veckans skifte är skrivet av gästskribenten Stefan Görling som gör premiär på Skiften. Stefan är bland annat doktorand vid institutionen för Industriell ekonomi vid KTH, och här delar han med sig av några intressanta funderingar om terrorister, trassel och Blondinbella. Enjoy!

***

The Pirate Bay-rättegången är till slut över. Eller, åtminstone denna rond. Jag är inte jurist. Och lämnar målet som sådant åt sidan. Men jag har funderat lite på vad det är som jag finner så fascinerande med fallet.

Jag tror att det är just det faktum att det är en gestaltning av vad jag ser är speciellt med Internet, och vad som kommer att bli allt mer problematiskt. Oavsett vad vi tycker om saker och ting borde det gå att upprätta någon form av konsensus kring att om vi tittar på TPB och inkluderar hela det trassel av datorer, personer, kablar och sladdar så tittar vi på vad åklagarna talar om en piratkopieringsindustri. Det sker brott mot upphovsrättslagen i parti och minut.

Men. Och här blir det mer spännande. När vi försöker koppla isär detta trassel, och fundera på övem det egentligen är som gör det olagliga. Och vilken central hjärna vi kan hålla skyldig för denna industri blir det genast mer problematiskt. Då kliar vi oss i huvudet och det här är ju det som diskuterats i TPB-fallet. Vem var det som organiserade det hela? Vem var ansvarig? Hur styrdes detta trassel? Det kan ju inte bara uppstå av en slump (eller kan det? Se här).

Tanken för mig till Kevin Kellys fantastiska bok Out of Control (Kelly 1995), som även med några år på nacken fortfarande är en fantastisk läsupplevelse (Finns online här, men kan med fördel köpas på papper). Där han skriver om Dennetts perspektiv på att det inte finns någon central del av vår mänskliga hjärna:

”Humans have a brain, but it is not centralized, nor does the brain have a center. ”The idea that the brain has a center is just wrong. Not only that, it is radically wrong,” claims Daniel Dennett. Dennett is a Tufts University professor of philosophy who has long advocated a ”functional” view of the mind: that the functions of the mind, such as thinking, come from non-thinking parts. The semimind of a insectlike mobot is a good example of both animal and human minds. According to Dennett, there is no place that controls behavior, no place that creates ”walking,” no place where the soul of being resides. Dennett: ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”

[…]

Much more likely, says Dennett, is that ”meaning emerges from distributed interaction of lots of little things, no one of which can mean a damn thing.” A whole bunch of decentralized modules produce raw and often contradictory parts — a possible word here, a speculative word there. ”But out of the mess, not entirely coordinated, in fact largely competitive, what emerges is a speech act.”

Vi har svårt att acceptera att något som ser ut att vara ett intelligent beteende, inte nödvändigtvis är det. Eller för den delen att vårt medvetande, som vi ser och känner dagligen, faktiskt inte skulle existera när vi börjar plocka isär neuronbana efter neuronbana i hjärnan. Vi vill hitta en intention, om vi så ska konstruera den i efterhand. Eller som Whitehead argumenterade, världen är ett trassel, men den befolkas av människor som låtsas att den är statisk.

”In short, the argumentis that, yes, the world is fluid, but it is populated by humans whose sensemaking apparatuses pretend that it is not fluid. But, as Whitehead poits out, although static categories may be used to enter into a fluid world, they are also made bya fluid world and remade in a fluid word. In other worlds, the static categories – or rather, the making of static categories – is part of the process.” (Hernes 2007, s.29)

Hela Internet är en väv av aktörer som är löst kopplade och tillsammans ibland skapar ett beteende som för en betraktare kan te sig lavinartat, koordinerat och organiserat. Bloggosfärens debatt kring FRA-lagen är ett tydligt exempel på detta trassel, även om många försöker peka ut vem det var som organiserade det hela. Men är bara ett av många exempel på komplexa system där många aktörer påverkar varandra utan hierarkis styrning och tydlig kontroll.

Ett annat exempel är den fantastiska väv av aktörer som tillsammans håller uppe begreppet ”Blondinbella”. Ett trassel som förutom bloggen involverar företagare som försöker bygga företag med hennes varumärke (klädkollektioner, webshoppar), eller på annat sätt koppla sig in i ekosystemet. Det handlar om alla de (företrädesvis tonåriga tjejer i mindre svenska städer) som kommenterar hennes blogg för att kunna länka in sin egen blogg i trasslet. Tillsammans skapar de ett enormt system som med vissa mått (sidvisningar) är det bland de största fenomenen i Sverige. Men med andra mått har en långt mycket mindre makt. Tittar man inte till hela trasslet är det svårt att förstå hur någon som är så populär, åker ut ur Let’s Dance långt innan Carl-Jan.

Vad det här innebär är att när vi börjar plocka isär det komplexa trasslet ”Fildelning via Pirate Bay”, Bloggosfärens kampanj mot FRA-lagen, eller för den delen Blondinbellas imperium är det inte säkert att det finns en central nod som styr. Att det finns en intention vi kan haka oss fast vid. Som vi t.ex. kan avkräva ansvar. När vi plockar bort bit för bit hittar vi ingen PR-byrå som var hjärnan bakom FRA-kuppen. Och vad är Blondinbella utan resten av sitt trassel? Kan vi ens säga att det är hon styr sitt imperium?

Men vad gör vi då när världen blir allt mer komplex, och trasslig? Hittills har vi angripit problemet genom att försöka identifiera en nod/del av det som faktiskt verkar ha inflytande. Och angripa den.

Hernes (Hernes 2007) använder Al-Quaeda som exempel. USA blev attackerat, och svarade genom att i hast bege sig till Afghanistan för att slå ut den där Al-Quaeda, och dess styrande råd. Al-Quaeda är inte en organisation med ett huvudkontor, det är ett ständigt föränderligt trassel av aktörer som i olika sammanhang associeras med fenomenet.

Al-Quaeda slås inte ut oavsett vad Usama faktiskt befinner sig. Ekosystemet runt Blondinbella lever vidare även om hon skulle sluta blogga. Och FRA-”rörelsen” står inte och faller med någon dold hjärna.

Våra försök att låtsas att världen inte är ett trassel fungerar inte längre. Allt fler fenomen går inte att plocka isär och förstå genom dess delar. Som Dennett skriver om hjärnan ”The thing about brains is that when you look in them, you discover that there’s nobody home.”.

Vad gör vi när vi inser att ekosystemet fortlever även om vi slår ut en nod? Att fildelning fortsätter efter TPB? Eller att trasslet kring modebloggare fortsätter även om Blondinbella slutar blogga.

Det pratas ibland att vi genom teknikutvecklingen måste börja prata om horisontell lagstiftning istället för vertikala stuprör. Att vi inte längre kan reglera marksänd tv för sig och webbtv för sig, eftersom tidigare separata områden växer samman. Att vi måste reglera på andra ledden.

Min tes är dock att det nu sker något större, att vi i detta ögonblick ser ett skifte från ordning mot trassel. En slutlig dödsstöt för tanken på en form av central styrning, mot en värld där vi lever i ett trassel där många viljor ständigt hörs och vi i alla frågor har en ständig kamp där vi måste kompromissa mellan många olika viljor. Whitehead hade rätt, att vi människor har en benägenhet att anta att världen inte var ett trassel. Men det ser ut att fungera allt sämre i samhället. Kommer det verkligen att vara ett hållbart förhållningssätt framöver?

Jag famlar runt bland systemteoretiker som Luhmann och hans följeslagare, som kanske kan hjälpa oss att beskriva denna trassliga värld, men de säger mest att det är svårt. Så jag vänder mig till skiftespanelen istället.

Är världen allt trassligare, eller är det bara något jag fått för mig? Hur ska vi hantera denna trassliga värld? Hur styr vi ett trassel? Hur stiftar vi lagar? Hur ser vi till att de följs? Går det att kombinera dessa nystan med integritet, yttrandefrihet och rättssäkerhet, eller kommer vi tvingas att göra avkall för dessa för att kunna styra världen?

Referenser

Hernes, T., 2007. Understanding Organization as Process: Theory for a Tangled World 1st uppl., Routledge.

Kelly, K., 1995. Out of control : the new biology of machines, London: Fourth Estate.

Ang Barlow: Informationens vara eller inte vara

Två saker är häpnadsväckande med Barlows ”The Economy of Ideas”.

Först och främst är det imponerande hur väl han porträtterar den utveckling vi sett de senaste 15 åren, och i Barlows fall handlar det inte om tur. Innehållet i texten förutspår inte någon enskild händelse utan tecknar istället konturerna av flera parallella utvecklingsspår i ett komplext samspel. Man kan så gott som alltid hitta någon mer eller mindre begåvad tyckare som före en osannolik händelse förutspått densamma, men oftast är den självutnämnde profeten lika förvånad som omvärlden över att det osannolika ifråga verkligen inträffat. Barlow är ingen sådan hemmafixarprofet.

I andra hand är det svårt att inte förvånas, och bedrövas, av att vi inte kommit längre. Den problematik Barlow beskriver är alltjämt högaktuell (vilket i och för sig är spännande), och den inskränkning av frågorna till enskilda särintressen som musik- och filmindustrin han tecknar konturerna till är starkare än någonsin. Men det är varken den bedrövande handfallenheten eller den anmärkningsvärt väl analyserade utvecklingen som gör Barlow som mest intressant idag. Det är vad han inte riktigt säger som gör texten riktigt spännande.

I The Economy of Ideas ger sig Barlow på att definiera vad information egentligen är. Mellan raderna, och i korta brottstycken, ger han däremot uttryck för den minst lika viktiga definitionen av vad information inte är. Barlow ger själv följande överblick:

”Of course, information is, by nature, intangible and hard to define. Like other such deep phenomena as light or matter, it is a natural host to paradox. It is most helpful to understand light as being both a particle and a wave, an understanding of information may emerge in the abstract congruence of its several different properties which might be described by the following three statements:

Information is an activity.
Information is a life form.
Information is a relationship.”

Istället för att fråga sig vad information är (för det gör redan en massa människor, och att döma av läget tycks det gå sådär) kan man ställa sig en direkt motfråga: Vad är information inte? Genom att avgränsa begreppet utifrån dess begränsningar snarare än dess styrkor och egenskaper kan vi kanske få en bättre bild av den högaktuella problematik som itne minst gör sig gällande under TPB-rättegången. Så vad är information inte då? När jag försökte strukturera upp problemet landade jag i följande tre påståenden:

Information är inte knapp
Information är inte diskret
Information är inte disjunkt

Information existerar inte under samma knapphetsvillkor som fysiska objekt. Man kan således inte argumentera för någon självklarhet i överförandet av äganderättsargumentationen på information. Äganderätten springer ur knapphetens begränsande ramar, och dessa gäller inte för information. Möjligtvis gäller knappheten fortfarande för informationsbärare som cd-skivor, men som Barlow mycket riktigt påpekar så är problemets egentliga kärna att informationen nu frigjorts från sina fysiska bärare. Hans kanske viktigaste observation gällande förhållandet mellan information och fysisk knapphet är hur information värderas. Barlow påpekar att det inte med självklarhet enbart är så att information stiger i värde ju exklusivare den är. Viss information kan öka i värde om den sprids till fler, som exempelvis musik. Av allt detta följer också med viss överdriven klarhet att upphovsrätt inte är äganderätt.

Information är inte diskret i den meningen att vi på ett allmängiltigt sätt kan dela upp information i små egna stycken. Vi kan dela upp data, toner eller bokstäver men de innehåller olika information beroende på sammanhang, mottagare och avsändare (m.m.). Information har rört sig från en objektsform till en flödesform. Vi köper inte cd-skivor, utan lyssnar istället på musik. Med detta inte sagt att vi inte köper musik, men att begränsa musikbegreppet till ett objektformat är inte längre nödvändigt annat än i specialfall.

Information är inte disjunkt. Den existerar i symbios med medium och meddelande. Begreppet information saknar mening i sig självt. I motsvarande anda menar Barlow att information inte distribueras utan propagerar, och därmed lämnar spår efter sig och evolverar. Barlow väljer här att dra paralleller mellan information och en levande organism. Jag menar att man snarare bör betrakta information som en symbios mellan organismer, en metaorganism.

Givet att dessa tre påståenden skulle vara riktiga, skulle åtminstone jag tycka att affärsmodeller som utgår från att skapa artificiell knapphet och ta betalt för det verkar vara en rätt dum idé.

Anarchy, ”choice of law” or ”acts of God”?

I början av 90- talet fanns en vida spridd teknikdeterminism: ”Information wants to be free.” John Perry Barlow sägs ha myntat uttrycket. Det stämmer inte Stewart Brand myntade uttrycket ”Information wants to be free” år 1983, och Brand fick det rätt första gången

”Information wants to be (politically) free”

Nicklas Lundblad ger oss en tillbakablick till internets barndom med John Perry Barlow och artikeln The Economy of Ideas. Det stämmer, texten är en klassiker. Detta är kanon för cypherpunk. Här ser vi grunderna för tech policy och en hel del IT-juridik träda fram. Som frågan om vem som ursprungligen myntade citatet visar, så kom Barlows text från en öppen och kreativ miljö. Det ligger mycket i Lundblads poäng om att sätta skapandet i centrum snarare än kopierandet.

Fast vi måste ge Barlow lite utrymme. Internet från mitten av 1990-talet är nästintill oigenkännligt för oss från det avlägsna 2000-talet. Titta på den här parodin av hur Jack Bauer skulle ha arbetat i TV-serien 24 om den utspelat sig år 1994

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JMLH_QyPTYM]

Barlows liknelser handlar mer om innehållet än det radikalt annorlunda.Vi köper en vinflaska, när vi vill ha vin, skriver Barlow. Nu behöver vi inte köpa flaskan utan bara vinet. Thomas Jefferson och de amerikanska founding fathers ville sprida tanken, inte vinsten. Vinsten var en samverkande faktor, som underlättade spridandet, därför knöts de ihop i upphovsrättslagstiftningen. Dessa kan nu skiljas åt genom att tekniken digitaliserar innehållet, men i slutändan så kommer användaren att köpa programvaran, musikfilen eller kanske flaskan för sitt vin. Det var en vision om ett öppet och fritt nät.

Så annorlunda läget måste te sig nu. Sam Sundberg skriver i Svenska Dagbladet om att varje rörelse övervakas och det icke-önskvärda utestängs i de virtuella världarna. Är onlinevärldarna virtuella diktaturer?

Är vi fångade i koden, på ett sätt som JP Barlow nog hade svårt att riktigt ana från sin horisont? Det har funnits kritik mot Barlow, som juristerna Goldsmith och Wu som frågat vem som styr internet?

Daniel Johansson anser att vi har redan gjort valet om det kontrollerade nätet, nu behöver vi komma på varför vi gjorde det.

När jag talade om Second Life på Handelshögskolan under hypens topp närmade jag mig frågan om utvecklingen som anarchy, ”choice of law” or ”acts of God”?

Hittills har vi sett internets funktioner, som något inbyggt i internets naturlagar. När skaparna av Second Life, LindenLabs, införde Sculpted Primitives så förändrades alla förutsättningar för byggande i den världen. Det var som en Guds handling, ”så funkar det”. Det antyder att det finns en objektiv, nästan naturgiven, användning av tekniken. Så har ofta tekniken setts, men teknikens utveckling är inte alltid tydlig, se på franska Minitel och den japanska spelkonsolerna.

Är The Economy of Ideas en utgångspunkt för förhandlingar? Anarki har vi sett att cyberspace inte är sedan 1990-talet.

Det har talats om nya tjänster, som Spiralfrog och Spotify, och en del finner dem attraktiva. Fast inte alla, det går inte att säga att piraterna drivs av bara inställningen att gratis är gott. Båda sidor vill styra ”the acts of God”, tekniken som åtalas eller att fildelning är stöld.

I en informationspolitisk miljö där alternativen står emellan att bara kunna köpa vin på flaska, eller dem som vill kasta bort flaskan så faller skapandet till föga. Riktigt till den tredje internetrevolutionen har vi inte kommit, vilket också märks i att det stängda samhällets övervakning lockar oss med sin trygghet att tekniken löser problem.

Barlow var kanske som bäst i The Economy of Ideas när han gav oss möjligheten att påbörja denna upptäckandeprocess, för att välja lagar ”choice of law”, vilka typer av kontrakt som är lämpliga inom ramarna för tekniken.

The answer to the machine, is in the machine, but there are multiple reply options!

Pingat på Intressant

Veckans Skifte: Idéernas ekonomi firar 15 år! (Gästskribent Nicklas Lundblad)

Det här är min andra gästpost på skiften, och det är roligt att få förtroendet att posta igen. Den här gången är mitt ämne en text om idéernas ekonomi av John Perry Barlow som publicerades i mars 1994 i Wired – exakt 15 år sedan, alltså. Det är en text som kommit att bli en del av medieforskningens och IT-rättens kanon i USA och jag ser fram mot att se Skiftens skarpa pennor skära den i bitar. Min introduktion och mina spridda funderingar kring texten nedan.

—

Det kanske mest märkvärdiga med John Perry Barlows ”The Economy of Ideas” som publicerades i Wired i mars för 15 år sedan, 1994, är att den innehåller i sig nästan alla de frågor som fortfarande är aktuella i diskussionen om upphovsrätten i informationssamhället. Och då menar jag inte på det lama sätt som man ibland kan hylla gamla texter genom att säga att de föregrep dagens diskussion i något litet stycke, nej, Barlows text fullkomligen flödar över med referenser som både direkt fungerar som argument i samtiden och skjuter in sig på problem som är rykande aktuella.

Ta frågan om internetleverantörernas eventuella ansvar för att övervaka vad som sker i deras nät: Barlow refererar ett rättsfall där CompuServe stämdes för att deras användare kunde ladda upp skyddat material utan att CompuServe bevakade detta – och Barlow menar att det vore ett enormt misstag att hålla den som bara levererar nätkapacitet och lagringsmöjligheter ansvariga för innehållet om vi inte vill bygga ett samhälle baserat på rädda mellanmän som hålls gisslan för olika särintressens syften.

Eller ta frågan om bredbandsskatt. Barlow menar att även om mycket av informationsekonomin ser ut som broadcast-sändningar så vore det ett misstag att försöka kopiera kollektiva lösningar för att distribuera ersättning, eftersom dessa inte ens fungerar för de situationer där de användes 1994.

I dagarna har vi kunnat läsa alltmer om det handelsavtal som går under namnet Anti-Counterfeting Trade Agreement (ACTA) och hur upphovsrätten sipprar in i världshandelns regelverk. Barlow påpekar redan 1994 att det är oundvikligt och exemplifierar med Kina och Världshandelsorganisationen.

Barlow föregriper även tanken på kunskap som en sorts allmänning och talar om risken att vi stängslar och förstör den gemensamma kunskap som alla våra idéer spirar från, och hans tankar ligger inte långt ifrån de motiv som sedemera fick Lawrence Lessig att skapa Creative Commons .

Det sätt på vilket intäkter flyttar sig från försäljning av inspelningar till konserter diskuterar Barlow närmast ointresserat, som om det var en självklarhet.

Att de etablerade strukturerna skulle försvara sig med stämningar var för Barlow självklart och han skriver att vi kan förvänta oss att se de som hitintills tjänat pengar på att sälja materiella kopior förskansa sig i karantän i domstolarna, medan andra bygger ett nytt samhälle som till en början kommer att vara baserat på piratkopiering och fritt spridande av information.

Också det sociologiska faktum att vi riskerar att utarma förtroendet för lagstiftningen om spänningen mellan vad flertalet tycker är acceptabelt och vad som är kriminaliserat blir för stor berör Barlow i en bisats, och han konstaterar att det vore en större skada än vi kanske inser. De skydd som finns för innehåll kommer att bero av etik och teknik, noterar han, och i ett slag lägger han fram hela den teori om att Internet är normberoende snarare än lagreglerat som blivit så populär i och med författare som Jonathan Zittrain och Daniel Solove.

Det är inte märkligt att Barlows text används i juristutbildningen vid de mest prestigefyllda universiteteten i USA.

Men om du läser om Barlow i dag – 15 år efter det att artikeln publicerades – är det värt att koncentrera sig på de nyanser som skiljer det han skrev från vad vi faktiskt diskuterar i dag. Skillnaderna är inspirerande.
För det första är Barlows utgångspunkt aldrig informationsspridning. Visst, han konstaterar att om varorna i vårt samhälle faktiskt blir förvillande lika yttranden, ja, då är det självklart att försöka att äga och kontrollera varorna kommer att inverka på yttrandefriheten, men han börjar inte i den änden. Han börjar inte heller med att observera att upphovsrätten är meningslös när det inte kostar något att kopiera och distribuera information.

Han börjar med att säga att det verkliga problemet för immaterialrätten i sin helhet är att det kostar allt mindre att skapa.

Det är här den som läser Barlow kanske upplever artikeln i Wired som tidsfrämmande. Barlows entusiasm för den nya tekniken är inte en glädje baserad på att det nu går att skicka låtar fram och tillbaka till varandra via nätet – han känner i stället en eufori över att det plötsligt blivit möjligt för var och en att skapa egen musik, egen litteratur och egen film. Här finns ett helt annat anslag hos Barlow än i delar av dagens debatt. Det självklara svaret på den gamla strukturens utmaning är inte kopierandet och distribuerandet, utan det fria skapandet. Visst: det är meningslöst att försöka kontrollera kopierandet och distribuerandet, och det är lätt att se enligt Barlow. Men det är lika meningslöst att nöja sig med det.

Skulle vår samtid vara självkritisk, och skulle dagens upphovsrättskritiker erkänna någon svaghet, kanske, så vore det väl att de ofta låter sig bli väl förtrollade av de gamla industriernas innehåll. Svaret på en stämning som upplevs som felaktig blir en bojkott av de gamla industrierna. Borde det inte bli en egen film? En egen platta? Skapad utanför de strukturer som hukar bakom domstolens skrank?

Den som läser Barlow kan lätt se hur det skulle gå att bygga upp en kritik av dagens samtal om upphovsrätten. Det är, skulle någon tillsammans med Barlow kunna hävda, i just de nya möjligheterna till skapande som den politiska nyckeln till framtiden gömmer sig – inte i ett piratparti så mycket som i Kreativa Partiet, som firar att människans skaparkraft i dag inte begränsas av kostnaden i en musikstudio, en tryckpress eller en dyr inspelningsutrustning för film – och att det i dag är möjligt att dela med sig av sin kreativitet blixtsnabbt till andra över nätet. Ett parti som skyddar kreativiteten i stället för kopieringen, en partipolitisk gren av Creative Commons.

Jag tror att en sådan kritik skulle bemötas med att den som framför den inte förstått hur ordet ”pirat” utvecklats från att bli någon som mest sysslar med kopiering till att bli en samhällsomvandlande kraft. Kanske stämmer det, men kan det vara så att det innebär en uppförsbacke att försöka förklara att det inte är kopiering och distribuering som är spännande i informationssamhället, så mycket som skapandet i sig – vare sig det är remixens omskapande eller det nya skapande som nu finns tillgängligt för var och en som vill skriva, göra musik eller film, och visst kan väl ordet pirat leda tanken fel för någon?

För Barlow är det just möjligheten för var och en att skapa som fullständigt bankruttförklarar dagens upphovsrätt. Inte möjligheten att kopiera och distribuera.

För det andra finns det hos Barlow en närmast mystisk tillit till kryptering som verktyg för att återskapa någon sorts materiella egenskaper i det immateriella. Även om han på andra ställen konsterar att information är en livsform som kommer att utvecklas ur eventuella begränsningar som vi försöker belägga den med, kan han skriva saker som att han är orolig för att lås på information förvandlar kunskap till ett den rikes privilegium? Varför trodde Barlow så mycket på kryptering?

Det finns ett flertal olika möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att när texten skrevs – 1994 – så befann sig Barlow och hans Electronic Frontier Foundation i en strid om huruvida det skulle vara lagligt för en var att inneha krypteringsverktyg . Att säga att kryptering skulle bli viktigt för hela den industri som sysslade med innehåll på nätet var att säga att det inte skulle vara ekonomiskt rationellt att begränsa tillgången till kryptering. Dels kan det handla om att vi i dag inte ser krypteringen som lika viktig som den faktiskt är för att ta betalt för vissa informationstjänster. Datorspelsbranschen har med Valve och Blizzard lyckats bygga mycket framgångsrika system där krypteringen inte paketerar informationen så mycket som fungerar som ingångströskel. En liten tröskel är allt som behövs när ens kunder också tycker att man levererar ett tydligt värde.

Barlow missar, eller underlåter, helt att nämna att krypteringen kan användas för att skapa nätverk som oneswarm eller freenet där det blir ännu svårare att kontrollera spridningen av material. Kanske beror detta på att han inte var särskilt intresserad av just det problemet, kanske beror det på att han inte gärna ville lägga ett argument till krypteringsfiendernas arsenal.

För det tredje finns det hos Barlow en respekt för att information är något i grunden fascinerande. Litet har vi ändå tappat bort detta i vår diskussion i dag. Barlow ägnar en betydande del av sin artikel åt att undersöka hur information beter sig. Han är förtrollad av Richard Dawkins tanke på levande information, eller memer, och beskriver information som en livsform: den lämnar spår efter sig där den varit, den strävar efter att utvecklas, förändras och mutera. Information vill inte förbli densamma som den varit, utan den vill framåt – den drivas av samma evolution som biologiska system.

För Barlow skulle därmed den som angrep spridning av information – av vilken sort det vara månde – med stämningar och rättegång mest påminna om den som försökte försvara en dodo mot darwinismen med samma medel. Hans biologism är nästan frustande i delar.

Barlow avslutar sin analys med att förklara att vi rör oss från en ekonomi styrd av substantiv till en dominerad av verb. Det finns flera sätt att förstå det, men en sak som slår mig när jag läser Barlow är att för honom handlade det aldrig om det skapade verket, utan om den som verkar för att skapa nytt. Barlow citerar Steve Jobs: verkliga artister levererar – det är i det nya skapandet som beviset för upphovsrättens problem verkligen ligger, menar han.

Kanske är en del av nyttan med att läsa Barlow i dag just att man inser hur viktigt det är att den delen av teknikens utveckling inte hamnar i skymundan. Och det gör den ju egentligen inte – det finns ju ett blomstrande, fantastiskt skapande som vi bara behöver lyfta fram – som sker utanför det etablerade och som representerar en intressant utmaning för samhället. Skapandet kommer ju inte att försvinna, egentligen alldeles oaktat vad som händer med upphovsrätten – om det finns en efterfrågan (och vem tror att efterfrågan försvinner på ny kreativitet?) kommer också ett utbud att skapas – marknaden, liksom naturen, skyr ett tomrum, som Barlow skriver.

Efter 15 år är det fortfarande uppfriskande att läsa Barlows text och följa de vägar i den som ännu inte trampats upp så mycket, alldeles oavsett var vi står i sakfrågan. Det här är en i god mening visionär text.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och medlem i regeringens IT-råd. Han arbetar på Google. Denna artikel återger inga andra åsikter än hans egna.

Ang Innovation: Access och sökbarhet ger oss åter brevkonversationerna

Veckans skifte handlar om innovation (Välkommen till vår nye eminente skribent Anna!) . Innovation är ett utomordentligt positivt laddat begrepp, och det ligger nära till hands att utgå ifrån antagandet att det bästa man kan göra är att främja innovation och optimera innovationsprocessen på så många vis man kan tänka sig. Problemet med den bilden är att den lett oss längre och längre in på den allt snåriga stig som vindlar sig in i regleringarnas snårskog.

Ett av de tydligaste exemplen ligger nära till hands för alla som vistats i Sveriges akademiska miljöer. Forskningsfinansiering styrs allt hårdare inte bara av direkt politisk inblandning utan även av modebegrepp och statusdopade fokalpunkter. Tvärvetenskapligheten – och strax efter den entreprenörskapet och kreativiteten – har fallit offer för en aldrig så god vilja att optimera förhållanden och institutionalisera allt gott för att konservera det i en aldrig tidigare skådad framtidsmaskin. Problemen med denna typ av ansats är flera, men framför allt finns det en inneboende motsägelse i att konstruera en maskin som ska konstruera sin egen kreativa förstörelse.

Begrepp som utveckling och innovation karakteriseras till syvende og sidst inte av sina stationära eller institutionaliserade beskaffenheter, utan av tillförseln av någonting nytt och tidigare okänt eller till och med otänkbart. Strävan mot en fullständig beskrivning eller optimering av något sådant som en innovationsproess är alltså farlig på så vis att den begränsar och inskränker sig själv. Vaför skulle man inte kunna utveckla utvecklingsprocessen? Med detta sagt står makthavarna långt ifrån handfallna inför framtiden, och det finns gott om åtgärder att vidta för att garantera en spännande och händelserik morgondag. Vårt kanske viktigaste ansvar gentemot framtiden handlar om hur vi tar hand om vår information.

John Willinsky beskriver i boken The Access Principle värdet och vikten av en förändrad syn på hur vi publicerar och distribuerar framförallt akademisk information. Willinsky påvisar med enkla exempel värdet av att fler kan ta del av av forskning och akademiskt material, och grundar sitt resonemang på en alltför ofta glömd principiell hållning för akademin:

A commitment to the value and quality of research carries with it a responsibility to extend the circulation of such work as far as possibleand ideally to all who are interested in it and all who might profit from it

Willinsky är också noggrann med att poängtera att öppen access, som han förespråkar, inte per definition betyder fri access, men att det finns ett värde i att fler lättare kan ta del av den information som produceras inom de akademiska sfärerna runt om i världen. Det handlar även om att institutioner i utvecklingsländer ska kunna ha råd och möjlighet att ta del av relaterad forksning vid världens främsta institutioner på relaterade eller samma ämnen. Det handlar alltså inte om att bannlysa ekonomin, utan om att finna nya hybrider mellan monetära ekonomier och gåvoekonomier.

Digitaliseringen av tidskrifter och tidigare dominerande medium för forskning innebär vid en första anblick en transition, ett skifte i hur vi kan kommunicera information. Men vid närmare eftertanke handlar det lika mycket om återinförandet av en gammal och bekant tradition. När allt mer information blir tillgänglig och – vilket är minst lika viktigt – sökbar återuppstår förutsättningarna för den akademiska konversation som förr i tiden ägde rum emllan världens intellektuella i det klassiska brevformatet. Konversationen och informationsutbytet är egentligen inte nytt, men till nyheterna i sammanhanget hör möjligheten för en bred allmänhet att delta i och ta del av sådana här konversationer.

Med en större transparens och tillgänglighet till forksningsdata, resultat och kommentarer förändras även den idag något bekymmerssamma synen på forskningsartikeln som en färdig och avslutad produkt och process. Varje text kan istället betraktas som del av en större, ständigt pågående process som tidigare varit så osynlig att den enskilde deltagaren lätt glömmer bort den till fördel för kvantitativa mått som antal publiceringar.

Ytterligare en fördel med ett öppnare flöde för forskning och akademi står att finna i gränslandet mellan akademin och näringslivet. En större tillgänglighet ökar kontaktytan och möjliggör just den oförutsedda innovationsprocess som bara kan uppstå genom att rätt incitament och problemformulering möter rätt observation, iakttagelse, hypotes eller till synes blygsamma testresultat. Öppen access säger ingenting om hur vi ska få en bättre innovationsprocess, utan öppnar istället upp fler alla innovativa ansatser att prova sig själva mot verklighetens små klurigheter och stora egenheter.

I min mening bör varje vän av innovation lägga en icke försumbar mängd energi på att

Göra all statligt finansierad forskning och tillhörande resultat tillgängliga för allmänheten. I synnerhet grundforskning.
Genom förändrad lagstiftning bejaka informationssamhällets möjlighet till kopiering, spridning, kategorisering och sökning av information.
Införa plattskatt för att signalera slutet på bestraffningen av framgångsrika företagare och lösgöra mer kapital för utvecklingsprocesser och nyfikna försök.

Ang TPB: Vad betyder rättegången för företagandet?

Sverige är ett märkligt land. Enligt forskning från bl a tyskland är Sverige en av de starkaste innovationsnationerna i världen, samtidigt är entreprenörskapet ett ständigt ämne för oroliga diskussioner och företagandet lämnar mycket i övrigt att önska. Många tänker ännu på Sverige som en stark företagarkultur, men ofta handlar det om varma minnen från de fornstora dagar då exempelvis Ericsson såg dagens ljus.

Vad är det då som gör att en stark innovationskultur inte omsätts i en proportionerlig företagandekultur? Mycket av forskningen pekar på behovet av en starkare produktifieringsprocess.

Omsatt i mer praktiska ordalag har vi i Sverige en mängd bra idéer, men vi omsätter dem inte i produkter. Med begreppet produkt får vi inte begränsa oss till att tala om fysiska objekt. Den svenska ekonomin transformeras, och för att få en heltäckande bild måste vi tala om såväl fysiska produkter som tjänster och den växande tjänsteekonomin.

Sverige utpekas även som en ledande IT-nation, och sammantaget med en stark innovationskultur bådar detta väl för nyföretagande inom mjukvaru- och tjänstesektorn. Eller?

Företagande i allmänhet och entreprenörskap i synnerhet handlar om att hitta brister i det befintliga och möjligheter som fyller ut och kompenserar dessa brister på ett för någon efterfrågemängd tillfredställande vis. På sätt och vis kan man säga att entreprenörskapet har till uppgift att konfrontera den befintliga marknaden och utmana rådande affärsmodeller. Det är precis detta som Joseph Schumpeter ger uttryck för när han myntar uttrycket kreativ förstörelse. I lju

set av detta tillkommer ännu en dimension till den redan röriga rättegången mot The Pirate Bay.

TPB-rättegången har på ett mycket olyckligt sätt kommit att ställa frågor om upphovsrätten och Internet i skuggan av frågor om bevarandet av ett nu de nu dominerande affärsmodellerna för kulturproduktion. En andra effekt av rättegången och den kringliggande processen är att signalera till IT-entreprenörer att det inte räcker att anpassa sin egen verksamhet till rådande lagstiftning, utan att även ansvaret för hur tjänsten nyttjas ligger på entreprenörens axlar. Kort sagt blir tjänsteleverantörer ansvariga för vad konsumenter använder tjänsterna till (vi går här inte in på den vidare innebörden för Internet som fenomen).

Man skulle kunna dra en parallell till ett mer bekant och inövat system och fråga sig hur telefonin hade utvecklats i Sverige under 1900-talet om operatörerna hade haft ansvar för vad som sades under enskilda telefonsamtal. Telefonin underlättade säkerligen såväl hot som korruption och rent av bankrån.

Rättegångens fokus bör ligga på hur upphovsrätten regleras av rådande upphovsrättslagstiftning, om brott mot denna lagstiftning ägt rum samt i förlängningen om lagstiftningen behöver ses över för att värna de rättigheter den kom till för att värna. Istället har lagen blivit ett slarvigt sammansatt slagträ för en industri som vill konservera den marknad den verkar på.

Finns det en risk att en lagstiftning som strävar efter att olagligförklara tjänster som TPB även inhiberar nyföretagandet och den utvecklingspotential som man kan anta finns inneboende i ett av världens mer uppkopplade land och tillika en stark innovationsnation?

Ang Pirate Bay: Transparens i rättsapparaten?

TPB-rättegången påvisar åtminstone ett juridiskt förhållande bortom alla tvivel: Rättegångsbalken och förhållningssättet till rättsapparaten är hopplöst förlegade.

När rättegången inleddes imorse uppmärksammades att ett vittne närvarade under huvudförhandlingarna, vilket han enligt rådande lagstiftning inte får göra. Innan han ombads avlägsna sig från salen uppmärksammades på vittnets begäran att det inte är förbjudet för honom att följa rättegången på annat vis.

Det var säkert förnuftigt – innan tv/radio och en effektiviserad nyhetscykel – att hindra vittnen från att närvara vid rättegången innan dess att de själva skulle vittna, men denna bestämmelse har helt förlorat sin innebörd och därmed sitt existensberättigande. Ingenting hindrar vittnen från att följa rättegångsprocesser (inte minst denna, som är synn

erligen välbevakad), och eventuellt kunde man fundera kring om det är bättre eller rent av sämre att vittnen bildar sig en viktad, icke objektiv uppfattning via kvällspressen eller via fysisk närvaro i rättegångssalen.

Då man förr eftersträvade en rättegångsprocess som skulle generera absoluta sanningar ur objektiva sakframställningar, kan vi idag konstatera att det målet måhända är en aning för astronomiskt högt ställt. Vad man däremot skulle kunna, och borde, eftersträva är en öppen och transparent rättsapparat som inte bara möjliggör för enskild medborgare att följa rättsprocesser, utan även underlättar och uppmuntrar detta. Inte heller transparens genererar per definition absoluta sanningar, men tranparens förhindrar eller förminskar i varje fall risken för desinformation eller subjektiv informationsfiltrering i flera led.