informationssamhället

Det naturliga monopolets onaturliga väsen

Martin lyfter i veckans skifte hur informationssamhället/Nätet bygger upp kommersiella naturliga monopol. Och visst är det påtagligt. Facebook ligger i en ”tab” nära denna, inte för att jag tycker om deras integritets policies eller för att jag från början fann deras lösning tekniskt överlägsen, utan blott för att mina kamrater (yo homies!) är användare av tjänsten.

Det är i mycket genom denna logik som Microsoft Office under lång tid var oersättligt för massan. Inte blev vi av med inlåsningsproblematiken i och med ”molnet” — om något så har problematiken tilltagit.

Idag finns det det dock en helt annan förståelse för problemet, ty många organisationer har redan bränt sig. En i många sammanhang nödvändig selling points idag är öppna standrader, kompabilitet och allmänt värn mot kostsam inlåsning.

Ägnar man informationens likvida väsen en tanke tycks det ”naturliga monopolet” egentligen högst onaturligt (tänk: spindlande web-robotar, etc.).

Informationssamhällets önskan om monopol

Informationssamhället och Nätet har nu utvecklats så pass långt att vissa kommersiella områden kan tas för givet. Jag tänker på de nätbaserade tjänster som handlar med någon typ av information. Exempel på dessa är Google, Spotify och Facebook. Dessa tre har gemensamt att de primärt är plattformar för informationsutbyte. Något annat de har gemensamt är att de fungerar bättre ju mer information de har tillgång till. En generell sökmotor blir bättre ju större del av all information som är sökbar. Ett nätbaserat community blir mer intressant för användarna om alla deras vänner redan finns där. En streamande musiktjänst blir mer attraktiv för lyssnarna om alla artister och all musik finns där.

En intressant aspekt med dessa informationstjänsteleverantörer är att incitamentsstrukturen fungerar likadant åt andra hållet. Det blir viktigare för informationsägare att deras information är sökbar för en sökmotor som används av många användare. En musiktjänst som har alla lyssnare blir mer attraktiv för artister att ansluta sig till. Informationstjänsterna fungerar som självförstärkande system och vi har hamnat i en situation där monopol eftersträvas av alla parter.

Jag vill nu fråga läsare och medskribenter vad ni tror om denna utveckling. Stämmer mitt resonemang? Vart är vi på väg? Vad finns det för fördelar och vad finns det för nackdelar?

Brevvän, farväl

Den här posten är ett senkommet svar på Joakims skifte om informationssamhället utelista.

När jag växte upp på 80-talet slog hemdatorn genom. Det började med Commodore 64 och övergick sedan till den för sin tid oerhört avancerade Amigan. Det här var datorer som fick mig att börja programmera, något som sedan växte från en hobby till ett yrke. Större delen av tiden framför datorskärmen gick dock åt till att spela spel.

Dataspel var tämligen dyra och internet låg fortfarande ett par år in i framtiden så några piratbukter fanns inte i sikte, även om det viskades på skolgården om BBS:er överfulla med spel och program. Istället ägnade jag mig en period åt något som gick under benämningen swappning (från engelskans swap, ”byta”).

Vi skickade helt enkelt program till varandra via posten, på disketter. Snigelpostsbredband.

Kontakt med varandra fick vi på tidningen Datormagazins annonssidor. För det mesta handlade breven enbart om disketternas innehåll men jag vill minnas att några personer fick jag extra kontakt med och vi började utbyta även musikkassetter (inser hur gammal jag låter) med varandra. Breven handlade inte bara om bytets innehåll utan även om vad som hände i våra liv. Kan inte minnas att jag någonsin träffade någon av de här brevvännerna men det vi ägnade oss åt var fortsättningen på en tradition som pågått nästan lika länge som skriftkonsten funnits.

Såväl Einstein som Newton var flitiga brevskrivare. Faktum är att det är på detta vis större delen av den vetenskapliga och filosofiska debatten pågått de senaste århundraden. Einstein, Newton och deras kollegor bland forskare, författare, filosofer osv måste ha lagt en ansenlig del av sin tid på brevskrivande till varandra.

Eftersom tempot av logistiska skäl var långsamt tog man god tid på sig att skriva breven. Det blev som långa dialoger med månader mellan varje inlägg. Man kan ta många andetag mellan två brev som fraktats med häst och vagn över Europa. Många tankar blir tänkta, utdragna på ett sätt jag tror vi saknar idag.

Jag kan se bloggandet som den naturliga fortsättningen på brevskrivandet som dialog. På bloggen får man utrymme och tid att måla brett. Dessutom med fördelen att det är öppet och vem som helst kan vara med. Men, i gamla brev finns en kärlek till det skrivna ordet jag kan sakna i cyberrymden. Brevskrivandet skapar genom sin långsamhet en respekt för ordens tyngd.

Glimtar som hastigast på min inbox i Google Mail. 1567 olästa mail – och det enbart i en av inkorgarna. Dags att rensa. Dags att andas.

Dags att tänka långsamma tankar.

Bubbla för sociala medier?

Håller vi på att förlora våra sociala nätverk? Web 2.0 förändrar arbetsliv, näringsliv, föreningsliv och privatliv mot svaga kopplingar? Är den sociala bubblan här?

Jag har hundratals F

acebook-vänner, men hur många kan jag omsätta i reellt socialt kapital? Nu har ju människor alltid haft fler bekanta än vänner, men frågan är om vi ser något nytt? Jag undersöker efter Joakims skifte om vad som är på informationssamhällets utelista.

Har förtroendet i samhället gått upp? Nja, och inte för de institutioner och företag som satsat på sociala medier (SJ, SJ gamle vän). Det finns framgångsrika användningar, som Martin Gelin berättar, men sociala medier har kanske varit för små investeringar för både sändare och mottagare? Då har flödet av information snarast spätt ut uppmärksamheten.

Gammelmedierna har problem, det värsta vis a vis de sociala medierna är att deras proffs inte är så kategoriskt mycket bättre än bloggosfären. Men gårdagens gatekeepers finns kvar, och vissa har stärkts. Evgeny Morozov är kritisk till vilken roll sociala medier spelat i uppror, som i Iran.

Näthatet har nog överskattats, men precis som alla kulturer är internetkulturen i kultur som måste skötas. På bloggarna går det ganska bra med modererade kommentarer, men problemet finns på Facebook och Twitter.

En nackdel med de sociala medierna jämfört med web 1.0 är att det stänger communities. Det är ibland väldigt tighta kluster som följer varandras Twitterflöden. Särskilt i det svenska samhället, med mycket smala peer-groups, kan det bli ett värre problem.

Sedan hänger ju ett damoklessvärd över de sociala medierna, nämligen att meningen har varit att bygga en djupgående översikt över sociala nätverk och information. Det har sina positiva sidor, men då borde användarna vara bättre medvetna om att den här insamlingen är syftet. Så, varför har inte företagen gjort slag i saken och gått bortom småannonserna? Integritetsfrågan har bidragit, nog fortfarande en del okunskap, men kanske också att de sociala mönster som erbjuds inte är tillräckligt starka för att dra nytta av. Företagen får en bild av ett rätt vagt användande, av bokstavligen delad uppmärksamhet, och det bygger inte starka relationer. Då tvekar de också för att ge sig in i sociala medier.

För att inte informationen om relationer skall gå förlorad, behöver vi gå från sociala medier till sociala strategier, som bygger in empati, förutseende och medvetenhet samt bättre återkoppling till användaren än bara träffar och followers. För svaret ligger bara delvis inbyggt i tekniken, som jag berättade på Netopia så är det fråga om ett val mellan olika internetkulturer.

Vad säger Jardenberg, Mymlan och Anders Mildner?

OK, kör på i kommentarsfältet! Rätt eller fel?

Intressant

”Pull” dödar information och svenskheten

Joakim frågar vad som står på informationssamhällets utelistan. Anders Sandberg pekar i kommentarsfältet på formellsamlingen och dess gelikars död och om hur svåråtkomligt data hamnar i skuggan av det lättserverade. Allt gott så, men vad händer med konsumtionsmönstren när det lättåtkomliga segrar och vidare vad händer med den lika älskade som hatade ”svenskheten”?

Sista sidan i varje dags- och kvällstidning har en väderkarta som gäspar trött mot en. Slår man på TV:n vid 19:30 hälsar en punktlig och tillsynes allvarlig nyhetsuppläsare ”Go’kväll”.

Allt är en del av den essentiella samhällsinformationen, den homogena ström av information som i åratal har format svenskarna till just svenskar. Mottagarna av informationen är  inte nödvändigtvis intresserade, utan spridandet sker via djupt inarbetade ceremonier, så som de dagliga nyheterna i familjesoffan, morgontidningens trycksvärta under den lagom rostade brödskivan och mjölkpaketetsbaksidas barnbildning med Oboy!-pulver. Att inte ta del i vissa av ceremonierna har varit att ställa sig utanför. Att öppet erkänna ett utanförskap.

Av relativt goda anledningar; bör tilläggas. En gång i tiden borde man faktiskt ha sett på Rapport eller läst morgonbladet för att vara en ansvarsfull medborgare av demokratin. Informationen trycktes ut (push), och för att inte verka bakom flötet stod konsumenten gapandes i andra änden.

Informationen trycks ännu ut, men de som ännu står gapandes i andra änden är en åldrande skara. För vem utan ”ett osunt förhållande till nyheter” behöver egentligen en morgontidning om minst fem delar? Inrikes, utrikes, sport, ekonomi och kultur.

Men vad händer när mottagarna avvecklar ceremonierna och istället blir konsumenter? När den passiva kulturella bakgrunden slutar tryckas ut till en bred massa och det istället blir en individuellt selekterad ström av information (typ RSS)? Eller än mer drastiskt, när informationen enbart intas när den efterfrågas (pull)? Är kanske detta det egentliga hotet mot ”svenskheten” som de populistiska brunnosarna borde oroa sig över?

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, och det är något jag rekommenderar att man gör, men en nation utan enad kulturell bakgrund, och därmed nationalitet, är onekligen en omvälvning. Med våra allt piggare mobiltelefoner, och föralldel antågande läsplattor, är omvälvningen redan här och tränger allt djupare genom de demografiska skickten.

Hur det kommer se ut på andra sidan denna omvälvning tror jag beror på om vi väljer att forma institutioner för krampaktigt identitetsbevaranden eller för en ökande pluralism. Oavsett: omvälvningen kommer.

Informationssamhällets utelista?

När det talas om informationssamhället så är explosionen aldrig långt borta. Informationsexplosionen har kommit att karakterisera hur vi förhåller oss till och diskuterar informationssamhället och Nätet, men riskerar detta starka fokus på ny information att inskränka vårt perspektiv? Vår relation till information handlar ju inte främst om hur vi förhåller oss till ny information, utan snarare om hur vi inordnar det nytt och gammalt i ett system av preferenser, avvägningar och prioriteringar. Explosionsmetaforen är förstås häftig, men för att den ska vara användbar måste vi blicka bortom lågorna och brandröken.

I medial bevakning så väl som i politisk debatt ligger fokus så gott som alltid på det nya – hur det hotar, botar eller revolutionerar. Likaså med information. Intresset har varit stort kring vad som händer när folk publicerar personlig information på Facebook, hur världen förändras när iranska rebeller twittrar eller om Carl Bildt verkligen borde få blogga i tjänsten. Däremot är det få eller inga analytiker som har frågat sig vad som försvinner.

När vi får tillgång till oändligt mycket information från nästan lika många informationskällor ställs vi inför ett prioriteringsdilemma. Å ena sidan handlar det förstås om vilka informationskällor man prioriterar för att få tillgång till viss information – det är i detta deldilemma som mediasfärens mardrömmar om tidningsdöden bor. Å andra sidan handlar det om vilken typ av information som vi prioriterar, både när vi söker information och när vi kommunicerar den.

Hur vi prioriterar typ av och form för information säger en hel del om det samhälle vi lever i. Informationssamhällets existensberättigande – beviset för att vi faktiskt har gått in i en ny samhällsform eller samhällsordning – ligger i mångt och mycket i frågan om vad det är vi lämnar bakom oss. Vilken typ av information (innehåll) har vi valt att prioritera bort, och hur prioriterar vi och förhåller oss till relationen mellan olika innehåll (kontext)?

Veckans skifte handlar alltså om den bortprioriterade informationen. Vad kommunicerar vi inte längre till varandra? Vad bryr vi oss helt enkelt inte om att veta något om längre? Och varför?

Läsandets framtid

Idag startar årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg och jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att ta upp de pågående skiftena i bokbranschen. (Allt om bokmässan skall för övrigt finnas på den här länken.) För 10 år sedan läste jag en universitetskurs i Electronic Publishing i England och kunde med lätthet föreställa mig en tillvaro där man använde elektroniska böcker, inte minst för facklitteratur inom juridik och medicin, där innehållet ständigt kunde vara uppdaterat. Just det scenariot har inte fallit in, även om vi använder datorer, minilaptops och smartphones för tillgång till fakta i databaser och på internet. Enligt en alldeles färsk undersökning från tidskriften Svensk Bokhandel har 8% läst en digital bok det senaste året. En lika stor andel säger sig vara intresserade av Spotify som en distributionskanal för ljudböcker. Själva läsandet har under det senaste decenniet boomat i pocketformat. Ljudboken har påbörjat sin erövring av folks hjärtan. Nu lanseras e-bokläsaren Kindle i Europa, och läsplattan Nuut. Google scannar in böcker. Och författarna själva publicerar litterära manifest i DN. Om de inte lägger ut hela böcker på nätet. Vilket kanske är lika bra det eftersom bokhandlarna inte vill ha dem.
Eva Ström, Sydsvenska Dagbladet:

Bokhandlarna vill inte vara bibliotek, och biblioteken knappt heller. Internet har förändrat bokbranschen.

Veckans skifte gäller läsandet och bokbranschen. Hur ser det ut om ytterligare 10 år? Läsandet, förlagsvärlden och bokbranschen? Visar den norska bokbranschen rätt väg in i den digitala framtiden?

Expertisen

Waldemar Ingdahl tar i veckans skifte upp mycket intressanta frågor kring experter och beslutsfattande.

Vi människor är inte så rationella som vi tror. Flera exempel, tex på förankring och effekten av förväntningar, tas upp av beteendeekonomen Dan Ariely i Predictably Irrational . Visst är statistik och datorprogram utmärkta beslutsstöd. Med dem kan exempelvis statliga handläggare få upp sina case med en indikation på preliminärt beslut som de snabbt kan klicka igenom och sedan ägna desto mer tid åt mer komplicerade ärenden. Men det kommer fortfarande att krävas att någon designar systemen och väljer vilka parametrar i statistiken som ska tas med och hur dessa bör viktas, framing etc.

Enligt Business Week är marknaden för business intelligence på uppåtgående. I artikeln Business Intelligence Software’s Time is Now hänvisar de bl.a. till en studie från Accenture.

[…] according to an Accenture (ACN) survey of 250 executives that was released in December. In it, about 57% of companies said they don’t have a beneficial, consistently updated, companywide analytical capability, and 72% are working to increase their company’s use of business analytics. Today, only 60% of major decisions are based on analytics, according to the survey, while 40% are based on intuition.

Apropå att expert brukade vara någon med erfarenhet: Filosofiska rummet i SR P1 sände i våras några program om praktisk kunskap där de bl.a. tog upp problematiken i att man tagit fram rutiner och checklistor för att säkerställa kvalitet exempelvis i vården så har det medfört att personalen inte längre får chans att lära sig av sina misstag och förvärva erfarenheter, det vill säga att man har skapat en artificiell kvalitet som spricker i sömmarna när verkligheten avviker från standardmallen.

Turing-testet, IA-versionen

Turings test för att avgöra huruvida en maskin är intelligent (som en människa) eller ej är välkänt. Det går ut på att ställa frågor som en maskin och en människa ska svara på. En bedömare ska sedan avgöra vem som är ”riktig” människa.

Än så länge har ingen maskin (artificiell intelligens, AI) passerat testet.

För något år sedan skrev jag i Magasinet Neo om en variant på testet: IA Turing-testet.

IA står för Intelligence Augmentation eller Amplification och handlar om att förstärka intellektet med tekniska hjälpmedel. Sådana hjälpmedel har människan använt sedan man tog sina första stapplande steg på savannen och började kommunicera med varandra. Språket är kanske den första IA-teknologin vi lär oss.

Med IA Turing-testet är det en mänsklig expert som prövas istället för en maskin. Två individer, den ena expert inom ett visst område och den andra novis inom samma område, men beskaffad med all möjlig teknisk utrustning som finns och kan hjälpa till med att svara på frågorna.

Genom att kommunicera med de två individerna via en dator och en chat ska en utomstående bedömare kunna avgöra vem som är den riktiga experten.

Innan internet fanns skulle en sådan övning vara en enkel match för experten, men som Waldemars skiftespost påpekar blir skillnaden allt mindre. Novisen kan med nätets och andra verktygs hjälp svara på allt mer komplicerade frågor.

Vän av ordning kan påpeka att novisen inte har riktig kunskap, att man blott simulerar, låtsas – som att fuska på proven. Men är inte skillnaden blott filosofisk? Om man betraktar människan och hennes verktyg som ett enda slutet system, ja då spelar det faktiskt ingen roll om svaren man spottar ur sig kommer från 10 års läkarstudier eller en 5 sekunders Google-sökning, så länge man kan lita på resultatet!

Jag tror IA Turing-testet visar en mer realistisk bild av teknikutvecklingen än AI Turing-testet. Maskinerna är verktyg som skapas av oss för att skapa värde i våra liv. De ska förstärka oss, göra oss bättre. Som de alltid har gjort.

Testet visar också på teknikens möjligheter att plana ut skillnader mellan människor, något som brukar uppskattas i den politiska debatten.

Som diskussionen under Waldemars post visar finns en risk inbyggd i denna utveckling:

När maskinerna fattar besluten riskerar vi få beslut som ingen fattar.

Det går dock såklart att vända på detta också: med teknikens hjälp kan fler människor på egen hand kunna utvärdera sådant som tidigare enbart en utbildad elit kunde ägna sig åt.

Finns det olika sorters expertskap och kunnande, där en viss sort är bättre skyddad mot denna utveckling än någon annan? Så är definitivt fallet, det finns redan gott om exempel på kunskapsyrken som automatiserats borts. Vilka är bäst skyddade? Ja, det får bli en annan bloggpost. Vad tycker du, kära läsare? Hur ser framtidens expert ut?

Experternas olika form av fortlevnad

För att behandla Waldemars skifte väljer jag att intressera mig för två typer av experter: utförare och beslutstagare.
I det första fallet är experten hotad av automatiseringen, men de absolut tacita kunskaperna kommer aldrig att gå ur mode. I den mån det överhuvudtaget finns något sådant. För enkelhetens skull blickar posten inte längre fram än att mänsklig heurestik endast finns hos människor.

Beslutstagaren är mer hotad. Ett beslut består av två delar. En mängd värderingar och en förutsägelse om vad konsekvensen av agerandet är.
Att en expert bär på värderingar är något som ofta förbises. Värderingarna antas komma från beställaren, men givetvis styr en experts värderingar. Om inte annat blott givet den selektionen av information experten gjort dessförinnan.

Experten är med andra ord olämplig för att arbeta mot givna värderingar—typexemplet är den statliga utredaren eller journalisten.
För den andra delen av beslutsprocessen är förutsägelsemarknader (prediction markets) utmanaren för att förstå konsekvenserna av val. Det finns starka argument och empiri för att experten även här ligger i underläge.

Professor Robin Hanson vid George Mason University har en kul modell för statsskick som gör denna uppdelning, Futarchy. Vars slogan är: ”Vote Values, But Bet Beliefs.”
Det går att kritisera uppdelningen, men den identifierar ändå regelbundenheter i beslutsfattningsprocessen.

Den förutsägande experten har varit hotad av förutsägelsemarknader, men på grund av marknadernas relativa omständighet är han ännu inte obsolet. Egentligen har jag mycket att skriva om just experterns eventuella roll i detta framöver.
Har klurat på en affärsidé relaterat till detta, men som jag åtminstone tillfälligt har övergivit. Den förtjänar dock ett bättre öde än ett havsverk till sammanfattning. Hoppas på att få återkomma till detta.