Månad: juli 2008

Ang. Interaktiva medborgare: I Almedalen dör den svenska demokratin

Var talet som Olof Palme höll från ett lastbilsflak vid Kruttornet 1968 början till slutet för den svenska demokratin?

Ja, om vi med ”den svenska demokratin” avser den modell som Sverige styrs efter i dag. Men kanske för att istället öppna för en deliberativ demokrati, för skapandet av verkliga offentligheter och för det interaktiva medborgarskapet. Det är en revolution som inte står den svenska parlamentarismens genombrott efter i betydelse.

I Sverige har politikerna inte haft den betydelsefulla makten. Grunden har istället legat på en ingenjörs- och experttro, där man ansåg att ett alltmer tekniskt avancerat samhälle krävde att experter tog över beslutsfattandet för att formulera, exekvera, mäta och utvärdera de optimala utfallen av politiken. Processen initierades, som Mauricio Rojas påpekat av arbetsgivarsidan (och med att IVA förde över taylorismen till Sverige) och genom att inkludera särintressen i processen kunde den vinna styrka. Man kunde snabbt samla alla som hade relevans vid ett bord, eller i en enda liten svensk småstads innerstad, för att fatta beslut. Det fanns vissa särintressen som t.ex. SAF, LO, LRF som ansågs vara ”neutrala”, ”objektiva” och vars positioner sågs som värnande om det allmänna bästa. I praktiken var det en demokrati där endast somliga var inbjudna. De relevanta tjänstemännen samtalade med de relevanta tjänstemännen i särintressena. För att tala med näringslivet behövde finansmininster Gunnar Sträng bara ringa ett telefonsamtal. När man talar om ”68” bör man tänka på att många av de stora segrarna vanns senare, när de tidigare unga radikalerna gjorde ”marschen genom institutionerna” och införde en aktivistisk statsadministration.

Modellen tjänar fortfarande som grund för den svenska demokratin, och innefattade nya områden inom framryckande områden som t.ex. gender- och identity politics och IT-branschen. Det är en av anledningarna till varför FRA-lagen är så intensiv, den rymmer en debatt om något betydligt större, hela informationssamhällets grundläggande politik.

Det tar sin tid att ändra, och att ändra systemet var nog inte Olof Palmes avsikt. Till början var det bara Palme som höll tal i Almedalen. Först 1975 bröts detta med att Lars Werner (vpk) höll tal och Gösta Bohman (m) breddade genom sitt tal 1976. Almedalen var fortsatt sluten, alla partier deltog först på 90-talet. Industriförbundet och Företagarna höll de första seminarierna som partierna stod bakom 1997. År 1998 hölls 6 seminarier, 2008 hölls 662 seminarier. När mer än 6000 personer deltog i Almedalen så har något hänt. Andra samtal än enbart det som den teknisk-administrativa agendan förespråkar kan komma in, och mycket riktigt minskade antalet deltagande politiker i år. Motsättningar är inte den stora faran som skall undvikas, motsättningar är en inbjudan till dialog och förståelse.

Nu är det ju inte bara att en bred ansamling av politiker och lobbyister på en som är den förutsättningen för ett interaktivt medborgarskap, men det förebådar faktiskt mer öppna processer. Politikerveckan i Almedalen 365 dagar om året. Två exempel från Almedalen belyser detta.

Per Schlingmann och Pär Henriksson berättade om moderaternas nya kommunikationsstrategi. Den är framsynt i denna brytningstid, där man jämställer bloggosfären med media. Bloggarna påverkar media i större utsträckning. Man har tittat på USA och finska Samlingspartiets valkampanj 2007 och vill skapa förutsättningar för att aktivera sig, inspirera och sätta upp micro-targets.

Per Schlingmann berättar om moderaternas intressanta strategi för nya medier på restaurang Friheten i Visby

Moderaterna vill vara lika seriösa online som offline, med den närvaro och interaktivitet som krävs, och kunna ge respons inom en dag. Det är modigt av Schlingmann att sätta upp nätet som navet i kommande valkampanjer och framallt att vara medveten om att man då behöver släppa varumärket ”modernaterna” fritt. Det återstår att se hur långt det kan genomföras, då det kan bli mycket svårt med hur partiernas kommunikation sett ut hittills. Tidigare har man köpt medieplats, nu måste man skapa bra content, och det är en större utmaning.

Moderaterna kommer att utse en pressansvarig för bloggarna och ge dem lika stor vikt gammelmedia. Vissa nyheter kan bli exklusiva för bloggarna. Man kopplar ihop medlemssystemet med webbsidan, vilket ger individualiserad information till medlemmen (det skulle man vara först i Europa med) och nya verktyg för undersökningar bland sympatisörerna. Det kan ge ett mycket större stöd för kandidater, som inte längre hamnar i valstugans bryderi att behöva kunna halvdant svara på frågor om alla politikområden, utan kan hålla sig till de som de kan och har störst intresse för, och utbyta information från webben om resten.

En svårighet är förstås att frågan hur stort genomslag man kan få av detta fortfarande är öppen. Schlingmann och Henriksson tog upp exempel som Townhall och Huffington Post från USA. Man såg dessa som att USAs bloggosfär blivit mer hierarkisk, där dessa siter är högnivåbloggarna som startar debatter och driver frågor, inte bara som ledarsidor på nätet utan som nav i hela republikanska respektive demokratiska etablissemanget. Jag tror att synen på dessa site som nav är lite överskattad (därmed inte sagt att något liknande inte skulle kunna ha positiva effekter i Sverige, men det är en annan diskussion), viktiga politikområden kan ha egna samlingspunkter, som knappast kommer upp på de stora siterna. Dels tror jag att det blir svårt att få det stödet från den svenska bloggosfären. Dels för att den inte är så genomgående stark ännu över hela linjen (läs gärna ett intressant inlägg av Johan Ingerö) och dels för att den pekar mot att bloggosfären blir mer fragmenterad. Det blir inte så mycket av specifikt moderata bloggare, som bloggare som ibland befinner sig nära moderaterna, och det är en väsentlig skillnad. Townhall och Huffington är lättare att påverka, men mediemiljön blir mer komplex än så.

Ett tecken på det var en debatt i Almedalen mellan Dick Erixon och Leo Lagerkrantz Är ytan det nya djupet? Det handlade om den gamla konflikten om yta och djup, och distinktionen mellan det privata och det personliga, men pekade även på den förestående fragmentiseringen.

Vi får i dag läsa mycket om medieetablissemangets interna referenser och personliga händelser. Det är ett arv från MSMs tidigare dominans, när Viggo Caling åt lunch med Katrine Kielos så var det en begivenhet i sig, där vi förutsattes stå i givakt inför den höga grad av initiering och kontaktnät som journalisten hade.

Som en utvikning kan påpekas att objektivitetsidealet kom relativt sent. Sveriges nationsbärande tidning Dagens Nyheter startades av att Rudolf Wall hade tagit stort intryck av sin samtids amerikanska yellow press och sänkte priset och ändrade innehållet, så att dagstidningen blev en vana även för mindre bemedlade.

De interna referenserna borde angå oss alla som läsare, då det fanns en distinkt medieelit, och mycket av bloggkändisskrivandet är en svans på detta. Men i dag så har vi alltmer olika intressesfärer där vi rör oss, och Blondinbella angår inte alla utan bara en undergrupp. Jämför det med det breda genomslag som exempelvis en av Blondinbellas långväga föregångare, Maria-Pia Boëthius, hade på sin tid inom både politik och kultur. Då blir den politiska kommunikation mycket mer viktig att rikta in rätt. Moderaternas satsning är ambitiös, och övervinner man svårigheterna, så har man skaffat sig ett viktigt försprång före alla andra partier.

Självklart behöver också den interaktive medborgaren en hel del andra lösningar för att kunna existera på ett vettigt sätt. Den estniska cyberdemokratin har börjat att uppmärksammas lite i Sverige, men oftast som bara som att man kan lägga en virtuell valsedel. Då vore den ju lite banal, det viktigaste är återkopplingen- att medborgarna kan gå in och påverka i rätt skede av den politiska processen. Tänk om bloggosfären hade sparkat igång sin bloggbävning medan FRA-lagen var ute på remiss? Det hade kunnat ske i cyberdemokratin.

Sammanfattningsvis är det interaktiva medborgarskapet på väg. Frågan är hur lång tid det tar, hur omfattande det kan/tillåts bli, vilka dess positiva och negativa effekter blir, särskilt som det är ett steg bort från evidensbaserad politik mot värderingsbaserad politik. Det tar från den expertis som i dag har stor tyngd och hackar många institutioner.

Den svenska demokratin som vi kände den dör nog, bland annat genom Almedalen, men vi kan få en öppnare och kanske mer sympatisk demokrati i dess spår. Intressant nog, är kanske slutsatsen att den utvecklingen kan leda till att vi får mer politik i Sverige.

Pingat på Intressant.se

Ang. Interaktiva medborgare: Informismen och Utkvisitionen


Inkvisitionens glada gossar i form av Monty Python.

Johanna Nylanders inlägg om den interaktiva medborgaren lockar fram många tankar. Parallellen till den kvinnliga frigörelsen får mig att fundera över vad som är informationssamhällets motsvarighet till feminismen. En rörelse vars syfte är att bräcka loss tankemönster från industrialismen och föra vårt kollektiva medvetande in i 2000-talet. En rörelse med rötterna i årtalet 1999 snarare än 1968.

Ordet informism dyker upp i skallen.

En snabb googling visar att någon annan redan tänkt på ordet. Det visar sig att ingen mindre än Piratpartiets vice ordförande Christian Engström bollat med ordet som ett sätt att förklara Piratpartiets ideologi.

Hm. Två hjärnor, (ungefär) samma tanke. Kanske finns det ett litet frö där.

FRA-debatten (som inte ger sig) visar på kulturskiftet som skett. Mer än 70% av Sveriges ungdomar säger att FRA-lagen kommer att påverka deras val 2010. ”De gamla” talar om teknikneutral lagstiftning och förstår inte ens problemet.

Så, vad göra?

Hur frigör man den interaktiva medborgaren?

En informismrörelse kan te sig på många sätt. Kanske är Cory Doctorow något på spåren när han efterlyser en anti-rörelse till inkvisitionen – utkvisitionen:

In a talk with Cory Doctorow he imagined that it would need an almost missionary fervor, something like the Inquisition (which largely destroyed knowledge) in reverse, a crusade of open sharing, or as Cory dubbed it, the Outquisition.

Varken böcker eller behåar ska brännas i en sådan rörelse. Nej, tvärtom handlar det om att skapa, frigöra, kopiera och dela med sig.

Att bli politiskt interaktiv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ang. Interaktiva medborgare: Ilskna mobben – den fjärde statsmakten


Den ilskna mobben är inget nytt, men oj vad möjligheterna har förändrats. Den cyniske vill troligen hävda att mobben egentligen är dirigerade av den den tredje statsmakten, medans den genuine människovännen till och med vill påstå det motsatta. Vinstdrivande media vill ju sälja sin produkt och bör därför sträva efter att skriva vad pöbeln vill läsa—således är kanske människovännens påståendet inte helt verklighetsfrånvänt trots allt.

Det nya i den interakativa medborgarens tidevarv är att mobben kan föra sin talan själv genom argumentation. Den kan göra mer än skalla att de är många och starka och att de är på väg att krossa någonting. Mobben kan idag intellektualisera, förenkla, smutskasta, förtydliga och allt det andra som tidigare varit i händerna på fåtalet i den tredje statsmakten.

Johanna påpekar att detta måhända skapar en ny elit där ett fåtal utgör den egentliga fjärde statsmakten och det är klart att hon har rätt—alla kan och vill inte. Detta är särskilt tydligt om man skärskådar hierarkin inom den fjärde statsmakten. Det är ett verkligt fåtal i mobben som sätter dess egentliga dagordningen. Detta fåtal får nog med uppmärksamhet för att kunna påverka vart mobbens aggression riktas.
Det nya är att det är ännu enklare att utmana detta fåtal och vem som helst kan konkurrera på i princip samma villkor med blott en investering av ens tid.
Ribban ligger med andra ord lågt och alla kan vara med. Vilket betyder varierande kvalité, men precis som i sportsammanhang brukar en bred bas betyda en vass topp.

Om Habermas håller för öronen ett tag så skall jag våga mig på att påstå att detta är så nära deliberativ demokrati vi kan komma. Idag finns en möjlighet för alla att driva det rationella samtalet, även om det med all säkerhet kommer drunkna i en ocean av dravel så finns det utrymme för det och verktyg för att navigera bland dravlet. Således behöver aldrig ett beslut tas i ett vakuum—då det alltid kan föranledas av ett rationellt samtal.

Habermas förhoppning om att det kan leda till konsensus beslut är i och med olika individers uppsättning axiomatiska premisser (eller brist på sådanna) omöjliggjort. Det skulle dock kunna leda till konsensus beslut bland de som delar samma premisser.

Något som vi lärt oss inte är fallet idag. Konsensus hade fattas i den liberala blogosfären angående FRA-lagen och trots det så röstade nästan alla de riksdagsledamöter som representerade de liberala väljarna efter partilinjer—ett konsensusbeslut stick i stäv med det rationella samtalets konsensus-slutsats. Även om en del gjorde avkall igår.

Om man får lov att hoppas i ett par steg så hoppas jag på följande:
Att i framtiden när svedan från partipiskan sätts i proportion till mobbens illska så blir partipiskan ett litet nyp i underarmen medans man tar emot en välriktad spark i skrevet. Kraftspråket tjänar endast till att sätta företeelserna i proportion till varandra.
Om nu partipiskan blir till ett litet nyp i armen istället för ett ”dödsgrepp”, kanske kan det leda till en utveckling mot verkliga personval där den valde politikern har ett mandat från hans eller hennes väljarna och ingen annan.

Effektfullt, men grovt förenklat och fyllt av missuppfattningar, kan man sammanfatta det med:
Ett skifte för gemene man från röstboskap till statsmakt.

Veckans skifte: Interaktiva medborgare

Med dataspelens framfart får vi medier som är allt mer interaktiva. I stället för att som publik eller åskådare se en film, ett tv-program eller läsa en bok, kräver spelens värld deltagande. Aktiva val, i bland ledda av ett narrativ, men med konsekvenser och slut beroende på handlande.

Dataspelens interaktiva värld omsätter i dag mer än filmens passiva värld. Samtidigt börjar andra medier ta efter, och låter betraktaren bli användare. Kvällspressen efterfrågar både tips och bilder. Filmers slut blir inte alltid självklara. Bloggar och andra vanliga människor tar del i debatten, och envägskommunikation blir allt mer sällare skådad.

Interaktiviteten genomsyrar mycket av det som kallats för ”webb 2.0”, med användargenererat material, och många röster i etern. Dock är det fortfarande en balansgång att gå, då det är långt från alla som tar del i den icke-narrativa interaktiviteten. Att aktiveras över en grad som kräver mer än ett par musklick kräver intresse, tid och förförståelse, och skillnaden mellan passivitet och deltagande bli för stor. Samtidigt kan just den korta aktiviteten för somliga vara det som är enklast. Ett långt deltagande, i exempelvis ett spel, följande ett narrativ, kan bli tröttsamt och jobbigt. Passivitet blir enklare.

Dystopin är ett intellektuellt klasssamhälle där aktiva deltagare sätter sig in i politik, frågor och information. Tack vare det aktiva deltagandet och möjligheten att påverka gör de som bryr sig det. De andra lämnas efter, och efter hand blir gränsen för att sätta sig in, alldeles för hög för att kunna bli övervunnen. Kanske är det dit vi är på väg. Kanske är vi där redan idag. Kanske är det så att ju mer öppenhet och interaktivitet vi får, ju mer blir delaktiga i de beslut och den information som tidigare bara var förunnat några.

Oavsett vilket, tycker jag det är ett steg framåt när människor inte bara nöjer sig med att stilla titta på en hjälte som räddar världen i en film. Fler och fler tar steget till att själv spela hjälten som räddar världen. Passiva objekt blir aktiva subjekt. Lite som kvinnlig frigörelse, fast med information.

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: Utan stödhjul

Det är intuitivt lockande att inför förändring och nya samhällsfenomen tala om skyddsmekanismer. På en mikronivå talar man om hur privatpersoner och företag kan anpassa sig till de nya omständigheterna, och på en makronivå handlar det om hur stater anpassar sig till såväl nya förhållanden som till de anpassningar som sker på mikronivå. Men diskussionen handlar allt som oftast om nya mekanismer för nya fenomen. En annan, minst lika intressant och relevant, fråga är den om befintliga mekanismers evolutionära stabilitet och överlevnadsförmåga i nya miljöer.

Ett tydligt exempel på en sådan fråga berör Nicklas Lundblad i den något till åren komna boken Teknoptopier (Sanning att säga är boken minst lika, om inte mer, läsvärd idag). Lundblad undersöker juridikens förhållande till tekniken och berör då framförallt det potentiellt paradoxala förhållandet mellan en stadig och stabil lagstruktur och en allt snabbare teknikutveckling. Traditionellt innehåller lagstrukturen en inneboende tröghet, vilket hittills har setts som någonting positivt.

Historiskt har tröghet setts som en god mekanism för att förhindra att en liten maktelit förändrar ett samhälles grundläggande förutsättningar över en natt. I många juridiska sammanhang är detta troligen fortfarande sant, men inte nödvändigtvis i alla. I och med informationssamhällets framväxt och nätverkens utbredning och tillväxt har makten kommit att förskjutas, eller kanske snarare sträva mot en tydligare decentralisering. Utan att gå för djupt in i just denna diskussion om makt, information och informationsteknik (Nicklas Lundblad gör en mer intensiv djupdykning i denna fråga) kan vi nöja oss med att konstatera att en godtycklig individ idag har en större makt i form av en bredare flora av informationskanaler, och dessutom möjligheten att själv producera och sprida information till mycket låga kostanader. Frågan är hur detta påverkar en gammal mekanism som tröghet.

Är det möjligen så att vi måste omvärdera gamla mekanismer och öppna upp för en mer dynamisk syn på mekanismer som instanser i en födelse/döds-process?

Idag är det inte tillräckligt att konstatera att tröghet är positivt för att skapa en robust samhällsordning. Decentraliseringen av informations- produktion/konsumtion via olika kanaler skapar en inneboende tröghet, som delvis ersätter den önskan om robusthet som medvetet institutionaliserad tröghet tidigare eftersträvade. Det är helt enkelt naturligt svårare för en mindre maktelit att kontrollera all information och alla informationsflöden än det var när den som ville komma till tals behövde en egen tryckpress.

Vi bör fråga oss vilken roll en gammal mekanism som tröghet har att spela idag, och inte blint använda oss av den under alla omständigheter bara för att den tidigare uppfyllde ett rättfärdigat syfte. Är det inte tillochmed nödvändigt att utvärdera huruvida viss befintlig lagstifnting fortfarande fyller ett syfte när en grundläggande mekanism förlorar eller förändrar sin funktionalitet?

Är det möjligtvis så att strävan efter teknikoberoende eller teknikneutrala lagar är en felaktig strävan att inkorporera delar av informationssamhället i en säkerhet (ett trögt juridiskt system) som helt saknar syfte för de berörda strukturerna? Dessa har redan en egen inneboende, och dessutom dynamisk och med relativa mått demokratisk, tröghetsmekanism. Måste de omfattas av samma juridiska apparatur (och till hur stor utsträckning är denna applicerbar?) som allt annat bara för att det känns tryggt, eller borde vi tänka om? Hur många andra av gamla lagars syften uppfyller redan det nya fenomenet? Och var går gränsen för när det blir onödigt att behandla det med samma lagar som används för andra fenomen, eftersom de inte tillför någon utökad nytta eller säkerhet? Detta resonemang bygger alltså på antagandet att vi har lagar vars enda, eller ens primära syfte, kanske inte är den regel de befäster och uppbär. Sådana lagar kan exempelvis vara moraliserande och ”vägvisande”, vilket i praktiken betyder att man kanske inte ens förväntar sig att lagen strikt efterlevs.

Ett annat exempel är fildelningsfrågan, där äganderätten till och från lyfts in i argumentationen. Faktum är att äganderätten och ägandet som fenomen, och tillika stöld som handling, inte har samma applicerbarhet på imateriella, digitala föremål (inte ens begreppet föremål gör sig särskilt väl här eftersom det hänvisar till det fysiska rum som karakteriseras av ändlighet för varor). Vad är det då som rättfärdigar att nya fenomen per definition ska passas in i befintliga, och ibland föråldrade strukturer?

Stödhjul kan vara bra att ha på sin första cykel, men man ska kanske inte flytta över dem när man skaffar bil…

Ang. Nätverkssamhällets skyddsmekanismer: En förtroendefråga

Finns det hot mot vårt samhälle som kräver övervakning? Vilka är alternativen till FRA-lagen, frågade Erik Starck.

Det finns anledning att först vara kritisk mot många intiativ, ofta är det fråga om att vanliga polisiära metoder hade kunnat lyckas. Sedan behövs nog en debatt om vår informationsidentitet, snarare än vår integritet- jag utarbetar detta i en artikel i Svensk Linje nummer 3, 2007.

Alice Miles skrev en mycket intressant krönika i The Times.
Det är en fråga om den dolda spaningen, spaningen som inte behöver stå till svars.
It is the covert surveillance that has got everybody’s goat. And the reason that covert surveillance annoys people is that we have become paranoid. We assume that Britain is filled with petty, vindictive bureaucrats with hidden powers over our lives, who are ”out to get us”.
There is a coalescence of outrage around rubbish spies and bin taxes, around distant bureaucracy and speed cameras and parking fines; around the myriad ways that the State can intrude upon one’s life without warning and force you to pay to make it go away again. And never be forced to explain itself.
När det dessutom finns en glidning i vad som övervakningen används till så minskar förtroendet. Storbritanniens lagstiftning gav år 2000 bara 9 organisationer rätt att utföra övervakning, i dag har 786 statliga myndigheter och verk tillstånd att göra det. Det svenska PKU-registret började som ett forskningsregister, men i dag så ökar kraven på att det skall användas som ett allmänt DNA-register.
Kanske behövs nya typer av organisationer, fristående sådana, för att återvinna förtroendet. Ett sådant exempel är registrering. Den registrering av som föreslagits av europaparlamentarikern Marianne Mikko är fel, men ett tankeexperiment skulle vara att registrera sitt nym hos en fristående organisation, inte kopplat till din person men som kontrollerar till alias.
Det skulle göra att vi använder oss mer av autentifiering än identifiering. Autentifiering sker när vi t.ex. använder ett lånekort på biblioteket. Bibliotekarien kopplar oss samman med information för ett specifikt syfte- att se om vi kan låna en bok på det biblioteket- utan att bibliotekarien får tillgång till alla andra ovidkommande data om oss. Just sådana begränsade autentifieringar borde lägga en viktig grund för att ge individen kontroll över vilken information man vill kommunicera.
För skydd kommer vi att behöva, särskilt genom att enskildas massförstörelseförmåga ökas. Automatisering är inte i sig fel, bara den konstrueras rätt.
Pingat på Intressant.se

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Appropå vansinne

Jag delar Johannas analys av vansinnesdåd—de går inte att stoppa. Tyvärr.

Men, I ett stort öppet dynamiskt samhälle så är vansinnet en i evolutionärmening oduglig mutation. I takt med att systemet går emot det totalitära, kanske genom avlyssning, kanske genom paternalism och kanske motiverat med en rädsla för just det vansinniga, så blir samhället mer och mer känsligt för det vansinniga.

En vansinnig psykopat utrustad med ett digitalt-stetoskop mot Internets backbone-routrar (FRA), en kollektiv pekpinne (Folhälsoinstitutet) eller en smal ”Hitler-mustasch” (NSDAP) kan dock vara en ”lyckad” mutation i sitt kontext.
Mutationen premieras då var dag för—sin känslokalla natur, sin förmåga till manipulation eller bara rent och slätt för sitt vansinne.

De, med eller utan psykopatiska drag, som vill skydda oss från vansinnet har en av de omänskligaste vapen i sin arsenal. Själva förklarandet av någon som vansinnig.
Få saker har missbrukats av såväl demokratiska som icke-demokratiska stater så pass mycket under 1900-talet som gränsen för vansinne. Homosexualitet, anti-sovjetiska tendenser, drogbruk, missbruk, depression, med mera, med mera.
Många har symptomen varit som av ibland politiska eller rent av rashygieniska anledningar rättfärdigat sättandet av oskyldiga i karantän. Tvångsintagande, med sitt obligatoriska neddrogande kan ses som botemedlet. Ibland kryddat med sterilisering.

Det vansinnigaste man kan göra för att bemöta vansinne är att försöka låta staten kväsa det med nolltolerans för ögonen.

Den som verkligen är vansinnig är ett offer för sin natur och man kan inte mer än hoppas att han eller hon kan hitta en livssituation som passar. Jag har svårt att acceptera att en passiv kort livstid på en psykriatrisk klinik är det uppenbara svaret för de flesta offren av denna typ eller deras omgivning.

Nu är inte det här en enkel fråga och den håller egentligen inte för att sammanfattas med en enkel lösning. Varje patients situation är den andra olik. Men!
Jag tror passiviteten hos de inskrivna på psykiatrin är ett hot. Ett första steg skulle kanske kunna vara att introducera arbetslinjen för psykiatrins patienter?

Uppdatering:
Av en slump sprang jag på Ingemar Sundströms rapport ”Thomas Szasz och psykiatrin”, som tar en titt med ideologiska glasögon på hur det står till med den svenska psykiatrin och hur regeringens psykatrisattsning och Milton-utredning står sig. Intressant läsning!

Dessutom skrivs det på DN Debatt och SvD om avskaffandet av lagen om psykvård istället för fängelse. Det är ett steg i rätt riktning, att se de psykiskt sjuka som individer, med samma rättigheter och skyldigheter.
De talar även om att utöka möjligheterna till tvångsvård—det är inte utan att man räds en större godtycklighet.

Ang. Samhällets skyddsmekanismer: Måste det finnas ett skydd?

Erik Starck efterfrågar vad alternativet till FRA egentligen är. Med utgångspunkt i att ett samhälle behöver skydd mot cyberangrepp, vansinnesdåd och infrastruktur, efterfrågas konkreta förslag på vad alternativet till allmän övervakning och FRA egentligen är. Erik föreslår ett starkare hemvärn och civilsamhälle, men nämner balansgången mellan ett effektivt civilsamhälle, och ett angiverisamhälle. I bland är skillnaden hårfin.

Jag vill i stället frågasätta om vi verkligen behöver några skyddsmekanismer som ens är i närheten av vad FRA är.

Vansinnesdåd hör till det vi inte kan skydda oss ifrån. Kanske kan man förebygga dem genom att ha ett så bra samhällsklimat som möjligt, se till att våra barn växer upp i bra miljöer, och strypa tillgången till vapen. Det är å andra sidan åtgärder som förebygger det mesta. Vad FRA skulle kunna göra åt skolskjutningar, bombade fordon eller psykfall med yxa är minimalt, om än något.

Hot mot vår infrastruktur skulle FRA möjligen kunna avvärja, i alla fall i de fall FRA skulle få nys om dem. När det gäller känslig infrastruktur finns det få lösningar förutom att göra den så stark som möjligt. Visst kan man lägga resurser på att försöka snappa upp potentiella hot, men om man inte vill ha ett Minority Report-samhälle, behöver resurserna ligga på att se till att vår infrastruktur klarar både en ordentlig Gudrun, som en attack från förbannade hackare.

Cyberangreppen blir om möjligt ännu svårare att avvärja. Det kommer alltid finnas personer som kan överlista FRA:s datorsystem, eller vilket annat datorsystem också för den delen. När det gäller cyberangrepp kan dessutom för många regleringar kring nätet vara farligt. För vad händer om illasinnade hackare skulle ta sig in i FRA:s system, snappa upp internetleverantörernas lagrade data om surf, mail och chatt, eller tar sig in direkt bland kommunikationen vid eventuella krypteringsförbud.

Förutom ett och annat virtuellt bankrån finns det mycket lite på nätet som faktiskt är skadligt utan att vara det i den fysiska världen. Kanske är det egentligen så att det inte alltid måste finnas skydd och regleringar i den digitala världen, utan att vi alla måste vara ansvarstagande och skapa våra egna skyddsnät.

Veckans skifte: Nätverkssamhällets skyddsmekanismer och Hemvärnet 2.0

FRA-frågan biter sig fast i den svenska politiska debatten som en svåråtkomlig fästing. Om den inte klingar av fram emot hösten kan den mycket väl växa till den här 4-årsperiodens viktigaste fråga.

Vem hade kunnat tro det i den förra valdebatten som handlade om jobb, jobb, jobb, Göran Perssons bufflighet och – visstja – ett dataintrång också.

Frågan har flera liv då den har så många klangbottnar. Därför är den svår för regeringen att ta livet av. Framför allt blottar den ett kulturskifte mellan de som i allt högre grad lever sina liv på nätet och de som på sin höjd betalar räkningar och bokar en teaterbiljett då och då. Förespråkarna menar att lagen blott gör signalspaningen ”teknikneutral”. Kritikerna talar om ett Stasi-samhälle. Är det över huvud taget möjligt att mötas någonstans på mitten? Dragkampen mellan säkerhet och privatliv kan komma att bli lång och svettig.

Det har skrivits mycket mot FRA-lagen på denna bloggen och andra, men en sak som lyser med sin frånvaro i kritiken är konkreta förslag på alternativ.

För hur illa man än tycker om det allseende, statliga ögat, så återstår det faktum att samhället behöver skyddsmekanismer av det slag som FRA utger sig för att vara. Skydd mot vansinnesdåd såväl som mot cyberangrepp mot infrastruktur.

Den tekniska utvecklingen för med sig mycket gott, men den möjliggör också massförstörelse till en allt lägre kostnad. Precis som all annan teknisk utveckling är priset för massförstörelse sjunkande, vare sig den sker i form av ett av människohand skapat virus, en cyberattack på samhällets infrastruktur eller som en konsekvens av att allt fler nationer får tillgång till atomvapen. Eller varför inte i form några kartongknivar inne i en fulltankad 747:a?

Ett skrämmande exempel kommer från Finland. Pekka-Eric Auvinen var en okänd finsk tonåring tills han bestämde sig för att skjuta ihjäl alla som kom i hans väg på sin skola.

Auvinen var formad av en djupt människofientlig filosofi. På Wikipedia-sidan om honom syns han med en pistol i handen och en t-shirt med texten ”humanity is overrated”. Vad skulle han ha gjort med de möjligheter som öppnar sig med genetic engineering till konsumentpris.

Tanken är otäck, minst sagt.

Så, om en allseende maskin styrd av staten är det ena alternativet och risken för vansinnesdåd av enorma proportioner det andra, var ska samhällets skyddsmekanismer då befinna sig?

Ett alternativ kan vara att modernisera Hemvärnet.

Du tänker antagligen på något överviktiga gubbar i gröna kläder som leker soldater på Åsa-Nisse-vis när du hör ordet, men idéen med ett hemvärn är att skydda och stötta civilsamhället vid kriser. Ett modernt hemvärn skulle kunna hjälpa företag och myndigheter skydda sig mot cyberangrepp. Ett hemvärn är djupare rotat i civilsamhället än den övriga försvarsmakten och kan fungera som känselspröt för att fånga upp möjliga obehagligheter (även om angiverisamhället är ett otrevligt tredje alternativ till de två andra).

Skulle detta ”Hemvärnet 2.0” kunna bli den skyddsmekanism som samhället trots allt behöver? Hellre FRO än FRA?

Eller finns det andra skyddsmekanismer för ett modernt, hyperuppkopplat och accelererande samhälle som vårt?

Uppdaterat: Piratpartiets Rick Falkvinges svar på den här frågeställningen kan för övrigt läsas här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Vi är internet, internet är vi

Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.

Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.

Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.

Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.

En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.

Å fel gick det, den 16:e augusti.

Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:

On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.

Vidare:

Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.

Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.

Det ligger något djupt fascinerande i detta.

Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.

Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.

Det samma gäller hela internet.

Därför är vi internet och internet – det är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,