Jag tar mig denna vecka, med anledning av Joakims val av veckans skifte, friheten att återberätta en historia jag postade på min andra blogg, Framtidstanken, för ett tag sedan. Den handlar om en applikation vid namn Skype. Eller så handlar den om en ny slags livsform, ett nytt slags medvetande, vi döpt till ”internet”. Det är en berättelse om död – och återuppståndelse.
Den 16:e augusti 2007 hände det. Telefoni-applikation Skype slutade fungera.
Om du levt under en sten de senaste åren och inte vet vad Skype är så går det att sammanfatta som en mjukvara du laddar ned till din dator som möjliggör röstsamtal via internet utan att det kostar dig någonting. Det är lika gratis att ringa någon i Indien som det är att ladda ned en indisk hemsida.
Det finurliga med Skype är att själva applikationen byggs upp genom att koppla samman olika körande instanser av programmet. Det finns alltså ingen central server med vilken applikationerna kommunicerar (delvis sant, själva inloggningen sker centralt). Detta för med sig en väldigt flexibel och skalbar arkitektur vilket också möjliggjort Skypes fantastiska tillväxt de senaste åren.
En nackdel med arkitekturen är dock att Skype själva (företaget) inte har direkt kontroll över sin egen mjukvara. Det går inte att ”starta om” en Skype-server någonstans om något går fel.
Å fel gick det, den 16:e augusti.
Användare lyckades inte logga in och programmet blev oanvändbart. Efter ca två dygn så började saker och ting åter fungera igen. Det intressanta är hur Skype själva beskriver vad som hände:
On Thursday, 16th August 2007, the Skype peer-to-peer network became unstable and suffered a critical disruption.
Vidare:
Normally Skype’s peer-to-peer network has an inbuilt ability to self-heal, however, this event revealed a previously unseen software bug within the network resource allocation algorithm which prevented the self-healing function from working quickly.
Skype är alltså ett självläkande, distribuerat system med vilket du kan kommunicera till ingen kostnad över hela jordklotet. Själva applikationen är dess användare. Å den är, likt en organism, självläkande.
Det ligger något djupt fascinerande i detta.
Hela internet kan sägas vara det samma men det är först när saker slutar fungera som man får tillfälle att reflektera över dem och än så länge har inte hela internet slagits ut under två dygn. För vad Skypes black-out belyser är hur sammankopplade vi är, både med varandra men också med tekniken.
Skype ger mig förmågan att tala med andra människor på andra sidan jordklotet, men det är inte Skype i sig som möjliggör detta utan kombinationen av tekniken och själva nätverket av användare som utgör Skype.
Det samma gäller hela internet.
Därför är vi internet och internet – det är vi.
Läs även andra bloggares åsikter om internet, media, informationssamhället, web 2.0