Media

Nytt musikskifte?

Nu har äntligen den av många efterlängtade tjänsten Spotify lanserats, företaget har dessutom publicerat en ny hemsida.

Jag har själv provat på spotify en tid, och i mångt och mycket
motsvarar det vad jag tror är framtiden för musik. Helt enkelt. I
dagsläget är flera skivbolag med på vagnen, men det är inte svårt att
föreställa sig hur sådana här tjänster gör skivbolagen (eller
åtminstone stora delar av deras strukturer) överflödiga när artister
kan sluta avtal direkt med portalerna.

Jag kan inte annat än varmt rekommendera alla att prova Spotify. Nu
återstår bara att få med sig sin spotifylista i en liten bärbar enhet!

Det är många som väntat spänt på Spotify, och efter deras pressrelease imorse kan man bland annat läsa om dem i SvD och DN.

Jokern i vetenskapskommunikationen

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av ”den stora upptäckten” och ”mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att ”the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Om du inte är med oss så är du emot oss

Klimatfrågan är en av få politiska frågor som behandlar framtiden. Inte bara den omedelbara framtiden, utan resten av seklet. Det gör den extra intressant att följa. Den har dessutom fått civilisationskritiska och teknikfientliga underströmningar vilket ytterligare adderas till dess intressenivå som skiftesfråga.

Medias vinkling på frågan är tydlig. Första meningarna i Dagens Nyheters artikel om en undersökning om svenska folkets inställning till klimathotet:

Är du engagerad i klimatfrågan? Eller är du en av skeptikerna?

Det är tydligen omöjligt att inte vara både och. Låt mig då påminna om den klimatskeptiska gråskalan.

Artikeln fortsätter:

De sansade, som är den största gruppen och utgör 26 procent av svenskarna, präglas av att de har en mer sammansatt bild av klimatfrågan. De pekas i undersökningen ut som möjliga ”ambassadörer” mellan de andra grupperna. Exempelvis mellan de engagerade, som mer styrs av oro och dåligt samvete, och de nyvakna, som inte riktigt vet hur de ska hantera sin nyväckta insikt.

Är det någon mer än än jag som får religiösa associationer till orden som används?

Här är för övrigt en skeptikers tankar om det hela:

”Here’s what’s wrong with that: the science is not valid. There is no Global Warming underway and the science on which the computer projections of weather chaos are based is wrong. Dead wrong.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skifte: 200’000’000’000 timmar per år från TV till webben

Två poster på rad om Clay Shirky men hans skiftesobservation av TV och webben är värd en länk:

And television watching? Two hundred billion hours, in the U.S. alone, every year. Put another way, now that we have a unit, that’s 2,000 Wikipedia projects a year spent watching television. Or put still another way, in the U.S., we spend 100 million hours every weekend, just watching the ads.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Roman skriven i Google Earth

The 21 steps är en thriller skriven av Charles Cumming i Google Earth.

Man följer huvudpersonens inblandning i ett underligt fall som tar honom från London till Edinburgh utefter utlagda rutter i Google Earths kartor. Det är en intressant blandning av verklighet och fiktion. Nu upplevs handlingen lite långsammare en den faktiskt är, då tar tid att gå mellan punkterna för handlingen, vilket är synd.

Men möjligheterna för att kunna vidareutveckla konceptet är intressanta. Med högre upplösningar, och kanske bilder av verkliga miljöer kan fiktionen ta en ny klickbar form. Det skall bli spännande att se vart Penguin tar konceptet i framtiden.

Framtidens debatt

Det var debatt om debatten på Publicistklubben i måndags, med bl.a. Olle Lidbom från Vassa eggen.

Internet och bloggosfärens intåg är fortfarande ovant att diskuteras, till en början var debatten inriktad på att främst debattera Sveriges Television Debatt och DN Debatt (ingen förträdare närvarade) om hur den första var för skrikig och konfrontativ och den andra för mycket av maktens megafon där debatter snarast stannar upp istället för att gå vidare.

Som motvikt sattes Sveriges Radio Ring P1, där diskussionen kom in på problemet med att mota främst rasistiska åsikter från de lyssnare som ringer in till programmet.

Det är den äldre journalistiska diskursen, om förnuftsdebatten och i vilka sammanhang man kan släppa fram publiken. Bra var att argumentet kom fram att det är en ”publikproffsgrupp” som främst kommer fram när man skall vara mer folklig (snarast kanske rasistiska och provokativa åsikter blir överrepresenterade?).

Tyvärr togs inte den fråga som jag främst sökte svar på upp, nämligen kanske inte i åsikter som försvinner, utan om att hela ämnen hamnar i bakgrunden. Samspelet mellan debattdirigerande journalist och de makthavare och äldre grupper som deltar i mediernas debatt gör att rätt banala utvecklingar inom etablerade områden prioriteras till nackdel för ämnen som inte etablerats.

Den frågan är kanske mindre relevant i dag genom bloggarna. Där finns bättre möjligheter för nya ämnen att komma fram. Det finns strukturer även för bloggarna, som skulle vara värda att analysera. Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om PK-debatten och uppmärksammar just kvällens tveksamhet mellan Ring P1:s lyssnardeltagande och bloggarnas utbytbara roller som sändare och mottagare. Bra skrivet av Hadley-Kamptz, även om jag uppfattar att grindvaktsfunktioner kvarstår på nätet, med mycket annan form än centraliserade redaktionella beslut. Nåväl, det sista bör utvecklas i en egen bloggpost senare.

Mötet med nätet hade öppnat upp, Sune Olofsson på Svenska Dagbladet Brännpunkt berättade att sidan kommer att göras om till 2009 där man öppnar upp för fler artiklar på nätet. Olle Lidbom påpekade att kommersiella intressen kommer mer in i samhällsdebatten, som Toyota som har egna debattfora. Det framkom att NY Times har öppnat upp för att man skall kunna köpa debattplats.

Det pekar på att samtalet öppnas upp, och liknar mer nätets, där ”lägereldens tid är förbi” som avgående PK-ordföranden Stig Fredrikson frågade. Kan det där bli en demokratiserad debatt där vi har fler medier, olika sorters debatter- både ”hög” och ”låg” som vi kan förflytta oss mellan, eller får vi en stratifierad debatt där deltagandereglerna sätts väldigt högt för att komma igenom bruset?

Klimatskeptisk gråskala

Den värsta klimatalarmismen har svalnat, åtminstone tillfälligt. Ibland blossar det dock upp en och annan storm i debatten. Ofta får man då intrycket av att det är en svartvit debatt där man antingen har sett ljuset och förstår problematiken eller anses som en halvtokig skeptiker som vägrar se sanningen.

Så enkelt är det naturligtvis inte.

Man kan vara skeptisk mot att temperaturen över huvud taget ökar.

Man kan vara skeptisk mot att en eventuell temperaturökning beror på människan.

Man kan vara skeptisk mot att skatter och regleringar är rätta sättet att åtgärda en eventuell temperaturökning som människan eventuellt åstadkommit.

Man kan vara skeptisk mot att just temperaturförändringarna skulle vara det viktigaste problemet att lösa för mänskligheten.

Man kan vara skeptisk mot att eventuella temperaturökningar skulle få särskilt negativa konsekvenser. Kyla är nämligen inte heller så bra. Fråga vilken mammut som helst.

Listan kan enkelt göras längre.

Är svartvitifieringen av komplexa frågor en konsekvens av massmediernas jakt på objektivitet? När man följer klimatdebatten på nätet uppvisar den det fulla spektrat av åsikter som spretar på alla möjliga håll. Precis som en debatt ska vara.

På tidningarnas löpsedlar är man däremot mer intresserade av att underbygga sin färdigpaketerade story. Nyanserna försvinner i tryckpressens kvarnar. Grått blir svart.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Tillägg: vill bara understryka att listan av saker man kan vara skeptisk mot ovan inte nödvändigtvis rimmar med mina egna åsikter. Den fungerar enbart som exempel på vidden av synsätt.

Upphovsrätt för text och medieframtid

Det verkar som att onsdagen var upphovsrättsdiskussionens dag. I Uppsala debatterades ”Pirater och paragrafer – kan man äga en idé” med bland andra Oscar Swartz i panelen. I Stockholm fördes diskussionen kring ”Upphovsrätten år 2030” med bland andra Rasmus Fleischer och Niklas Lundblad.

Själv var jag i Göteborg och ledde en diskussion om ”Medier, upphovsrätt och fildelning” på Västra journalistförbundets distriktsårsmöte. Inte lika omfattande diskussioner och debatter som i de ovan nämnda arragemangen, men en klart intressant framtidsdiskussion.

Journalistförbundet var referensgrupp inför lagändringen om förbudet mot nedladdning som kom 2005. Som rätt upphovsrättsvurmande i allmänhet var de ändå emot en lagändring bl.a. eftersom de räknade med att lagen inte skulle gå att efterfölja.

I stället fanns oron över vad som händer med den ideella upphovsrätten, texter som förvanskas och signeras av annan avsändare och om det egentligen är värt att bekymra sig i hur en text publiceras när den väl är skriven och betald. Är läsarnas moral tillräckligt stor att de kommer bojkotta de typerna av texter, och orkar de leta sig tillbaka till originalkällan? Hur kommer medieklimatet se ut i framtiden, och kommer kvalitetsjournalistiken att överleva?

Svaret på den senare frågan vet vi inte. Betalningsviljan för nyheter på nätet är i dag minimal. Kanske av en anledning också, för om vi ska vilja betala för någonting bör det också finnas någonting värt att betala för.

Annonsmarknaden på nätet finns, men är även den fortfarande förhållandevis för låg för att driva en nyhetsredaktion i storlek som dagens. Redan i dag figurerar samma TT-spektrareportage på repeat i de lokala morgontidningarna. Det du en vecka kan läsa i smålandsposten kan du nästa vecka läsa i hallandsposten, och tvärt om. Den journalistiska mångfalden har minskat redan där. Men finns det egentligen skäl för någon oro? Eller är människor tillräckligt smarta och medvetna för att efterfråga journalistisk kvalité? Kommer upphovsrätten vara ett hinder, en förutsättning, eller ens vara relevant för att de verkshöjda texterna skall överleva?

De retoriska frågorna blir lätt många, och svaren är få. I takt med att världen krymper kommer den bli enklare att överblicka. I några fall kanske de journalistiska granskarna blir färre, men i längden kommer öppenheten ett allt digitalare samhälle för med sig, också innebära att vem som helst kan granska, samtidigt som urvalet över vad som är intressant och relevant blir allt mer raffinerat.

Upphovsrätten då? Så länge en text är digitalt publicerad öppet, finns det inget behov av vidare kopiering. Förutom den som finns redan i dag med rss-läsare, nyhetssamlare och liknande. Vill man ha betalt bör man med fördel se till att det fås innan en publicering, och sen får det digitala samhället spela sin roll. Slutna forum med nyheter som inte alla har tillgång till, kommer inte vara en faktor i ett mångfacetterat samhälle.

Framtidens dagstidning och myten om objektivitet

Dagens Nyheter bjuder på (OK, ”panikartat kastar på mig”) en månadsprenumeration av deras papperstidning mot att jag svarar på en enkät om morgondagens dagstidning.

Några citat från mina svar… på frågan ”Vad tycker du är det bästa med Dagens Nyheter?” svarar jag:

Ärligt talat har de här veckorna med er papperstidning varit en ögonöppnare. Det var nog 10 år sedan jag senast prenumererade på en dagstidning och jag inser hur lite jag behöver den.

Nätet är så överlägset på alla sätt och vis. Nyheterna är färska istället för gårdagens och jag kan följa världens bästa skribenter inom ämnen som intresserar mig [via min RSS-läsare]. Papperstidningen har ingen chans.

Vidare:

Jag är även skeptisk mot människor som påstår sig vara objektiva. Något sådant kan man självklart inte vara. Det är ett tillstånd som bara existerar bland sagorna på Journalisthögskolan. Däremot kan man vara ärlig och öppen med var man står så att jag som läsare själv kan ta ställning.

Jag kanske är lite väl taskig mot JMK men jag vill faktiskt bara lyfta fram ett problem som jag är rätt säker på att de är medvetna om: objektivitet finns inte. Det är som guldet vid regnbågens slut, man kan sträcka sig efter det, men man kommer aldrig någonsin att komma fram.

Objektivitet är som kvantmekanikens partiklar: man kan inte observera dem utan att påverka dem. Man kan aldrig ta sig själv ut ur ekvationen.

På 1900-talet, när kanalerna för massmedia var begränsade och produktion och distribution krävde stora investeringar, fanns det ett mervärde i detta strävande efter objektivitet. Det fanns ett ansvar hos de som rapporterade om nyheter för den breda massan. De hade ju tillgång till megafonerna som ingen annan kom åt. Myten om objektiviteten växte sig stark.

Detta lever kvar ännu t.ex. i dagens TV-soffor där objektivitet verkar innebära att man bjuder in en tok från vänsterkanten och en kuf från högerkanten. Sedan sitter den ”objektiva” journalisten i mitten och fördelar TV-tiden mellan de båda som en enväldig och moraliskt upphöjd domare.

Det hela är inget annat än ett skådespel. Charader. Jag blir som tittare grundlurad.

Samma känsla kan jag få av att läsa Dagens Nyheter. Om man bortser från papperstidningens inneboende begränsningar (som i sig är illa nog) är det denna känsla av skådespel som är dagstidningens största problem.

Man måste avmytifiera journalisten och den heliga objektiviteten. Ge mig människor som skriver. Var ärlig hellre än objektiv.

Bli mänsklig.

Uppdaterat: Johan Norberg tipsar om Joakim Nilssons debattartikel i Expressen idag:

”Genom kravet på objektivitet får, inte minst etermedierna, en orimlig arbetsuppgift. Då är det ärligare att låta svenska medier vara öppna med sina vinklingar och partsinlagor och inte behöva hymla när de ger information till svenska nyhetskonsumenter. En nyhetskanal som öppet profilerar sin nyhetsbevakning ger sina tittare eller lyssnare möjlighet att, mot bakgrund av kanalens profil, värdera den information man sänder ut.”

Uppdaterat 2: Hur objektiva är den tvångsfinansierade televisionens tyngsta nyhetsprogram? Gunnar Sandelin ger svaret idag på DN Debatt:

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska ”vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”

Objektivt? Opartiskt?

Från SVTs hemsida:

På senare tid har SVT använt uttrycket ”fri television” för att förklara ”public service”. Med fri menar vi inte gratis utan fri från inflytande från politiska och kommersiella krafter.

Det är helt OK att vinkla sina nyhetsinslag, men försök inte lura i mig att de är objektiva eller opartiska – särskilt inte om din verksamhet finansieras med tvång!