Författare: Joakim Lundbladh

Tappat tråden? Den fasta telefonins död och betydelse

Så var hösten plötsligt här, och med den en uppsjö av nya skiften, skiftesspaningar och funderingar från Skiften.se. Nu närmast ett nytt skifte, och en ny fråga till mina kära medskribenter. Denna vecka ska vi rikta våra blickar mot en gammal vän vi har starka band men inte längre några sladdar och trådar till.

The Economist (Leaders: Unwired – länk saknas) skriver denna vecka om den trådbundna, klassiska telefonins långsamma död i USA, och vad som faktiskt händer när amerikanerna klipper sladden och helt går över till att använda mobiltelefoni (och andra lösningar).

Två omedelbara problem belyses i Economist-artikeln: de ekonomiska subventionsmodeller som omger den fasta telefonin kollapsar när allt färre ska bära hela kostnaden, och det ökande trycket på bredbandspenetrationen och mobiltäckningsgraden (i det relativa perspektivet nya tekniska alternativ). Obama har att göra, med ett USA som ligger på 15:e plats i bredbandsligan i OECD och en allt mer instabilt balanserad infrastruktur för telekommunikation. Men det finns mer att säga om den klassiska telefonins långsamma och utdragna död.

Teknikhistorikern Jan Garnert beskriver i boken Hallå! den svenska telefonins historia ur ett tekniskt, socialt och kulturellt perspektiv. Förutom att tolka Strindberg utifrån den omvälvande tekniska förändring han levde i beskriver Garnert telefonen som ett centralt steg i utvecklingen av en gemensam kunskap och sociala relationer:

”Röda rummet inleds med att Arvid Falk från Mosebacke blickar ner mot området vid Slussen. Här skulle inom några år miljön drapperas med modernitetens ståltrådsgardiner: telefontrådar dragna från det nya Bellbolagets telefonstation i Gamla stan, över hustaken och vidare mot Södermalm och Norrmalm. Med stöd av järnstativ på hustaken byggdes med ny teknik nya förutsättningar för människors relationer och sociala nätverk.”

Garnerts generella perspektiv på telefonens inverkan på människors vardag kan kontrasteras med exempelvis Lena Andersson-Skogs kapitel ”De osynliga användarna” i antologin Den konstruerade världen.

Andersson-Skog noterar bland annat telefonens ekonomiska roll i att snabbare förmedla information på marknaden, men tar därefter desto större fokus på telefonen ur ett identitets- och genusperspektiv. Hon påvisar hur manligt och kvinnligt användande av telefonen kraftigt skiljde sig i reklam och föreställningar:

”Även telefonister framställs i otaliga filmer som skvalleraktiga och mer intresserade av att lyssna på andras samtal än av arbetet i sig. Kvinnan och telefonen är en kombination som väcker en känsla av löje och lättja.

Män och telefoner framställs å andra sidan som en högst respektabel kombination. Män använder telefonen i arbetslivet för att ta emot eller lämna viktig information och för att fatta snabba och avgörande beslut”

Här porträtteras två väsensskiljda telefonkulturer. Andersson-Skog påvisar också hur två faktiskt särskilda telefonkulturer separerade det manliga och det kvinnliga förhållandet till telefonen. Hon understryker även hur en annan men relaterad distinktion kan göras mellan det offentliga (industrialiserade och marknadsekonomiska) och det privata (hushållsrelaterade) telefonerandet.

Andersson-Skog frågar sig om mobiltelefonin bryter mönstret, och noterar att användandet av mobiltelefoner delvis har suddat ut dessa tidigare tydliga användarkategorier, men att vissa spår – som att kvinnor talar längre och mer i telefon än män – ännu kvarstår.

Min(a) fråga(or) till mina medskribenter är: Vad är Din relation till trådtelefonin? Har Du en fast telefon? Och vad tror Du det betyder att vi så sakteliga lämnar den första realtidsbaserade telekommunikation som gjorde entré i våra hem och liv bakom oss?

Ang TV: Möjlig dödsruna över en fokalpunkt

Waldemar öppnar en mycket spännande diskussion när han frågar sig hur TV:s framtid ser ut. Snarare än att fundera kring tittande, kanaler och innehåll skulle jag emellertid vilja ägna några funderingar åt vår syn på TV-mediets uppkomst och faktiska betydelse som teknologi. Jag kommer att göra en kort tillbakblick för att se hur TV-mediet analyserades och utvärderats tidigare, för att sedan göra ett skissartat försök att måla framtiden efter (?) TV.

Det vore brukligt att inleda en historieskrivning med ett tillblivelseår, men precis just detta tror jag att det finns en poäng med att frångå. Uppfattningen att teknik plötsligt föds eller skapas, och därmed ger upphov till en revolution kan bara göras intuitiv för sammandragna historiska tillbakablickar. Vad som i framtiden kan komma att kallas revolutioner framstår i pågående form allt som oftast som mycket långsamma processer, och ny teknik kan bara vid enstaka tillfällen isoleras till ett enda skapelseögonblick.

I boken Television: Technology and Cultural Form från 1974 fångar den brittiske sociologen Raymond Williams framförallt två centrala trender, eller tendenser, som man måste förhålla sig till och skapa sig en konsekvent förståelse inför för att diskutera TV-fenomenet.

Den första tendensen framträder ur Wiliams lysande dissektion av TV-mediets uppkomst. Williams menar att TV:s historia inte kan förstås enbart genom den faktiska TV-apparatens uppkomst. Dess historia måste även skrivas i termer av andra teknologiers och apparaters tillblivelse, och inte som en serie av medvetna och sammanhängande utvecklingssteg utan som ett komplex.

”The invention of television was no single event or sieries of events. It depended on a complex of inventions and developments in electricity, telegraphy, photography, and motion picture, and radio. It can be said to have separated out as a specific technological objective in the period 1875-1890, and then, after a lag, to have developed as a specific technological enterprise from 1920 through to the first public televison systems of the 1930s. Yet in each of these stages it depended for parts of its realisation on inventions made with other ends primarily in view”

Det handlade alltså om ett kluster i den bemärkelsen att alla de komponenter som kom att utgöra TV-tekniken inte kom till för att fylla det syftet. Trots att TV i allra högsta grad krävde sammansättningen av flera tidigare teknologier, betraktas det idag som ett distinkt och självständigt medium med ett värde bortom sammansättningen av elektrisk ljud- och bildöverföring. Ingen skulle exempelvis drömma om att kalla TV för sammansatt radio och bildtelegrafi.

Williams andra viktiga observation, och likväl inledningen till boken, tydliggör han genom att konfrontera det väl etablerade påståendet att TV har förändrat (eller revolutionerat) världen. Han konstaterar rappt att ett sådant påstående inte har någon entydig innebörd. För att illustrera erbjuder han nio möjliga exempeltolkningar av påståendet att TV förändrat världen, och låter kontentan av de olika tolkningarna röra sig mellan olika perspektiv. Här följer två exempel:

”Television was invented as a result of scientific and technological research. Its power as a medium of news and entertainment was then so great that it altered all preceding media of news and entertainment”

”Television became available as a result of scientific and technical research, and its character and uses exploited and emphasised elements of passivity, a cultural and psychological inadequacy, whicjh had always been latent in people, but which television now organised and came to represent”

Det första exempelet är starkt teknikdeterministiskt – det beskriver världen som ett resultat av den tekniska utvecklingen. I det andra exempelet går tekniken från att vara orsak till att vara effekt. Williams kallar detta för symptomatisk tekniksyn, d v s teknik antas återspegla och utgöra symptom för social förändring snarare än att katalysera densamma. Williams ställer dessa två perspektiv mot varandra och konstaterar:

”The debate between these two general positions occupies the greater part of our thinking about technology and society. It is a real debate, and each side makes important points. But it is in the end sterile, because each position, though in different ways, has abstracted technology from society. In technological determinism, reserach and development have been assumed as self-generating. The new technologies are invented as it were in an independent sphere, and then create new societies and new human conditions. The view of symptomatic technology, similarly, assumes that research and development are self-generating, but in a more marginal way. What is discovered in the margin is then taken up and used.”

Vad Williams till syvende og sidst efterlyser är ett perspektiv som tar hänsyn till en växelverkan mellan teknik och samhälle (belyses idag närmast av Social Construction of Technology, SCOT). TV kan inte betraktas som en isolerad teknik som kommit till i tomrum antingen för att forma samhället eller som ett styrt resultat av samhällets utveckling eller förändring. Vi har egentligen redan bevisat inget av dessa perspektiv är tillräckligt, bara genom att vi refererar till TV som någonting mer än sammansättningen av dess teknologiska komponentteknologier. När vi säger TV menar vi något mer än bara dumburken.

TV är någonting annat för oss, någonting annorlunda. Det är en fokalpunkt för hur vi förhåller oss till varandra genom det gemensamma samhället. Vi ser samma nyheter, tittar på samma filmer (mer så förr, innan videobandspelaren och senare DVD-spelaren, än nu) och koordinerar oss i förhållande till varandra. TV som fokalpunkt består inte nödvändigtvis av apparaten som sådan, utan av det gemensamma flödet av information. Man skulle kunna tänka sig att inte heller kvaliteten på informationen var den bärande punkten, bara det var ’bra nog’ (något som låter sig bevisas genom en lekmannamässig ’genomzappning’ av basutbudet av kanaler). Vad som var viktigt, var att vi visste att vi visste ungefär samma sak allihopa. Det blev ett socialt kitt.

På samma vis som TV en gång trädde fram ur sammansättningen av olika teknikformer, talar vi nu om Internet som konvergensen av bland annat TV och radio. Men på precis samma vis som TV är mer än summan av sina tekniska komponenter, är även Internet någonting mer. Någonting nytt. Det finns anledning att tro att vi åtminstone till stor del kommer att lämna det sjävständiga TV-mediet bakom oss, men också att vi kommer att överge innebörden av TV-begreppet. Att vi lämnar den distinkta TV-tekniken till fördel för integrerade alternativ med bredare utbud är kanske inte förvånande, men att vi slutar tänka på och relatera till informationsflöden, underhållning och nyhetsförmedling i termer av TV är inte lika självklart.

Vad det innebär är att vi som samhälle i praktiken lämnar en fokalpunkt för informationskoordinering för en annan – vi går från ett mer styrt fåkanalssystem till ett kontinuerligt och anpassningsbart flöde av information som vi själva väljer hur vi ordnar och förhåller oss till. Somliga skulle mena att den ökade diviersifieringen innebär en ökad segregation mellan olika åsikter och grupper i samhället, men det torde vara lika troligt att vi när vi erbjuds möjligheten faktiskt engagerar oss i vad andra tycker, tänker, lyssnar på och sympatiserar med. När alla väljer och konstruerar sina egna kanaler blir andras flödessammansättningar lika intressanta som dina egna, fast på ett annat vis.

Om vi skulle lämna TV:n bakom oss skulle det inte bara betyda att vi fördömer dumburken till det eviga standbylägets avgrunder, det skulle också betyda att vi för evigt förändrar hur vi relaterar till varandra i termer av vad vi vet – och vad vi vet att andra vet – om omvärlden.

00-talet: Obeskrivbart

I termer av skifteskarakteristika har 00-talet inte kommit att betyda vad många trodde att det skulle betyda, men på sätt och vis har det gjort det ändå.

Ett skifte består av en disruptiv förändring som påverkar vår framtida grundläggande syn på hur saker och ting hänger ihop, men det är inte allt. Ett skifte omfattar även en retrospektiv eller introspektiv granskning av hur vår värld så som vi uppfattat den hittills kommer att förändras om vi förändrar vårt framtida förhållningssätt till den i enlighet med någon särskild skiftesspaning.

00-talet har inte inneburit de många framtidsspaningar som man drömde om när man under 1900-talet spelade in filmer och skrev böcker om det avlägsna 2000-talet. Med detta inte sagt att de senaste nio åren varit skifteslösa, långt därifrån. Jag tror att det vi ser när vi blickar bakåt är en ungefär nio år lång förankringprocess av skiften. Vi har tidigare här på Skiftesbloggen återbesökt och resonerat kring åtminstone John Perry Barlows vid det här laget gamla text ”An Economy of Ideas”, och Barlow är långt ifrån ensam om att återaktualiseras idag.

Många av de för sin tid extrema framtidsspaningar som kom under 1980- och 1990-talet beskriver de första skiftesspaningarna av sådana skiften som först idag är inne i en förankringsprocess. Och det är de extrema framtidsvisionerna – extrema i den bemärkelsen att de är grundliga och anstränger sig för att frigöra sig från allt sådant som tycks det minsta förgängligt –   som bäst spänner upp och bereder en idédiskussion inom sitt område. Det är lätt att i efterhand hitta profeter som beskrivit en viss händelse eller ”förutspått” någon oväntad utveckling, men det är inte det detta handlar om. Det här handlar om hur intellektuell debatt kring extrema idéperspektiv inte så mycket förutspår som förbereder för den samhällsdebatt som ett faktisk skifte för med sig och förser den med relevanta begrepp.

På samma sätt som Barlow, och andra med honom, förutspått Internets och informationssamhällets inverkan på upphovsrätten och handeln med informationsprodukter har åtminstone två andra tänkare på varsitt mycket individuellt vis beskrivit eller berört en förändring som kan sägas kappsla in alla andra pågående skiften i tysthet – språket. Donna Haraway (A Manifesto for Cyborgs: Science, technology,a nd Soacialist Feminism in the 1980s) och Sandy Stone (Will The Real Body Please Stand Up? Boundary Stories About Virtual Cultures) beskriver båda utifrån ett mer eller mindre könsidentitetsorienterat perspektiv (detta var innan genusvetenskapen ironiserade sönder identitetsbegreppet och alla försök att studera detsamma) hur informationssamhället – i synnerhet Internet – låter tidigare distinkta begrepp kollidera och flyta ihop.  Deras argumentation berör inte enbart könsidentiteter, utan tar särskilt sikte på hur gränsen mellan natur och teknik respektive mellan organism och maskin suddas ut. Det hela porträtteras väl av ett citat som Stone använder från Haraways text:

”In short, the certainty of what counts as nature – a source of insight and a promise of innocence – is undermined, probably fatally”

Utan att dra några slutsatser i denna post om könens upplösande i cyberrymden, kan vi ändå ta till vara på Haraways och senare Stones observation om språkets och begreppens oförmåga att utvecklas med vår syn på verkligheten. Det uppstår friktioner när vedertagna begrepp – begrepp vi hittills varit övertygade om att vi är överens om – plötsligt luckras upp därför att något grundläggande antagande om dem revideras eller helt upphör.

Om det är någonting som sammanfattar 00-talet så är det att förankringen av ett fundamentalt språkskifte har inletts. Vi har sett flera andra skiften förankras i debatten – inte minst fildelningsfrågan. Men vad som sammanfattar 00-talet är den utmaning vi ställts inför när våra vedertagna begrepp har tagits ifrån oss och vi står å ena sidan stumma utan lämpliga ord att beskriva vår värld och vår syn på den med, och å andra sidan vilt gestikulerande och tjattrande var och en med sina egna begrepp och beskrivningar.

Det är detta som gör att vi hittills inte har kunnat diskutera informationssamhällets moral – vi har inga gemensamma begrepp att utgå ifrån. Men det är också detta som ligger till grund för vår osäkerhet inför hur vi ska se på krig med terrorister – de är inte en krigande nation, men samtidigt är de inte civila och vi kan inte kategoriskt längre hänvisa till varje fiende som ren och skär ondska. Kanske är alla terrorister goda, kanske är Internet förkastligt och kanske är det moraliskt med targeted killings, men för att kunna enas om elelr ens diskutera det måste vi – en kritisk massa av debatten – finna gemensamma begrepp som vi i dialog kan väga och mäta utifrån.

Formatsyskonblogg

Det är glädjande att se att fler nappar på idén att använda bloggformatet för att publicera en pågående konversation. Ännu lite mer glädjande är det att det handlar om en akademisk konversation, och att den förs mellan så intressanta personer. Bloggen heter Masudabreven, och skribenterna är Nicklas Lundblad, Nina Wormbs, Palle Dahlstedt, Anders Hektor, Carl Jeding, Jussi Carlgren och Markus Bylund. Förutom att det är kul med ett formatsyskon i den svenska bloggosfären, säger ryktet att grundandet av Masudabreven åtminstone till en icke försvinnande del inspirerades av Skiften. Jag har varken kunnat få de uppgifterna förnekade eller dementerade, men kul är det i varje fall!

Ang. Fabrikerna: Det livslånga lärandet – på gott och ont

Som svar på Annas fråga om gamla skiftens effekter ur och påverkan på ett managementperspektiv återvänder jag till mina tidigare funderingar kring ett utbildningsskifte – eller ett skifte i hur vi förhåller oss till kunskap. I bilden av det liberala informationssamhället kan man ana möjligheten till en utveckling som delvis består i en återgång till ett distribuerat utbildningssystem med lärlingsplatser och arbetsplatsutbildning, men som dessutom sätter kunskapsverktygen i händerna på individerna snarare än någon extern institution- vare sig det handlar om arbetsgivare eller skolsystem (Det kan noteras att jag helt sympatiserar med Hayeks syn på det reella behovet av en gemensam grundläggande skolgång, vad som behandlas här är allt som följer efter en sådan).

Idag består det förlovade livslånga lärandet av en grundskola på löpande band och var arbetsgivares ansvar att organisera och styra kompetensutveckling för sin egen vinning och individens utveckling. I den ordningen. I en decentraliserad kunskapskultur skulle det livslånga lärandet inte längre vara någon fager drömtillvaro, utan en konkurrensutsatt marknad som kräver någonting av individen. Vad som hittills varit tomma politiserade ord om ett livslångt lärande skulle troligtvis bli en reell nödvändighet. Samtidigt implicerar informationssamhällets kärnvärden att trösklarna för att tillgodogöra sig kunskap och utbyta erfarenheter skulle vara betydligt lägre än vad de är idag. Du skulle helt enkelt själv behöva ta ansvar för din utveckling, och avgöra hur den ska se ut och gå till för att vara konkurrenskraftig inom områden som du värderar och prioriterar.

Resultatet skulle med all sannolikhet bli både bra och dåligt mätt med dagens måttstock. Å ena sidan skulle kunskapen bli mer lättillgänglig, men kunskapsnivån mellan individer skulle också präglas av en större variation och mångfald, som i sin tur skulle innebära både för- och nackdelar för den enskilde individen i varje given situation.

Vad ett sådant här skifte skulle innebära ur ett managementperspektiv är svårt att föreställa sig i detalj, men om vi utgår ifrån en övergång från ett produktsamhälle till ett tjänstesamhälle finns det vissa trender som tycks sannolika. Framförallt tror jag att det kommer uppstå ett nödvändighetskrav på företagskulturer att uppmuntra och möjliggöra kontinuerlig och icke styrd utbildning och kunskapsdiffusion inom företaget – man vet helt enkelt inte riktigt vad det är bra om medarbetarna lär sig men man vet att det är bra att de lär sig något nytt.

Vi kommer behöva fler dialoger – ständigt pågående dialoger – mellan medarbetarna inom varje företag. Från en maskin rör vi oss mot ett distribuerat nätverk med självständiga enheter. Från bilfabrik till terroristceller, eller moln. Det som ger ett sådant företag ett övertag är dels cellerna – de enskilda individerna med sin kompetens och förmåga – men också nätverket i form av interaktionen och kunskapsutbytet mellan cellerna. Typexemplet på en sådan här struktur är alumninätverken inom de flesta stora Managementkonsultfirmor, där alumnerna utgör expertis och erfarenhet i omloppsbana runt den löpande verksamheten.

Det riktigt kompetenta samhället, liksom det riktigt kompetenta företaget, är inte det där alla deltagare har en lika hög och likadan utbildning, utan det där individerna gemensamt täcker in en mer fullständig kunskapsbild och problemlösningsansats som utgörs av summan av individuella val, reflektioner och insikter som nåtts som en del av en personlig investering snarare än en obligatorisk eller styrd process.

Ang vårböcker: Sent om sider, ytterligare böcker!

Under våren har jag lovat mig själv att finna mer tid för att läsa, och det går sakta framåt! Dessutom har jag lovat mig själv att hitta tillbaka till skönlitteraturen, och även detta projekt har nått viss framgång. Med det sagt skulle jag varmt vilja rekommendera följande tre böcker:

1: Soon I Will Be Invincible – Austin Grossman

En mörk och mycket verklighetstyngd (sarkastisk) gestaltning av de stereotypa superhjältarna och superskurkarna som utspelar sig in en nära framtid. Superhjältarna tampas med PR-kriser, relationsdraman och mindervärdeskomplex, och superskurkarna gör allt de kan för att inte av misstag berätta sina planer för hjältarna. Boken är helt lysande både till form och innehåll, se bara följande utdrag från superskurken Dr. Impossibles tal till världen i vilket han hotar med att förinta Jorden:

”My first act will be to demand the surrender of all the governments of Earth, via the United Nations Security Council. You have no alternative. Legal details of this process can be found on my web site”

2: Neuroethics – Nail Levy

Neil Levy är verksam vid Centre for Applied Philosophy and Public Ethics, University of Melbourne och The Program on Ethics of the new Biosciences, Oxford. Här har Levy tagit sig an att formulera en sammanhållen bild av de nya etiska dilemman som följer av att neurovetenskaperna kommer allt längre i sitt uppdrag att kartlägga och förklara hur vi egentligen fungerar neurologiskt. Jag har precis börjat läsa boken, men speciellt lockande finner jag diskussionen om jagets autencitet.

3: Groundswell – Charlene Li och Josh Bernoff

Groundswell är en av de böcker som ligger i min halvlästa hög, men det börjar bli dags att avsluta den. Li och Bernoff har gjort en bra och lättöverskådlig sammanställning av vilka problem och möjligheter företag står inför i det föränderliga medielandskapet. Framförallt uppskattar jag att förattarna tydligt understryker att det inte handlar om att hitta det enda rätta receptet. Det är hög tid att inse att vi rör oss från den styrda envägskommunikationen till den okontrollerade och icke avgränsade konversationen. Li och Bernoff bjuder även på en mängd konkreta och belysande exempel.

Veckans…våriga bok?

Våren är i full färd med att bli försommar, och uteserveringar, balkonger och parker tävlar om att erbjuda en lugn, avkopplande stund. Men något fattas ändå. Denna vecka skulle jag vilja ställa en fråga av det lite mer lättsamma slaget till mina kära medskribenter, men även till alla våra läsare: vad läser ni?

Jag skulle vilja höra vilka tre boktips som jag borde slänga in på min att-läsa-lista för våren?

Ang. Grön ideologi: Målet – undergång med människan i fokus

Samtidigt som den gröna ideologin går en spännande framtid till mötes återstår ännu en fråga: Vad gör den gröna ideologin spännande för oss?

Vad är syftet med en grön ideologi, vad gör den viktig för oss? Det intuitiva svaret – miljön – är nödvändigt men långt ifrån tillräckligt fundament att bygga ett sammanhängande ideologiskt system på. Miljön är ett tillämpningsområde snarare än en princip. Så vilka skulle de gröna principerna i framtiden kunna vara?

En möjlig grundläggande princip vore att all politisk styrning, oavsett hur liberal eller auktoritär den är ska utgå från och anpassa sig till miljöns bästa i första hand. Detta är en princip som lyser igenom i delar av dagens gröna rörelse, och den är högst bekymmersam. Ett politiskt ideologiskt system som ställer miljön över människorna – de individer som politiken avser att samordna och vars rättigheter den ska värna – kommer oaktat sina goda ambitioner att bli auktoritärt eftersom det prioriterar värder av den befintliga miljön före människoöden. Detta är förstås resultatet av en princip dragen till vägs ände, men det är först när vi betraktar en princips extrempunkter som vi kan se vilka karaktärsdrag den riskerar att anta i det långa loppet.

Som alternativ till den förra principen, som idag lider en oroande brist på konkurrens, skulle man kunna formulera en princip som utgår från människans situation – en människovänlig miljövänlighet. En sådan princip skulle se miljön som en tungt vägande faktor som påverkar människans situation på Jorden. Säkerligen en prioriterad, eller till och med essentiell faktor, men likväl en faktor bland andra. Människan skulle inte vara till för miljön, men miljön skulle i viss mån faktiskt vara till för människan.

Vårt förhållande till miljön är ofta gravt förenklat, och emellanåt lyser en viss snedhybris igenom när det blir tydligt att en del debattörer faktiskt utgår från att människan misshandlar och är på väg att förgöra jorden. Oliver Morton, redaktör för tidsskriften Nature, svarar på frågan What is your Dangerous Idea? i boken med samma namn (från Edge, World Question Center), och skriver helt krasst – The Earth is not in Peril:

“The earth doesn’t need ice caps or permafrost or any particular sea level. Such things come and go, and rise and fall as a matter of course. The planet’s living systems adapt and flourish, sometimes in a ways that that provides negative feedback, occasionally with positive feedback that amplifies the change. A Planet that made it through the massive biochemical unpleasantness of the late Permian is in little danger from a doubling (or even quintupling) of the very low carbon dioxide level that preceded the Industrial Revolution, or from the loss of a lot of forests and reefs, or from the demise of half its species, or the thinning of its ozone layer at high altitudes.  None of this is to say that we, as people, should not worry about global change; we should worry a lot. Climate change may not hurt the planet, but it hurts people.”

Mortons utläggning belyser med all önskvärd tydlighet vikten av ett ha ett förhållningssätt till miljön och en miljöpolitik som inte ursäktar utan snarare utgår ifrån människan och hennes behov och situation. Det är närmast det som skiljer den gröna ideologin från andra ideologiska tankeströmningar idag. De historiska ideologierna utgår ifrån människan (må det vara som individ eller kollektiv, men ändock), emedan miljörörelsen alltjämt utgår från en statisk bild av hur miljön bör vara och se ut. För att miljöfrågor ska kunna utgöra en del av en större ideologisk hållning måste de kunna integreras i det ideologiska landskapet, och för att kunna integreras måste de kunna formuleras utifrån människan i någon form.

Min förhoppning för en sund och relevant miljöpolitik år 2030 är att den gröna rörelsen som distinkt politisk inriktning har gått under. Jag hoppas innerligt att den helt har upplösts och att miljöfrågor formulerade utifrån ett människovänligt perspektiv på ett naturligt vis har kunnat utmana, utveckla och integreras i hela det poltiska och ideologiska landskapet. På så vis vore det närmast besynnerligt för en ideologi att inte kunna förhålla sig till miljöfrågor. Min ideala miljöpolitik för år 2030 har gått under med människan i fokus.

Ang. Grön ideologi: Grön information, att remixa granar och optimera skogar

Något som på senare tid har uppmärksammats är informationsteknikens klimatpåverkan, och man kan exempelvis läsa om hur många gram koldioxid en Googlesökning genererar. Å ena sidan skulle man kunna fråga sig hur många gram koldioxid som går åt för att rapportera om dessa googlegram, och troligtvis skulle man strax upptäcka att jakten på grammen egentligen inte leder till något speciellt konstruktivt. Å andra sidan skulle man kunna fråga sig hur grönt informationssamhället är, eller snarare hur det gröna informationssamhället egentligen ser ut?

Det intuitiva svaret står förstås att finna i molnet (bland annat), som utöver sina många andra lovande egenskaper också möjliggör en resurseffektivare och därmed miljövänligare IT-infrastruktur. Men låt oss gå ett par, eller i ärlighetens namn rätt många, steg längre och fråga oss vad informationssamhällets innersta väsen skulle kunna betyda för, och hur det skulle kunna förändra vår bild av, miljöpolitiken.

Informationssamhället som begrepp handlar i grunden om dynamik, relationer och relativa förhållanden. Information frigör sig från objekt och format, får ett förändrat värde relativt sin omgivning och blir en del av det flöde av konversationer som den allt mer tröskelbefriade kommunikationen har förvandlats till. Men framförallt är allting öppet för förändring på ett hittills oöverträffat och unikt vis. Vad betyder detta för miljöpolitiken?

En av de fundamentala retoriska förankringspunkterna i vilken miljöpolitik som helst är relationen till det naturliga. Det är allt som oftast det naturliga människan förmanas att utgå från / återgå till / värna. Men vad är egentligen naturligt? Det är om man tänker efter närmast hyckleri att tala om orörda, naturliga områden i någon absolut mening. Även om ett område lämnas fysiskt orört är det fortfarande en del av samma ekosystem som närliggande radhusområden, industrier och shoppingcenter.

Det finns idag inga av människor orörda naturområden. Betyder det att det inte finns någonting naturligt kvar? Ja, under förutsättning att människan anses onaturlig betyder det precis just detta, men att exkludera människan från det naturliga är å andra sidan ett inte helt oproblematiskt ställningstagande (vilket i och för sig inte hindrar många från att argumentera utifrån sådana premisser även om de inte säger det rätt ut).

Begreppet naturligt och dess relation till vår miljö gör sig helt enkelt inte så väl som statiskt. Kanske borde vi snarare betrakta det naturliga som ett förändringsflöde som begränsas utifrån ett större systems (ekosystemets) förmåga att robust anpassa sig till förändringarna?

När vi så bestämt oss för en definition av det naturliga – alldeles oavsett hur denna definition ser ut – uppstår snart en rad spännande följdfrågor som avgör hur det aggregerade miljöbegreppet kommer att se ut. Är det vi tycker är naturligt nu fortfarande naturligt om vi återskapar det artificiellt med en sådan precision att vi inte kan skilja det från orginalet? Och digitalt?

Om informationssamhällets människa lär sig att utvinna informationen om det naturliga så att hon när som helst kan återskapa det, vilken roll spelar då växthusgaser och klimathot i hennes vardag? Miljöpolitiken blir då närmast en allokeringspolitisk diskussion om var man ska upprätta sådana naturresurser – optimerade genmodifierade skogar och grönområden – som kan balansera de optimala industriområdena. Den gröna informationen separeras från det fysiska, gröna och ärligt talat rätt träiga formatet.

Visst kommer man fortfarande – och i säkerligen i större utsträckning än idag – tala om energieffektivisering och efffektivisering av resursförbrukning, men de hot man idag talar om blir då helt enkelt balanserande indikatorer som politiken ska förhålla sig till utifrån andra prioriteringar. Vi skyddar och bevarar inte, vi nyproducerar och utvecklar. Frågan vi kanske behöver ställa oss är om en skogs estetiska värden ska få ge vika för dess effektivitetsgrad, dvs ska vi välja fula modifierade träd med större koldioxidupptagningsförmåga framför den mer traditionella, och rätt mysiga, skog 1.0?

Det gröna informationssamhället ställer enorma krav på både miljö och människor, inte minst eftersom det kräver att vetenskap och forskning inte hålls tillbaka av oro för förändring eller missriktat värn av ett föråldrat, statiskt och i någon mening falskt naturlighetsbegrepp.

Ang Grön ideologi: Valet mellan problem och mål

Den gröna ideologiska florans utveckling befinner sig i en transitionsfas, och det finns ännu många olika vägar för den att går. Kanske kommer den inte att välja en, utan flera vägar, med en splittring och polarisering som följd. En av de kanske viktigaste ställningstaganden idag står mellan det beskyddande problemorienterade och det utvecklande målorienterade.

Idag består en överhängande del av den gröna retoriken av varningar, löften om botgörelse och beskydd från yttre hot. Hela argumentationen har tendenser mot och drag av en utdragen kriskommunikation av astronomiska drag. Den typen av budskap gör sig väl för att väcka uppmärksamhet och opinionsbilda – på kort sikt. För att grundlägga ett intellektuellt och utvecklande ideologiskt samtal krävs däremot mer än varningar och olycksbådande tecken på horisonten. Ett intellektuellt miljömedvetet ideologiskt samtal kan inte vila på en grund av nära förestående undergång. Dessa apokalypsens söner och döttrar komemr ständigt att reducera sig själv till andra intressens alibin och bihang.

Å andra sidan – vilket Waldemar också hänvisar till i sitt svar – ser vi konturerna av en framtidspositiv miljörörelse, grundad i ett intellektuellt och ideologiskt samtal som utgår från vår förmåga till förändring snarare än våra potentiella svagheter. En sådan ansats tar sig en aktiv snarare än en reaktiv roll, och kan existera oberoende av andra ideologier eftersom den är målorienterad och inte problemorienterad.

Om Miljörörelsen väljer att konvergera till ett problemorienterat spår så kommer den troligtvis att bli en naturlig förlängning av andra politiska partier och ideologier. I den svenska traditionen har den tidigare fått rollen av alibi för en interventionistisk och reglerande socialdemokrati. Och man får inte glömma bort att andra etablerade intressen alltid kan ha nytta av ett yttre hot som de kan anamma och erbjuda sina specifika lösningar på.

Om de gröna intellektuella istället väljer en aktörsroll och en målorienterad ansats kan en grön ideologi mycket väl komma att utgöra en generatiosnskiftning inom någon annan ideologisk strömning. Grundat på de erfarenheter och den vetenskap som vuxit fram ur en lång ideologisk evolution skulle gröna tänkare kunna revidera och formulera en modernare konservatism, en mer upplyst socialism eller kanske kanske rent av en remixad liberalism med ett nytt förhållningssätt till publika varor.

Som en följd av detta blir det intressant att fråga sig var den gröna ideologin skulle finna den bästa jorden att gro i. Det är lätt att sortera de gröna till vänster på den svenska politiska skalan, men är det verkligen så definitivt som det kan verka? På vänstersidan blir de gröna ambitionerna begränsade till ett problemorienterat perspektiv, och det bästa man kan hoppas på är att hålla tillbaka vad man identifierar som dåliga utvecklingar. Ett målorienterat grönt tänkande skulle inom ett marknadsekonomiskt förankrat perspektiv istället kunna värna och sträva mot positiva utvecklingar. Den gröna intellektuella rörelsen skulel mycket väl kunna öppna upp och utveckla det svenska politika landksapet bortom den tvådimensionella höger/vänsterskalan. Om man exempelvis introducerar den i andra sammahang populära höger/vänster- respektive liberala/auktoritära politiska kompassen erbjuds man ett annorlunda perspektiv. En grön ideologi skulle mycket kunna utveckla de befintliga ideologiska hållningarna i det svenska idéklimatet, men den skulle även kunna utvidga landskapet genom att introducera en för oss hittills obekant vänsterlibertarianism.

Mot bakgrund av allt detta känns inte en grön konservatism lika osannolik längre, och inte heller lika ovälkommen.