teknik

Världen januari 2013

Så blev det douche and turd i presidentvalet 2008? Ja, Barack Obama blir förstås uppstyrd av en ekonomisk kris om vad som han kan göra (problemet är den äldre synen att se samhället och dess ekonomi som en maskin). I sektorer i snabb utveckling får det dock effekter, och det är svårt att utröna effektiviteten.

Annars så driver fortfarande samhället trenderna, men kampen mellan dynamister och stasister kommer att intensifieras.

Skiften för januari 2013 Johanna frågade om. Klurigt, ser vi tillbaka är många frågor från fyra år tillbaka fortfarande aktuella

– Okej tre skiften

Jag tippar att sociala medier kommer att bli alltmer integrerade och användbara. Twitter är en uppmärksamhetssökare som hittills inte ger så mycket content, men uppkopplingen med andra sociala medier kommer att öka deras användbarhet snabbt. Twitterkriget som Israel utkämpade på Gaza är ett första exempel.

Säkerhet på nätet blir viktigare, och den stora knäckfrågan blir hur det kan lösas, särskilt när det digitala molnet skall implementeras på företagen. Vems blir ansvaret, särskilt för immaterialrätten?

Ett skifte i debatten om vad liberalism är? Det kanske inte är nyliberalism kontra socialliberalism längre?

Vad ser ni för utvecklingar för framtiden?

Pingat på Intressant


Kroppen som statusobjekt

Joakim Lundblad tar upp plattskärms-TV som artefakt, och konstaterar att när statsministern gav bort en i present till kronprinsessan Victoria så var den lite väl medelklass.

Det har alltid funnits statusprylar, ett föremål som kommunicerar att ägaren eller givaren är något förnäm. Kläder som man inte kan arbeta i, rustningar som enbart varit dekorativa, klockor som lätt går sönder.

Till det hör förstås en dekadent flärd, men det gamla klassiska katolska dramat En förlorad värld (Brideshead Revisited) känns ganska främmande. Prylarna och den tillhörande eleganta dekadensen ger inte tillfredsställelse.

Kanske inspiration från kläderna på Charles Ryder och Sebastian Flyte kommer i nästa klädeskollektion, men riktigt samma statusmarkör som tidigare är inte dekadensen.

Plattskärms-TV ses som en symbol för konsumtion, men i dag så vill vi ha alltmer exklusiva, unika varor. TV-apparaten kan vara dyr, men den är för massproducerad, och kopplar dessutom inte till den interaktivitet som de digitala medierna för in i samhället.

Vi kanske kan läsa om Madame Pompadour och hennes utsvävningar (som vi uppfattar det, iallafall) i Herman Lindqvists bok men vi skulle nog inte riktigt se dagens motsvarighet till peruker och puder som status. Det är lite Gianni Versace över det, vi får samma utifrånblick på den tidens flärd, men kan inte koppla det till den aktiva livsstil som vi i dag för. Inte ha tidsbrist och inte stressa blir mer status, men det är fortfarande exklusivt att vara sysselsatt.

90-talet var den naturliga konsumtionens årtionde, där ekologisk konsumtion var status. Ekologisk mat hypas av media, men det är fortfarande en nischmarknad. Frågan är om det går att utöka den så mycket mer, då varorna blir dyrare i handeln. Det kan förbli statuskonsumtion.

Rätt livsstil då? Yawns- Young and Wealthy (but) Normal har omtalats sedan i fjol. Det går mot den mer immateriella trend vi sett, men kan vara för komplex kanske för att visa upp?

Om jag får plocka en vinnare som är unik, dyrbar och full av symbolik- då är det den egna kroppen. Kroppen som statusartefakt. Vi har sett trenden komma sedan 20-25 år, men med dess koppling till förbättrande medicin så är vi fortfarande i skiftets början.

Vad uttrycker mer makt och smak än makten över sig själv?

Pingat på Intressant

Veckans skifte: Makt, smak och artefakter

Veckans skifte är inte så mycket en spaning in i framtiden som en tillbakablick med tillhörande framtidsfrågor.

När regeringen för en tid sedan slog sina kloka huvuden ihop för att köpa en födelsedagspresent till kronprinsessan Victoria blev resultatet en platt-TV. Känslorna är många, men de flesta åsikterna pekar i enhetlig riktning mot en enda typfråga: Vad har hänt med konstverken, titlarna, slotten och kulturarven?

Genom tiderna har presenter mellan statsöverhuvuden och betydelsefulla profiler varit fysiska uttryck för maktbalanser och hedersbetygelser. Presenterna, eller artefakterna, förkroppsligar maktbalanser och förmögenhetssymboler och har alltid blivit en värderad del av såväl nationalhistoria som folksjäl.

Vad är det då som kännetecknat en värdig present? Några förslag är:

  • Unikitet
  • Dyrbarhet
  • Symbolism

Somliga skulle kanske hävda att platt-TV:n hade varit en helt acceptabel gåva, om den istället varit inbyggd i ett exklusivt handtillverkat hölje av samtida svensk trädesign. Unikiteten är kanske det främsta viset att signalera respekt och förmögenhet samtidigt som gåvan bekräftar makt över den respekten och förmögenheten. Frågan är hururvida gåvoartefakten är frusen i tiden, eller om någon typ av nyutvecklad eller högteknologisk gåva hade kunnat uppfylla allmänhetens (och prinsessans) förväntningar?

Platt-TV:ns dyrbarhet står inte i förhållande till ett slott, men samtidigt är det inte osannolikt att det hela hade varit en icke-nyhet som presenten istället varit ett par unika specialtillverkade silverljusstakar för samma värde.

Vidare kan man fråga sig vad platt-TV:n symboliserar. Per Gudmundsson påstår att den symboliserar medelklass. Det är kanske framförallt här skon klämmer. Om syftet med gåvan är att bekräfta en avsevärd maktbalans och uppvisa förmögenhet så fyller en medelklass-TV rollen mindre bra. Kanske är hela händelsen i sig ett tecken på att kungahuset och andra ickemeritokratiska auktoriteter håller på att gå ur tiden i takt med att en generation av nyttomaximerande individualister. Å andra sidan är frågan i så fall vilka det är som klagar på platt-TV-gåvan om ingen egentligen bryr sig?

Samtidigt som många reagerar intuitivt negativt till regeringens dumburksinsats, bör man betänka att lika många skulle känna sig rätt obekväma om paret Reinfeldt syntes på stadens gator i krona och diadem. Nog är artefakter konceptuellt laddade, men till vilken grad och med vad?

Langdon Winner frågar sig om artefakter har politik, och kanske måste vi på samma vis fråga oss: Har artefakter smak? Eller: har artefakter makt?

Veckans skifte: kroppsförbättring och idrott


Foto: tochis.

Under ett par veckors tid har vi haft ett veckans skifte här på bloggen. En av oss fem krönikörer på bloggen får varje vecka i uppgift att skriva om ett skifte som de andra sedan måste replikera på genom att ge sina tankar om skiftet.

Ett skifte är vad som inträffar när en disruptiv tidpunkt passeras. Något har blivit tillräckligt billigt, allmänt spritt eller tillräckligt snabbt för att de underliggande spelreglerna, som konstruerats i en tid innan den disruptiva tidpunkten, ska upphöra att gälla. Det kan också vara ett skifte i debattklimatet, som när en fråga som tidigare varit tabu blir accepterad.

Exemplen är många och de flesta har på senare tid haft internet som katalysator. Idag är turen åter min att skriva om ett skifte och vad passar väl då bättre i dessa OS-tider än att lyfta frågan om dopning och kroppsförbättring.

Friheten att modifiera sin kropp har vi haft tidigare som skifte. Då handlade det om transsexualitet. Den sociala barriären för denna frihet kretsar kring könsrollerna i samhället. Inom idrotten finns andra barriärer. Att dopa sig är att fuska. Man skaffar sig fördelar genom att bryta mot reglerna. Man agerar orättvist.

Men regler är faktiskt bara regler. För vad är egentligen ”rättvist” i följande:

East and North Africans who share an evolutionary history have clocked more than 60% of the best times ever run in distance races. Kenyans win 40% of international events. The Nandi district in East Africa’s Great Rift Valley, with only 500,000 people — 1/12,000 of Earth’s population — wins an unfathomable 20%, marking the greatest concentration of raw athletic talent in sports history.

Av de 500 snabbaste 100-metersloppen var år 2001 494 av loppen sprungna av en man härstammande från västra Afrika.

Min poäng är inte att klanka ned på icke-afrikanska löpare utan att peka på hur grumligt begreppet rättvisa är i idrottens värld, även utan preparat som förbättrar din prestanda. Det är svårt att undvika. En fäktare ska t.ex. helst vara mellan 190-194 centimeter lång – och vänsterhänt. Det vore rent av mer rättvist att låta alla förbättra sig efter egen förmåga så att det genetiska lotteriet spelade mindre roll. Istället borde vi eftersträva säkerhet, vilket också Waldemar Ingdahl varit inne på tidigare på bloggen (samt i Expressen).

Parallellt med utvecklingen inom dopning pågår en annan teknikdriven utveckling inom kroppsförbättring: proteser.

Oscar Pistorious är ett namn som skulle ha varit på allas läppar idag om han hade klarat kvalgränsen för 400-metersloppen. Varför? Han har inga ben. 21-åringen får försöka igen om 4 år.

Kirurgiska ingrepp kan också öka din prestanda. Golfspelaren Tiger Woods genomförde 1999 laserkirurgi i ögonen vilket gett honom övermänsklig (”better-than-perfect”) syn.

Debatten om dopning och elitidrottens gränser är viktig därför att det finns en skala av tillstånd en människokropp kan befinna sig i som går från sjuk/handikappad via frisk/”normal” över till förbättrad.

Var exakt vi väljer att dra gränserna mellan dessa tillstånd är helt upp till oss själva. Genom att låta elitidrotten äga gränsdragningen mellan normal och förbättrad överlämnar vi en viktig frihetsfråga, friheten att förändra och förbättra din kropp, i händerna på en av de mest extrema grupperna i vårt samhälle: atleter på elitnivå.

Jag tycker mig dock under detta OS ha sett en viss öppning i debatten, vilket även Waldemar belyste.

Därför vill jag lyfta fram synen på kroppsförbättring inom idrotten som veckans skifte. Jag ser fram emot de andra skiftesskribenternas syn på saken. Håller de med mig? Finns andra vinklar jag missat? Är jag helt fel ute och vill göra det fritt fram att skapa ”monstermänniskor”? Följ bloggen under veckan för att läsa Alexanders, Johannas, Joakims och Waldemars tankar om veckans skifte: kroppsförbättring och idrott.

Uppdaterat: fantastiske Usain Bolt slår världsrekordet på 200 meter – i motvind! Men så är han också härstammande från Västafrika. Detta fastslår bara tesen om att löpning på korta distanser på elitnivå är en sport för en mycket liten del av världens befolkning. De som råkar ha rätt gener. Resten är blott statister och enda chansen att göra det till en tävling för alla oavsett ursprung är att släppa kroppsförbättringen fri.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Volkswagen släpper VW 1L – extremt bränslesnål bil

Förra veckans skifte handlade om energi. Då är det värt att nämna Volkswagens konceptbil VW 1L som är på väg ut på marknaden.

Den skulle släppas först 2012 men kommer att finnas på marknaden redan 2010 enligt Volkswagen. 10 mil kommer man på en liter bensin (därav namnet 1L) i bilen som kan husera två personer.

Designen bär tydliga drag av Googie-arkitektur. Väldigt framtidigt. Å lite gulligt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Energifrågan – slutet av kurvan för industrialismen

Förra veckans skifte handlade om övervakning i ett allt mer automatiserat samhälle. Denna fråga hör till informationsåldern, där trendriktningen är att allt automatiseras – och blir information. Även ditt privatliv.

Informationsåldern befinner sig fortfarande i ett startskede till skillnad från industrialismen som ju i sin kärna var automatiseringen av fysiskt arbete. (En utmärkt och snabbläst bok i ämnet är ”How we got here” av Andy Kessler.)

Oljepriset har rusat i höjden förr men den här gången är det annorlunda. Alternativen börjar bli högst reella och den biltillverkare som saknar el- eller hybridbilar i utbudet om 2-3 år kommer att få det svårt att överleva.

Solenergi är ett av de mest intressanta alternativen och det kan vara värt att känna till att priset för att tillverka solceller är ständigt sjunkande i en prisutveckling som för tankarna till Moore’s lag:

In recent years, global PV production has been increasing at a rate of 50 percent per year, so that accumulated global capacity doubles about every 18 months. The PV Moore’s law states that with every doubling of capacity, PV costs come down by 20 percent. In 2004, installing PV cost about $7 per watt, compared to $1/W for wind, which at that time was beginning to stand on its own feet commercially, Last, year, as recently noted in this blog, average global solar costs had come down to between $4 and $5 per watt, right in line with the PV Moore’s law. Extrapolate those gains out six or seven years, and PV costs will be below $2/W, making photovolatics competitive with 2004 wind.

Den nuvarande oljekrisen är industrialismens sista flämtande andetag. Det är dags att lämna över stafettpinnen till ett nytt slags samhälle. Ett samhälle där energi är miljövänligt, kostnadseffektivt och finns i överflöd. Vi kommer att vara där innan 2020.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,