fildelning

Johanna Nylander debatterar fildelning


Alexander Bard vid en tidigare paneldebatt. Foto av mig.

I morgon, torsdag, arrangerar Folkpartiet en hearing med paneldebatt om fildelning. I panelen sitter skiftesskribent Johanna Nylander tillsammans med Alexander Bard, artist och debattör, Christoffer Sundberg, vd Avalanche Studios, Eva Dahlgren, artist, Erik Josefsson, internetaktivist och Jon Karlung, vd Bahnhof.

Hearingen pågår mellan 13:30 och 16:00 i Andrakammarsalen, Riksdagen. Mer information här. Det blir garanterat en intressant och underhållande diskussion!

Uppdaterat: Anna Troberg livebloggar från Riksdagen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Ang IPRED: Skaparen eller innehållet?

Traditionellt har skapandet av information tillskrivits enskilda skapare, som beskrivs som kreativa genier och begåvningar. Denna syn lever kvar i hur vi ser på upphovrätten idag och hur somliga menar att vi ska förhålla oss till informationsflöden i framtiden, men är den verkligen så korrekt att den förtjänar den tron den tycks vila alltför tryggt på?

Det skrivs och talas allt mer om den framväxande remixkulturen, om deltagarkultur och om användargenererat material, men hur förhåller sig dessa nya, eller nygamla,  fenomen till den klassiska synen på den ensamme, distinkte skaparen? Faktum är att nya informationskulturer egentligen belyser ett fenomen som är lika uråldrigt som det mänskliga skapandet, nämligen alterering genom inspiration. Genom att kombinera en ändlig mängd olika ting, idéer eller aspekter skapar vi nya ting, idéer och aspekter. Är det egentligen möjligt att påstå att någon upphovsman någonsin skapat någonting helt utan inspiration eller påverkan från en naturlig och/eller skapad omgivning?

Finns det gudomligt inspirerade och från världen frigjorda geniet överhuvudtaget? Som polariserande hypotes kan vi istället studera skapandet som någonting gemensamt, till skillnad från tillverkandet som är distinkt individuellt eller personrelaterat. Kanske är det så att goda teorier, lysande idéer och ny ansatser kommer till stånd genom en iterativ dialog som alla människor ägnar sig åt i utbytet med sin omgivning (såväl interaktionen med andra varelser som med döda ting)? Istället för att se artister som enskilda skapare av musik, skulle man kunna se dem som en del av den större generativ kultur?

Utifrån ett innehållsrelaterat perspektiv snarare än dagens artisters egna perspektiv tycks inte framtiden handla så mycket om konstens död, utan snarare om hur konsten likt en fågel fenix ska brinna upp och återfödas ur sin egen aska. Framtidens film och musik kanske till stor del produceras och inspireras av hela kulturer, och inte bara av några få självutnämnda kulturambassadörer. Stora talanger skulle i en sådan omgivning fortfarande skina igenom, men det skulle göra det för att tillräckligt många gillar dem snarare än för att de har ett tungt skiv- eller filmbolag i ryggen.

När vi talar om upphovsrätt, fildelning och underhållningsproduktion ska vi fokusera på innehållet, och inte på dess form eller vilka som idag producerar det innehållet. Bara det faktum att många idag aktivt tar avstånd från hur marknaden fungerar är ett tydligt tecken på att efterfrågan och historieboken skiljer sig åt, och facit finns inte i detta fall i historieboken…

Ang IPRED: Innehåll eller form?

Debatten om IPRED håller kvickt på att reduceras och bakas in i den dimmiga fildelningsfrågan, denna vortex i vilken nedladdning av musik likställs med bilstölder och snatteri. Frågan låter sig lätt problematiseras bortom dessa plattityder, men starka särintressen får bra betalt, eller vill fortsätta få bra betalt, för att så inte ska ske.

Vad är det egentligen vi värderar i denna fråga? Är det innehållet eller formen, musiken eller dess förpackning eller det vis på vilket den levereras till oss? Svaret torde för de flesta enskilda individer vara att innehållet står över formen, men begreppen blandas ständigt ihop. Musik- och filmindustrin har en något annorlunda avvägning, eftersom formen snarare än innehållet är vad som ställer mat på deras bord. Problemet är att den lilla grupp som värderar formen har så pass mycket större incitament att slåss för sin sak än den överhängande majoritet som värderar innehållet, en situation som känns igen från EUs jordbrukssubventioner.

Låt oss för en stund utgå från innehållet, och skissa några drag av hur framtiden kunde se ut om vi helt släppte greppet om den traditionella formen. Innehållet i fråga är information, och för information kan vi ställa upp tre tydliga trender:

  1. Lagringsutrymmet går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan lagra mer och mer information på mindre och mindre utrymme, och således blir information allt lättare att bära runt på.
  2. Informationsmängden går mot oändligheten (relativt sett). Vi kan idag i informationsbegreppet innefatta mer än vad vi kunnat tidigare, och utan att lägga någon kvalitativ värdering i denna observation kan vi notera att mer och mer personligt orienterad information produceras av enskilda användare. ett bra exempel är förstås de många musikstyckena på MySpace och de många filmklippen på Youtube).
  3. Informationens primära hållbarhet går mot noll (relativt sett). Information har en primär hållbarhet, ett nyhetsvärde, som avgör den huvudsakliga period under vilken informationen är aktuell och anses köpvärd. Information kan också ha ett nostalgiskt värde, en sekundär hållbarhet, men detta motsvarar sällan eller aldrig dess primära hållbarhet.

Sammantaget säger alltså dessa trendspaningar att vi kommer skaffa oss mer information snabbare, och vi kommer tröttna på den fortare. Det här är på alla tänkbara vis dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin. Deras temporala intäktsfönster minskar mer eller mindre framför deras ögon, och förblindade av vrede tror de att det beror på att någon stulit något från dem. De vet inte vad, eller när eller hur. Men de vet, typ.

Istället för att se dessa tre trender som hot, kan man se dem som grundläggande för en ny typ av marknad. Med ökande informationsmängd och kortare hållbarheter blir det intressant att erbjuda individanpassade informationsflöden med ständig uppdatering. Man skulle kunna tänka sig ett Spotify som låter användaren ställa in sina preferenser för att få ständiga tips och uppdateringar om nyproducerad musik, kommande konserter och andra som också gillar samma musik. Personifieringen av informationsflöden är redan tydlig i nyhetsvärlden, där bloggar lockar till sig likasinnade läsare och fungerar som informationsportaler, och på nyhetssidor där de mest lästa och av läsare högst betygsatta artiklarna framhävs. Sådana tjänster finansieras troligtvis inte genom produktifiering och försäljningen av enskilda varor, utan genom prenumerationsavgifter och annonsintäkter. Även detta är mer eller mindre dåliga nyheter för den befintliga underhållningsindustrin.

Sett ur ett individperspektiv är frågan innehåll eller form? inte helt olik Eddie Izzards genialiska fråga: Cake or Death?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=BNjcuZ-LiSY]

Veckans skifte: Digital kopiering av ettor och nollor

Delar av alliansen kan tänka sig att låta IPRED-direktivets sanktioner om att låta upphovsrättsinnehavara samla ip-adresser begränsas till den kopiering som sker i kommersiell skala. Gott så, troligen kommer det göra lagen ännu mera tandlös. Oavsett vad man tycker om fildelning i sig är de delar i IPRED-direktivet som rör internetoperatörer, upphovsrättsinnehavare och ip-adresser mer eller mindre rättsosäkra och lämnar befogenheter till organisationer som i andra fall är förbehållna polisväsendet.

Debatten kring fildelning, eller digital kopiering av upphovsrättskyddade verk, som är en mer korrekt benämning, har länge stampat på en och samma punkt. I ena änden finns piratpartister, libertarianer som ser upphovsrätten som en inskränkning i äganderätten, och socialister som vill ha fri kultur till alla och skicka notan till staten. I andra ändan finns flera av de stora upphovsrättsorganisationerna som svenska Antipiratbyrån och Ifpi tillsammans med liberaler som menar att kopieringen är ett brott mot äganderätten och lika med stöld, och socialister som vill värna om kulturarbetarnas levebröd.

Om man släpper den diskussionen om rätt och fel, och i stället tittar på möjligheterna, finns det då sådana? Den digitala kopieringen kommer inte gå att stoppa så länge tekniken tillåts utvecklas, och kanske är själva grunden för en digital fil att den också går att multiplicera i ett oändligt antal utan att originalet skadas av det.

I dagsläget finns det flera kommersiella aktörer som tjänat på att deras digitala varor har kopierats utan tillstånd. Bildbehandlingsjätten Photoshop hade säkerligen inte varit lika marknadsledande i dag om alla som lärt sig det också hade betalat de dryga tusenlappar programvaran kostar. Skivbolagen under The Swedish Model använder fildelning i sin affärsmodel och motsätter sig lagstiftning som reglerar marknaden ytterligare.

Med visst lagstöd emot fri digital kopiering går utvecklingen till gynnasamma affärsmodeller för immateriella verk fortfarande långsamt. Lite har hänt. Spotify är bara i betastadie men har redan fått fantastiska recensioner, och Youtube har tecknat avtal om att visa långfilmer och gamla tv-serier. Kanske närmar vi oss en tid då mer och mer kultur finns tillgängligt gratis online i de stora bibliotek som byggs upp, och hårddisklagring och dvd/skivsamlingar tappar i betydelse.

Youtube finansieras av annonser, Spotify av annonser och abonnemang. På spelsidan är word of warcraft fortfarande en fantastisk ekonomisk succé med miljoner som betalar månadsabonnemang. Om framtiden lyckas acceptera fri kopiering av digitala filer istället för att reglera marknaden med kopierngsbegränsningar, hur kommer affärsmodellerna se ut? Är det samlarprylar eller abonnemangsavgifter som är lösningen? Reklamfinansiering, IRL-upplevelser (som konserter eller biobesök), filantropi, bredbandskatter, eller är det någonting helt annat som kommer öppna våra plånböcker för immateriella verk i framtiden?