Det trådlösas fantastiskhet sladdar på elen

”Sladlöst” sitter jag och skriver denna post i vardagsrumssoffan med avsikt att svara på en av Joakim Lundblads skiftesfrågor, samt att sväva ut i ett relaterat beklagande och en vågad förmodan.

Om jag skulle vilja resa mig med datorn i handen för att gå ut i köket, finns en överhängande risk att datorn skulle åka ur händerna på mig. Den sitter nämligen fast! En kontakt i väggen är förbunden med datorn via en isolerad kopparledning. En sladd!
I dag ska ju datorkommunikation handla om trådlösa nätverk av typ 802.1[a-z], 3G nätverk och i värsta fall fiberoptiska kablar—inte koppar!

Energiförsörjningen av vår trådlösa teknik är lika sladdburen som den trådburna nätverket. Batterier spelar en stor roll för att skapa verklig mobilitet för den trådlösa tekniken. Det är dock enbart en uns energi som i bästa fall räcker tills man kopplar fast sig i nästa elkontakt.
91350007
För att uppnå verklig mobilitet behöver den mobila tekniken generera egen energi. Tänk minikraftverk som använder nanoteknik, solceller eller kanske kärnkraft, alla helt oberoende av fastbundenhet.
Bilar som aldrig behöver tanka, flygplan som aldrig behöver landa och mobiler och iPods som aldrig behöver laddas.
Jag tror att utvecklingen av minikraftverk även om de är relativt dyra kommer förändra värden mer än utvecklingen av närmast gratis energi.
En tilltalande bild som genast kom till mig var en Seasteading-variant: Airsteading! För varför slösa bort en dimension när vi endast har tre att jobba med?

Bonus, ett direkt svar på en av Joakims frågor:
Det var många år sedan jag sa upp mitt fasta telefonabonnemang. Dessutom har jag varit utan fast Internet-uppkoppling under perioder, och under tiden enbart surfat genom att använda 3G-telefonen som modem.
Det är med andra ord inte enbart de prisokänsliga som blir early adopters, något att komma ihåg när man talar utveckling, signalering och konsumtionsmönster.