Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat Ditt namn flög över jorden.
Nostalgin sitter djupt i den svenska folksjälen. Inte ens i den go’a biten som skall bringa ära till vår statsbildning äras den som äras bör, istället sjunger man (tror jag i varje fall) till ett svunnet krigiskt stormakts-Sverige…
Det finns ett helt gäng anledningar till att man skulle kunna tänka att den svenska människan naturligt har en betingelse att vara pessimistisk om framtiden. Åldrande, och föräldrarskap verkar vara sådant som gör att vi blickar mot framtiden med viss skräck.
Jag bläddrade i Reason’s bok ”Choice” när jag besökte Joakim Lundblad på hans nya kontor i förra veckan. Där läste jag ett stycke ur essän Child-proofing the world:
”Yeah, I’m really worried about raising my kids,” a college friend with two pre-teen girls tells me. ”Everything’s out of control: drugs, schools, college costs.” I try reminding him that he himself first smoked dope at age 15 and that his and his wife’s combined income–somewhere around the $100,000 mark–should let them be good providers, but he cuts me off: ”No way, it’s totally different now. Do you know how much college costs? Have you seen the kids today? Do you hear the music? They’re out of control,” he says, forgetting for the moment his early-’80s penchant for humming Sex Pistols lyrics such as, ”I am an anti-Christ, I am an anarchist, don’t know what I want, but I know how to get it” and ”God save the Queen, she ain’t no human being….No future for you!”
Oro för vår avkommas bästa verkar vara en mycket sund anledning att måla fan på väggen, men man kan tänka sig massa andra motiv, och här följer ett par:
1) ålder, förr var vi alla unga, mer energi, mer upptäckar glöd, och allmänt välmående. Det var man själv, eller några man kände, eller åtminstone några man kunde relatera till som utförde de handlingar som var ”out of control”.
2) det selektivtiva minnet, med den starka tendens att förtränga det otrevliga.
3) vi är barn av vår tid, och när vi har blivit vuxna vistas vi plötsligt i en annan tid, och vuxna är som bekant svåra att lära att sitta. Denna alienation är inte ett förfrämmligande av människan som sådan, i den mening Marx talade, utan blott att de gamla är lite trögare.
Men trögare på goda grunder, ty varför överge ett vinnande koncept? Och när det vinnande konceptet plötsligt är påtagligt förlorande så kommer bitterheten över att man inte klarat av att hänga med som ett gammaldags välfrankerat fysiskt brev på posten.
Trögheten sitter också i att man gått och blivit en gammal hund. Kanske kan denna andra typ av tröghet återföras på den tidigare. Ty om man skulle kunna tänka (som i fri spekulation) att en utav anledningarna till att en tvååring kan lära sig ofattbart mycket på kort tid är att han eller hon inte har något tidigare ”vinnande koncept” som skall ratificeras, och därmed direkt kan tillgodogöra sig ny kunskap.
Själv dras jag med en betingelse som gör att jag gärna vill knuffa över skulden för den här typen av kollektiva mentalitetsstörningar på socialdemokratin och den s k Rörelsen. Jag vet inte om det är blott betingelsen eller om det kanske trots allt finns någon koppling — jag kan i vart fall värka fram följande:
4) Socialdemokraterna (och då kanske speciellt LO) är urtypen för en stasistisk politisk rörelse, och som sådan vill man inte att saker förändrar sig för fort, ty de stasistiska åsikterna är partikulära och en ständigt skiftande miljö är därmed helt inkompatibel.
Nog kan pessimismen och dess konservativa följder ha goda konsekvenser i så väl privatliv som för att undvika antropogeniska katastrofer.