framtiden

Ang. Det sista partiet: De första nätverkens framväxt

Nicklas Lundblad använder Max Weber för att beskriva bloggosfären. Det är en spännande användning, då Webers tankar blev avgörande för hur vi beskrev industrisamhället (och även en av grunderna i den kritiska teorin). Lundblads skisser utmynnar i dels en fråga om värderationalitetens återkomst i politiken, en förtrollning av samhället, dels att bloggosfären är ett eget parti som påverkar mobiliseringsgraden av väljarna.

Mina svar på frågorna från Nicklas Lundblad är:

1) Jag tror att värderationalitetens återkomst blir ganska så lätt att förhålla sig till för politiska strateger. Informationsmängden i samhället ökar, vilket göra av samhällsdebatten är svårare att avgränsa. Det blir flera storters dialog istället för en enda bloggosfär.

2) Mobiliseringsgraden hos väljarna kan vara ett intressant mått, till viss del finns detta i opinionsundersökningar i dag. Opinionsinstituten räknar ofta in en röstbenägenhetsfaktor i undersökningarna.

Weber studerade rationalitetens negativa och positiva effekter på det industrialiserade samhället. Han delade upp rationaliteten i målrationalitet och värderationalitet som sagt, och gjorde ytterligare en uppdelning mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk, teoretisk, substantiv och formell rationalitet.

Den formella rationaliteten strävar efter ändamålsenlighet, förutsägbarhet, kostnadseffektivitet, att kvantifiera genom att finna optimala mål att uppnå. Avmystifieringen av samhället kommer från att Weber såg att den formella rationaliteten inom bl.a. industrin, militären och statsförvaltningen hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet. Detta är den rationalitetens järnbur som Weber talade om. Alla verksamheter och institutioner i samhället skulle anpassas till att fungera som stora organisationer.

Den substantiva rationaliteten utgår från värderingar, där medel och mål diskuteras tillsammans. Det är en dialog, och grunden för dialog är motsättningar. Logik bygger dock på att det inte finns motsättningar och att den information som finns tillgänglig inte är för omfattande och olikartad. I den substantiva rationaliteten diskuteras vad som bör vara optimala mål, betydelsen för vad som man anser vara ”optimalt” i sammanhanget och om det är bra att sträva efter det.

Här ser vi grunden till regeringens ”irrationella rationalitet” i sitt försvar av FRA-lagen. Det optimala beslutet var fattat, och att föra ett substantivt samtal skulle skapa motsättningar.

Som Joakim Lundblad påpekat är pratarna inte en ny företeelse. Friedrich A. Hayek beskrev hur dessa pratare, de intellektuella i en mycket vid mening, i högsta grad påverkade agendan även i de mest målrationella samhällena i mitten av 1900-talet. Ur The intellectuals and socialism

I alla demokratiska länder, i USA ännu mer än på andra håll, råder en stark tro på att de intellektuellas påverkan av politiken är försumbar. Det är tveklöst sant om de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka beslut, eller i vilken mån de kan påverka folkopinionen i de frågor när deras åsikt skiljer sig från massornas. Men sett över en längre tidsperiod har de förmodligen aldrig utövat så stort inflytande som de gör i dag i dessa länder. Den makt de utövar genom att forma den allmänna opinionen.

Weber förutsåg dock inte riktigt de tekniska framsteg och vinster från internationell handel och utbyte som skulle ske under 1900-talet. De gav pratarna nya verktyg och ett genomslag de tidigare inte hade. Poängen här är att internet har hjälpt till att göra pratarnas samtal långt mer intensivt och brett. Det har också gjort insamlandet av relevant information svårare, då informationen inte bara blivit mer omfattande men också mer komplicerad.

Weber var subjektivist i sin metodologi. Men han hade också sin tids förkärlek till att skapa övergripande kategorier för samhällsstrukturer som är mycket mer myllrande och osamordnade än teorierna vill erkänna. Karl Palmås skriver om debatten mellan sociologerna Tarde och Durkheim (Durkheim ses tillsammans med Weber som sociologins fader). Debattens pendel verkar nu svänga tillbaka till att beskriva processer och delmoment, snarare än strukturer och helheter.

I dag så förknippar vi mobilisering av samhället med företeelser som demonstrationer på gatan, ett avslöjande av strukturerna eller att den får folk att gå till valurnan. Men bloggarna har nog inte riktigt det inflytandet i en tid av gör-det-själv, självorganisering, decentralisering, mixning och byggande av alternativa system. Det relevanta för ett parti, eller någon annan form av politisk kraft, är hur man genererar en intensitet miljö för kreativitet (Per Schlingmann från moderaterna pekar i den riktningen) runt sig, där utgången inte riktigt går att specificera.

Så ser vi också framväxten av mindre nätverk inom partierna som t.ex. Centeruppropet. En smart återförsäljare inser att nyckeln till framtiden är att ge kunderna fler valmöjligheter, inte att agera som en portvakt. Det gäller också för framtidens politiker.

Pingat på Intressant.se

Den rastlösa välfärdsmänniskan

Staffan Burenstam Linder var en på sin tid mycket uppmärksammad ekonom i offentligheten, kanske mer utomlands än i Sverige, som sedan skulle bli handelsminister, en av arkitekterna bakom moderaternas liberal omsvängning och rektor på Handelshögskolan. Det var hans bok The harried leasure class som vann honom mycket berömmelse 1970. Den svenska utgåvan Den rastlösa välfärdsmänniskan återutgavs nyligen.

Boken har kallats ”ständigt aktuell”, och jag kan förstå det. Säger den oss något i dag?

Burenstam Linder observerar sin tids, den senindustriella kapitalismens skifte. Boken har sin samtids dystra ton, och är väl läsvärd bara för att pejla hur långt faktiskt liberala tänkare rört sig sedan det sena 60-talet.

Teknikens framsteg gör att vi får fler och fler prylar, men vi får inte mer tid att använda alla dessa nya prylar på. Wokpannan ligger oanvänd sedan tiden den var årets julklapp, det exklusiva schackbrädet spelas det aldrig ett parti på och alla de fina funktionerna på senaste mobiltelefonen blir inte använda.

Istället blir vi rastlösa och stressade, särskilt vissa högavlönade grupper med stora ansvarsområden. Det är alltid avslappningen, kontemplationen och det fria umgänget som får ta skada till förmån för konsumtionen då priset på tiden det tar att konsumera ökar.

En ökad konsumtion ger minskande ökningar av välbefinnandet, alltfler av våra behov blir tillfredsställda men våra möjligheter att avnjuta vad vi har minskar.

Känns det igen? Burenstam Linder var en av de första som tog upp de tankar som cirkulerade i samhället då. Burenstam Linder var liberal, och därför poängterade han att det är individen som måste bestämma över tidsanvändningen och att det därför behövdes färre ekonomiska restriktioner. Vi borde styra tiden, inte styras av den. Samtiden talade dock mer om att det skulle finnas ett konsumtionsmaximum, en punkt där nya investeringar inte gav avkastning och alla behov tillfredsställda. Ur det kom den rödgröna konsumtionskritiken, att det borde finnas en optimal konsumtionsnivå där vi borde lägga hela samhället. Mycket ofta sades denna konsumtionsnivå, ligga långt under samtidens.

Det tidstypiska visar sig när Burenstam Linder skrev boken var samhället inne i ett skifte, som han säkert kände av då han skrev boken vid Yale. Den högkapitalistiska industrins arbeten handlade om att göra mer av samma saker med de fasta rutiner som hörde därtill. Stabilitet och kontroll var möjliga. När dessa upplöstes under 70-talet av ökad globalisering och ett skifte till intensiv innovation- det började handla om att göra nya saker.

Redan David Riesman hade observerat tidigare i Den Ensamma massan att skiftet hade en sidoeffekt att många människor gärna visade upp i de skiftande strukturerna att fortfarande var viktiga genom att poängtera sin tidsbrist. Ständig nåbarhet var status, för då fanns det ju några som alltid behövde nå dig. Det som hänt sedan 60-talet är att fler människor och yrkesgrupper har kommit in i den situation som Burenstam Linder beskrev, och därför upplever samma stress.

Under 60-talet så vidgades horisonterna för vad det goda livet kunde vara. Nu fanns möjligheten att göra sin grej, istället för att bara leva för att arbeta. Därför är Burenstam Linders bok viktig att läsa som ett tidsdokument, och för att förstå grunderna för mycket av vår samtids debatt, men den väcker också frågor om hur mycket samhället och våra livsstilar har ändrats och diversifierats på snart 40 år. De frågorna pekar ut ett lika stort skifte i vår livsstil som Burenstam Linder gjorde då.

Valfrihet ger hälsa

En sak jag är stolt över, är att ha gett ut Bart Maddens bok Fler valmöjligheter ger bättre hälsa på svenska.

Det är en bok som beskriver ett spännande skifte inom medicinen. Madden beskriver hur vi i dag kan börja att överväga risker hos läkemedel på ett mer konstruktivt sätt. Dagens mycket stela godkännandeprocesser innebär problem för läkemedel att komma ut till patienterna, vi ser dock inte det lidande det innebär att inte få tillgång läkemedel lika tydligt som när någon drabbas av att ett skadligt läkemedel godkänts.

Därför har vi i dag en stel process som innebär ”allt eller inget” modellen. Antingen får läkemedelsföretagen sitt medel godkänt, eller så är det bara att gå tillbaka till ruta ett och förlora pengar. Det ger en långt mer konservativ läkemedelsbransch än den skulle behöva vara. Jag och Bart skrev nyligen om några av fördelarna med en mer flexibel godkännandeprocess.

Vi är på väg in i en motsägelsefull situation, där de tekniska möjligheterna ökar i snabbare takt, men förmågan att implementera dem i den nuvarande sjukvården är konstant eller till och med avtagande. IT i vården och biotekniken har stora möjligheter att förbättra mångas livskvalitet, men strikt reglerade och stela sjukvårdssystem är långsamma med att ta till sig dem. Ibland beror det på att regelverket blir osäkert var innovationerna hör hemma, är till exempel vävnadsodling ett läkemedel, ett transplantat, ett verktyg eller något annat. Ibland är det regulatoriska problem (som i kritiken av pipeline ovan) eller organisatoriska som hur kedjan mellan diagnos och behandling för medicinsk 3D- visualisering, nätverkad e-hälsa och multidisciplinära läkarteam.

Några av dessa skiften beskrev jag, Anders Sandberg och Alexander Sanchez i rapporten Tekniken befriar kroppen som kan laddas ned från Health Consumer Powerhouse hemsida.

Hur vi förbereder oss för skiften gör stor skillnad. Kanske slår cyberkirurgin igenom, kanske får vi som patienter äganderätten till vår elektroniska journal, kanske blir vi fria att välja experimentella läkemedel som Bart Madden föreslår. Om skiftet har varit medvetet och har underbyggts, så antas förändringarna också bättre. Sedan spelar det förstås roll för oss som enskilda när vi får våra behandlingar. Det spelar inte så stor roll att få den botande behandlingen först om åtta år då den godkänts och implementerats, om man behöver den nu för att överleva.

Optimistiska skiften

Magnus Lindkvist är en intressant trendspanare med egen blogg.

I tisdags höll han tal på Talarforum om optimistiska trender som han inledde med ett klipp från den klassiska TV-serien Jetsons

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DFbuulDiM_U&hl=en]

Det är familjen Flinta, ett 50-tal översatt till framtiden. Där såg Lindkvist ett av problemen med att se skiften- det är produkter och prylar som står i centrum för framtidsförutsägelser.

Där finns ingen förändring av kvinnans roll eller förvärvsarbete, inga skilsmässotrender eller samkönade relationer. Familjefar tjänar pengarna, och familjen gör av med dem.

Pappa George Jetson kommer vid ett fast klockslag till jobbet, där han börjar sin arbetsdag med att lägga upp fötterna på bordet. Han är en company man av klassiskt snitt som är långt borta från makten och därmed också dess övervakning (en stor skillnad mot dagens företag), men då inte heller har kontrollen över sina egna arbetsuppgifter så arbetar han inte heller särskilt självständigt utan just denna övervakning. Självständighet kommer med ansvar.

Osynliga trender är mer intressanta än synliga, sade Lindkvist. Problemet är att trender är antingen för långsamma för att uppfattas, eller så missar man snabba trender då individer och organisationer är fokuserade på sin nuvarande uppgift och inte lägger märke till det oväntade.

Trender är anekdoter om samtid och framtid, och de är särskilt viktigt för ledare att uppfatta dem. Ledare ska inte bara fatta beslut utan också ”make sense of the world” för sina medarbetare.

Det är svårt att skildra i media genom ”the bad news bias”. Det negativa kräver att man köper tidningen för att skydda sig. Förbättringar kräver inte samma snabba handling.

En trend är punkkapitalism. Från att på 60-talet ha varit ärvda har egendomar gått till att i dag vara förvärvade. Bilden av en kapitalist har gått från att vara Joakim von Anka eller någon punschdrickande fabrikör spelad av Ernst Günther till att bli vem som som helst.

Nåja, Lindkvist illustrerade med Madonna, och fru Ciccone Ritchie är kanske inte riktigt vem som helst. Framtidens entreprenör blir nog mer annorlunda och nyskapande än en entreprenör inom en så etablerad struktur som den senmoderna musik och underhållningsindustrin.

Poängen var tydligare i den språkskillnad han tog upp mellan engelskans ”make money” och svenskans ”tjäna pengar”. I svenskan verkar det finnas någon annan som betalar dig.

De låga inträdeskraven ger en ”alla kan spela” attityd, med en koppling från Lindkvist till punkmusikens attityd av ”färdighet är förtryck”.

Lindkvist pekade på några sådana trender som P2P-banking, 3D-printrar med avancerad CADCAM och att vårt samhälle fortfarande har en skola för Jetson-samhället samtidigt som företag hyr någon som tänker annorlunda rent-a-rebel.

Mikromarknader var en annan viktig trend Lindkvist tog upp genom den högre komplexiteten i populärkultur, matkultur o.s.v. öppnar för små nischer. Hans exempel var Mile High Atlanta, en firma med två plan för dig som vill gå med i 10000 metersklubben.

Slutligen tog Lindkvist upp Flynn-effekten. Flynn- effekten handlar om att rön påvisar att förbättrad utbildning och hälsa har ökat medel-IQ med 2,5 enheter per år (mellan 1952-1982 höjdes medel-IQ med 18 enheter hos i-länderna) pekar att intelligens inte är statiskt.

Sammanfattningsvis en mycket tänkvärd trendspaning av Magnus Lindkvist. Det var meningen att visa optimistiska skiften i ett underhållande format, det lyckades han med att ge några viktiga exempel på. Tyvärr fanns inte utrymme att ställa frågor, men några tankar tar jag upp här istället.

Samhällen där pengar ärvs blir mer förvaltande och riskaversiva? Kanske, men de riktas främst mer in på extensiv tillväxt, att göra mer av samma saker. Vågar vi därför göra nya saker? Det är inte säkert, snarast kan man skönja en aversion mot risker. Innovativ tillväxt kräver andra faktorer också: ekonomiska, legala och sociala trender (vilka? Det håller jag på med ett material om). Annars får vi en extensiv tillväxt med lite mer pengar som bäst, och det är inte långsiktigt hållbart.

Sedan borde vi i Sverige vara oroliga över att dessa trender inte märks så mycket. Nyföretagandet är i botten, företagen är inte så punkiga, SMS-lån finns men är inte väl sedda. De företagare som finns måste anpassa sig till ett system som förutsätter arbetsgivare. Rent a pointy haired boss för att slippa F-skattesedeln. Rentarebel sidan i Sverige har varit under uppbyggnad länge, och jag undrar om konceptet verkligen slår här?

Slutligen vill jag lägga en demokratisk fråga på dessa skiften. Vi kan ställa hur demokratiska de är, men jag går med på att de öppnar för fler att delta. Frågan är också hur man får än fler att kunna få ta del av de optimistiska trenderna? Det finns det lyckligtvis handfasta exempel på.

Sedan kommer förstås dessa trender ställer upp nya frågeställningar. Exempelvis när det gäller Flynn-effekten så har vi förmodligen nått så långt vi kan med förbättringar av miljön hos oss, och därför kommer vi in på frågan om human enhancement och bioetiken. Vad händer med våra institutioner om vi släpper in tankar om punkkapitalism och microfacturing?

De här trenderna är delar av viktiga skiften. Lindkvist har rätt att vi måste släppa vårt fokus på produkter och prylar, men för att förstå hur de slår igenom behövs nog också en omvärldsanalys och ett vägande mot värderingar och samhällssyn.