I Historisk tidsskift, nr 3 1999, skriver professor Arne Kaijser om den institutionella utformningen av svenska infrasystem i artikeln ”Den hjälpsamma handen”. Oaktat hur man väljer att ställa sig tillKaijsers slutsatser är ansatsen i att studera de institutioner som uppstår i växelverkan mellan teknik och politik oerhört inspirerande. Kaijser menar att vissa system blir paradigmatiska, d v s att de bli drivande för hur politiken ser på efterkommande teknik. Idéen om paradigmatiska system beskriver väl utvecklingen av järnvgs-, telegraf-, telefon och elnät i Sverige, och på samma vis utgör industrisamhället kanske ett paradigmatiskt metasystem som vi utgår ifrån när vi idag försöker beskriva framtiden. Vidare möjliggör det institutionella perspektivet en tydligare analys av maktutövningen på ny teknik, och detta är i min mening en central fråga för hur vi bör se på framtiden.

Den tyske filosofen Hans Jonas, som ska ha blivit omnämnd som 1900-talets mest inflytelserika, helt okände filosof, menade att all teknik är maktutövning. Historiskt har ny teknik, och teknik i allmänhet, varit exklusiv, dyr och svårtillgänglig. Alltsedan Johan August Gripenstedt på 1800-talet argumenterade för byggandet av ett rikstäckande statligt järnvägsnät har dock tre viktiga förändringsproesser fått allt sörre genomslag:

1. Användaren har kommit närmare tekniken, i och med att ny teknik blir allt billigare och lättillgänglig.
2. Tekniken har blivit allt personligare, och idag utformas tekniken runt individen snarare än runt ett folk-eller nationsbegrepp.
3. Användaren har blivit delaktig i teknikutvecklingen. Idag handlar det kanske mest om passiv delaktighet i form av tranaparents och insyn i teknikutvecklingen och makthavarnas agerande, men allt mer pekar mot ett ökande aktivt deltagande.

Dan Gillmor berättar i boken We the Media om hur användare på mycket kort tid plockar isär en nysläppt iPod-modell och rapporterar på Internet om gömda features och hur produkten kan förändras. En ökad delaktighet i teknik, och teknikutveckling, innebär ett maktskifte från ett fåstyre till en samplingkultur. En ny produkt som släpps på marknaden är alltså inte att betrakta som färdig, utan bara påbörjad.

Ur det institutionella perspektivet bygger utveckling av nya system på vilka system som är paradigmatiska för tillfället. Detta betyder att vi för att spekulera om framtiden bör utgå från industrisamhället och, mer lokalt, hur politiker och makthavare förhållit sig till exempelvis utbredningen av 3G-nät och Internet. Men det är alltså inte bara det paradigmatiska systemet som förändras och byts ut, utan även makthavarrollerna. Å ena sidan erbjuder den goda tillgången till teknik och information en större delaktighet och en utveckling mot en deltagarkultur, men å andra sidan jobbar de som tjänar på de nu rådande paradigmatiska systemen hårt för att bevara sin position.

Framtiden skulle kunna vara på väg från dimmig kristallkula till en gemensamt författad berättelse. Vedertagna utopier och dystopier framstår allt tydligare som extrempunkter i ett oändlig utfallsrum, och i takt med att författarna blir fler kan inte framtiden bli annat än rikare.