Eriks skiftes-fråga, alltså den innan Martins, bär ”titeln” anti-skiften. Vilket ger mig dikotomin tes/antites för ögonen. Drar man analogen till sin dialektiska spets upptornar sig syntesen — å alltså syn-skiften — vilket också är denna posts vaga idé.
Nästan varje skifte följs av ett ”anti-skifte” — ett missbrukande eller i varje fall ofördelaktigt beteende i någon omfattning som möjliggjorts av den nya tekniken eller förhållningssättet.
I fallet med ultraljud pekar Erik på hur flickfoster väljs bort och hur könsfördelningen riskerar att bygga motsättningar. Martin skriver om överutbudet. Om hur man drunknar i mängden val och avstår från att välja. Andra självklarheter som bör kunna sorteras in under kategorin anti-skiften är alla otaliga exempel på kreativ förstörelse, integritetens lidande nu när information är lättflytande. Och så vidare. Och så vidare.
Det finns dock en uppsida även i de fallen då anti-skiftets kostnader tycks överstiga skiftets fördelar. Låt mig presentera: Syn-skiftet.
Med historiematerialistisk säkerhet kan jag likt Karl Marx ta hjälp dialektiken föreslagen av historien och predicera en syntes av skiftet och anti-skiftet — syn-skiftet — inte sällan en gyllene medelväg.
Tänk: När konsekvenserna av anti-skiftet, som slår mot flickfostren löper linan ut är det svårt att spå annat än tragedi, men likväl kommer sannolikt en låg tillgång på kvinnor leda till en högre efterfrågan. (Kanske blir även andelen homosexuella män högre?) Kulturella spårberoenden till trots; i konflikt med tillgång och efterfrågans-ekvationer där värdet är någorlunda absolut är det sällan kulturen vinner. Urvalet mellan pojke/flicka förskjuts således åter tillbaka — syntesen; syn-skiftet är uppnått.
AI:n som lär sig din musiksmak (eller som genom koevolution med dig utvecklar din musiksmak), sociala nätverk, topplistor, radio-rip offs och Gud vet vad Martins media-överflöds-posts egna syn-skiftet mynnar ut i.
Idéen ungefärliga omfång var säkert klar redan från överskriften, men jag säger som Marx kunde ha sagt: Försök falsifiera detta — suckers!
Att det uppstår motreaktioner eller responser till alla skiften känns rätt uppenbart, liksom att efter en tid lär man sig tillräckligt om skiftet för att balansera saker och ting. Egentligen är detta en variant av Gartners hype-cycle: först förväntar man sig för mycket, sedan blir man besviken och sedan blir man produktiv.
På samma sätt som man kan få en exponentiell utveckling genom att stapla s-kurvor på varandra kan man nog stapla sådana här hype-cykler också. Notera att när early adoptern blir desillusionerad om förra favoritteknologin kan han kasta sig på nästa, drivandes nya teknikmoden. Hegel möter Kurzweil.