Bank och finans 2.0 en ”lösning” på finanskrisen? Ja, faktiskt. Kanske.
Jag tror, liksom många andra, att ett av problemen med dagens finansiella system är dess komplexitet. ”Jaha. Dags att reglera då.” verkar ibland vara den givna slutledningen. Men om man inte accepterar den slutledningen bör man fråga sig vad det är som gör att ett relativt fritt system frivilligt odlar en oöverskådlig komplexitet? (”To big to fail” och liknande ”moral hazard”-bringande-interventioner i finansvärlden tror jag är en del av förklaringen. Kanske rent av hela. Men om inte, vad är det övriga?)
Här finns det två val. Antingen går man den konspiratoriska vägen och menar att det är bankdirektörerna och deras långa fingrar som skinnar de mindre bemedlade för att smörja sitt krås, genom att göra oförstårliga produkter där de är enda vinnarna. Kan hända. Men det är knappast det systematiska problemet, ty banker är ju trots allt i tillit-och-risk-branschen.
Det andra alternativet är att konsumenterna av finansiella produkter faktiskt efterfrågar komplexa produkter. Varför gör man då det? Ptja, riskspridning, hävstångseffekter, you-name-it. OK. Men då är det väl inte ett problem trots allt? Det är aktörer som vill ha komplexa produkter för att nå avancerade resultat. Då bör de även ta konsekvenserna av de komplexa riskerna—men så var det det där med ”moral hazard”-problemen igen. N
å väl.
Problemet för de små (läs: Nästan alla) aktörerna är att de sällan har koll på hur deras placeringar hänger ihop. De har förtroende för sin förvaltare, som i sin tur inte har hela bilden, men litar på… Och så vidare. Frågan är om kedjan någonsin termineras—och om det i alla fall finns incitament för någon aktör från förvaltaren och inåt i kedjan att faktiskt avse att terminera den samma.
P2P-banking (som t ex Kiva) är ett utmärkt sätt att utfärda mikrokrediter för att bygga upp utvecklingsekonomier, men det är kanske mer än så. Det är ett sätt för den enskilde att faktiskt kunna överblicka sina finansiella placeringar. Det är ett finansiellt system med ytterst få immediatära aktörer, och steg, till det faktiska realkapitalet.
Skulle det finansiella systemet gå över till att i större utsträckning veckla ut sig genom P2P-nät, så skulle knappast komplexiteten avta, men den skulle hamna i nätet av relationerna mellan låntagare och långivare istället för inom ingenjörsmässiga finansiella produkter. Ett system som skulle vara mer robust genom sin dynamiska natur och aktörer med de rätta incitamenten.
Naturligtvis är det inte frågan om ett system som står mot ett annat. Bankerna har en plats som förtroende-proxyn i P2P-nät och aktörerna i näten slutar sannolikt inte (omedelbart) att ha behov av alla banktjänster de idag nyttjar.
Men kanske kan finansvärlden bli lite mer robust när aktörerna står öga mot öga—eller i varje fall peer-to-peer.
Att P2P-banking dessutom kan vara betydligare svårare att peta i för politiker är ytterligare en betydande uppsida.
Jag tror knappast vanliga konsumenter efterfrågar komplexa finansiella instrument (om man inte är värsta optionshajen som speckar vilt), subprime problematiken uppstod genom att vanliga enkla banklån (förståeliga) paketerades om i mer komplexa instrument av banker och andra aktörer på finansmarknaderna (Goldman Sachs var snabba) i syfte att mörka exponering och kringå regler kring riskhantering och kapitaltäckning. Inte ens Moody’s eller Standard&Poor’s gav korrekt information om de amerikanska bankernas (hållare av dessa komplexa instrument) kreditvärdighet. Det var iofs en massa annan junk 2007-2009 som sänkte hela marknaden, någon skrev en bok om ämnet, perfekta stormen eller något sådant. Men allt hänger ihop, från billiga lån i Japan (carry trade) till den lille mannen i Missouris träskmarker som teckande sig för lån på sitt lilla hus som bara en kort tid senare visade sig vara belånat långt över marknadsvärdet. I USA är det iofs ganska skönt, för där kan dom kasta nycklarna på uppfarten och åka därifrån, lånet följer fastigheten och inte individen.
@Chrip: ”Vanliga konsumenter” efterfrågar knappast explicit komplexa instrument. Men de efterfrågar inte heller explicit förståliga instrument. Således kan deras leverantörer förse dem med vad som, t ex paketerade ful-lån.
Att sedan kreditvärderingsinstituteten stod i centrum för denna finanskris är (även?) min övertygelse.
Okej. Så Kiva var ett dåligt exempel…:
http://www.nytimes.com/2009/11/09/business/global/09kiva.html?em
Utanför finansmarknaden är en bonus något som betalas för en oerhört bra prestation, men nu verkar bonus tillhöra lönen. Det är fallet även för vanliga anställda i finanssektorn, som är långt fler än direktörerna. Bonus kom från den tiden då många finansiella institutioner var partnerskap, nu är de aktiebolag. Termen bonus borde ha skippats för länge sedan.
Kopplingen mellan hög lön och högt risktagande finns inte längre kvar inom näringslivet. Nu är attityden från finanssektorn att krisen är över och att det är dags att låta marknaden verka. Det särskilt bland dem som inte är skyldiga centralbankerna några pengar. Business as usual, men det är inte vanliga tider nu.
Bankerna kör vidare med räntegap och höga avgifter, vilket skapar fler problem. De låga räntorna ger mindre pengar tillbaka till sparare med låg riskbenägenhet. Det tvingar ut fler sparare till mer riskabla investeringar. För att inte tala om hur svårt det är att få ett lån för små och medelstora företag, då bankerna vill låna ut till mer lönsamma kunder: stat, kommun och landsting.
Bryt upp institutioner som är för stora för att gå i konkurs, så att de kan gå i konkurs. En annan viktig insikt är att marknadsekonomi är inte dagens näringsliv minus skatter och statliga ingripanden. Dagens finansmarknad ser ut som den gör för att ofta passa starka och förmögna intressen mycket väl. En riktig kapitalism är girig på lång sikt.