Vad är egentligen död och åldrande?
Givet en framtid där nanoteknik kan reparera våra celler on-the-fly är det inte givet att åldrande har samma starka koppling till degenerering som idag. Även om inte den direkta framtiden bjuder på något så raffinerat finns det mycket som talar för att vi även fortsatt kommer att förlänga vår medellivslängd. Kommer samhället till slut börja se åldrandet som en sjukdom bland andra? En som ska botas.
Vidare, vad händer med dagens ungdomskult när det inte råder knapphet på kroppslig ungdom? Hur löser vi de demografiska problemen? Är det dags att tala om överbefolkning trots allt? Riskerar myndighetsåldern att förskjutas? Pensionärer är de ett utdöende släkte? När döden nästan uteslutande sker genom olycka, strid eller eget val, vad har det för påföljder på vår kultur? Vad händer med 30 års krisen? Och kommer gammal fortfarande vara äldst?
Veckans skifte är alltså åldrande och död. Frågorna är många. Jag hoppas att skiftesskribenter och kommentatorer fyller på med ett par svar.
Det stora skiftet kommer nog inte när livsförlängningen faktiskt bryter igenom, utan när den går från ”tänkbar möjlighet” till ”praktisk möjlighet”. Vi tänker mycket olika på saker i dessa två kategorier. Ett typiskt exempel är de invändningar som görs i den artikel i Times jag ondgör mig över (pensioner, överbefolkning, mening med livet) – de är den sortens invändnigar man kan göra mot en teknik som egentligen inte finns i samhället men som blir uppenbart absurda när det är en faktisk möjlighet. Då börjar man istället diskutera på allvar vad man faktiskt tänker göra, istället för att svepa in sig i fluffiga principer eller farhågor.
Livsförlängning är inte där än, och hindras till stor del från att utvecklas starkt eftersom det inte ses som riktigt seriöst. Men förr eller senare kommer labbresultat om någon modifierad mus som blir nyckeln för en ändrad opinion. Då blir det troligen en kapplöpning att finansiera och forska mera, och en snabb ändring i attityder (oavsett hur mycket detta skifte faktiskt hjälper oss komma nära målet av praktisk livsförlängning – steget från fåret Dolly till stamcellsterapier har varit långt).
Om min modell ovan stämmer kan detta bli chockartat för samhället, eftersom vissa (främst äldre) har goda skäl att tro att de kan missa det förlängda livet och känner sig lurade på konfekten. Givet hur mångas känsla av identitet tycks vara baserad på hur de tacklar dödsångesten så kan introduktionen av livsförlängning som praktisk möjlighet leda till rejäla känslomässiga problem. Kort sagt, det blir livat i debatten.
Alternativet är såklart att vi smyger oss in i en livsförlängd värld utan att vår kultur till fullo noterar vidden av förändringen. Det har vi gjort hittills, och det kanske bidragit till oviljan att ta tjuren vid hornen om många strukturella frågor som pensioner och organisationers inbyggda åldershierarkier. Överraskningar och kriser leder åtminstone till ett fönster där nya möjligheter kan provas.
Nördens pandemonium, det är som ett chroot jail.
@Anders: Jantelagen applicerad på överlevnad. Läskigt.
@llama: Snarare som ett FreeBSD-jail eller rent av en hel VM. Alla systemanrop är ju utbytta. Inte fullt så läskigt.