Denna vecka har vi på Skiften nöjet att presentera en gäst som väljer Veckans Skifte. Veckans Måndagsskribent heter Nicklas Lundblad. Nicklas är (bland annat) jurist, doktor i informatik och European Policy Manager vid Google. Nicklas har dessutom en fil.kand i teoretisk filosofi. Mycket nöje!

—

Det finns många sätt att förstå bloggosfären på. Det visar inte minst de inlägg om den interaktiva medborgaren som Skiften tidigare publicerat. Kanske kan det också finnas något att vinna på att leta i de dammiga sociologiska klassikerna för att se om det finns några ledtrådar. Särskilt Max Weber dyker upp i tankarna när jag sitter ned och analyserar diskussionerna om först upphovsrätten och sedan FRA.

Det är för det första bländande klart att bloggosfären är värderationell till skillnad från en alltmer målrationell politisk organisation i samhället i övrigt. Den som undrade var den ideologiska värdeproduktionen tog vägen kan sluta undra: bloggosfären definierar sig själv utifrån just sin förmåga till det principiella resonemanget, till att stå upp klart och enkelt för grundläggande värden som frihet, integritet och kunskap. Detta är en viktig ledtråd till varför krishanteringen i samband med både FRA och diskussionerna om Renfors varit så erbarmerliga. Den politiska elit av PR-konsulter som kommit till makten har utgått från att vi lever i en post-värderationell värld – att det handlar om att hitta kompromissen i stället för det rätta svaret. I denna antiplatonska analys av politikens sfärer finns inget utrymme för det märkliga djuret från Internet som i stället tycks navigera i politikens vatten utifrån en moralisk ledstjärna. Alltså möts de värdebaserade argumenten av än mer målorienterad rationalitet som bara lyckas – till både form och innehåll – övertyga bloggosfären om både det korrekta i den egna positionen och det sedeslösa förfall som politiken försjunkit i.

Liksom Weber arbetar jag med idealtyper här, men jag tror att det ligger något viktigt i denna förenklade skiss av bloggosfären, jag tror verkligen att det bara är möjligt att förstå den som man också förstår att den är den kanske enda värderationella aktören i dagens politiska fält.

För det andra tror jag att det finns mer att lära av Weber, och det som slår mig är att det är ganska klart att bloggosfären i Webers analys skulle vara ett parti. Det är – jag vet – en ickeintuitiv analys, av flera skäl. Det går inte att rösta på bloggosfären och den söker inget eget mandat, eller ser åtminstone inte ut att söka något mandat, men det är bara sken. Den som verkligen läser reaktionerna på FRA-lagen och söker igenom artiklar och citat kommer snart att finna att bloggosfären visserligen inte söker något eget mandat, men den påverkar den faktor som allt fler kommit att inse är avgörande i de moderna valen: mobiliseringen av väljarna.

Analyserna av Karl Roves strategiska geni slutar alltid i analysen att han inte vann några nya väljare för det republikanska partiet, men att han lyckades mobilisera den kristna högern genom att förvandla rätten för homosexuella att gifta sig till en fråga som fick denna grupp att verkligen gå att rösta (även om demokraterna år 2006 fattade detta). Likaledes finns i dag inom det demokratiska partiet en stor oro för att den utdragna striden mellan Clinton och Obama skall leda till att Clintons sympatisörer väljer att stanna hemma. Ett modernt val vinns av det parti som inte bara har flest sympatisörer, utan som också lyckas mobilisera dem.

Bloggosfären söker inget eget mandat, men är helt enkelt det parti som styr denna variabel i det nya framväxande politiska systemet i de moderna informationssamhällena, skulle Weber kanske konstatera. Se till exempel på Göran Skyttes hot om politiskt celibat i SvD i lördags (ännu ej på nätet!). Eller på Johan Norbergs funderingar på soffan.

Utifrån dessa skisser kan man nu formulera två för mig intressanta frågor:

1) Hur bör politiska strateger förhålla sig till det värderationellas återkomst – återmystifieringen för att leka med ännu en Webersk term som Peter Norberg brukar fundera kring – av den svenska politiken?

2) När får vi de första opinionsundersökningarna som också innehåller frågan om mobiliseringsgrad? Det vore oerhört spännande att ge människor möjligheten att säga att de skulle rösta på moderaterna, men att de kommer att stanna hemma. Det skulle vara ett direkt mått på misslyckandet att förstå värdenas återkomst i politiken.

Och ett tips i sommarvärmen: läs om Weber. Det är en fantastisk upplevelse, och ett knivskarpt instrument för att förstå delar av samtiden.