pensionär

Demografins dom är upp till oss själva

Alexander frågar om vår syn på åldrande.

Hur blir man hundra år gammal? I dag är svaret vare sig renlevnad eller hedonism, utan främst tur. Nu kan vi alltmer själva påverka vår ålder genom livsstil och miljö.

En gång i tiden, för faktiskt inte så länge sedan, innebar ålderdom passivitet och kraftlöshet. Men genom att allt fler äldre blir alltmer friska och aktiva håller detta på att helt och hållet förändras. Dessutom leder de sjunkande födelsetalen kombinerat med att den stora 40-talistkullens pensionering till att de äldre blir allt fler i jämförelse med de yngre. Vi får alltfler riktigt gamla och allt färre unga. Antalet människor över 80 år i Sverige kommer att fördubblas fram till år 2050, från 436.000 till 860.000 personer. Det är inte så farligt, Estlands befolkning beräknas minska med 52 procent till år 2050, Lettlands med 44 procent. Italiens befolkningsminskning på 22 procent till samma år verkar nästan liten i sammanhanget.

Förutom ungdomskulturen växer nu också en minst lika vital seniorkultur fram. När 40-talisterna går i pension så kommer de inte att nöja sig med att sitta i parken och mata svanarna. De flesta kommer att vilja fortsätta att vara aktiva, i alla fall långt mer än sin egen föräldrageneration.

De är gamla och friska, inte gamla och sjuka. Förbättrade vårdmetoder håller oss friska längre, även om huvudskälet till ökade livslängd är att ökat hälsotänkande gör att vi sliter ut oss mindre (med även färre tunga kroppsarbeten) och äter bättre.

Samtidigt som de äldre blir friskare och investerar i sin hälsa ökar dock mängden stress, rökning, fet mat och bristen på motion hos de yngre. Detta kan leda till konkurrens om vårdresurser mellan de unga och sjuka och de gamla och friska.

Andra konflikter som kan uppstå är att de politiskt starka pensionärerna inte tycker att skola och ungdomsverksamhet är så viktiga områden och genom politiken styr om mer resurser till den häla-och sjukvård de finner viktigare. De finansieringsformer vi har i dag kan skapa stora samhällskonflikter.

Parallellt med detta lever alltfler människor liv som liknar den livsföring som tidigare kopplats till tonåren långt upp i 30-årsåldern. Avgränsningen till barndomen har försvunnit och det har blivit alltmer accepterat att ha intressen kopplade sin barn- och ungdomstid. Tanken på på en klar åtskillnad mellan gammal och ung suddas ut. Dock blir också skillnaderna mellan generationernas synsätt större- både genom att människor lever längre och att samhället blir alltmer dynamiskt. Farfar och hans barnbarn har vuxit upp i två helt olika världar.

Debatten om demografi brukar oftast landa i pensions- och arbetsmarknadsfrågor. Här kommer förstås den svenska debatten om LAS in.

Men tänk om LAS inte är den viktiga frågan? LAS är en arbetsmarknadslag anpassad till det tidiga 60-talets arbetsliv. Det slår mot både försvararna och belackarna.

Försvararna av LAS blir ser inte att den redan kringgås i projektanställningar och visstidsanställningar. Riktig trygghet och arbetssäkerhet handlar om annat.

Belackarna av LAS, hoppas nog för lite mycket på effekterna av ett avskaffande. Även LAS avskaffas så kommer inte Ericsson, Volvo och företagen att börja anställa för fulla muggar.

Det demografiska glappet av ett arbetsliv som börjar vid 30 och slutar vid 50 kommer sig av det traditionella företagets problem.

Det är skatterna på arbete som stänger ute både gammal och ung, och förhindrar en ålderdom med guldkant på tillvaron. Det är för dyrt att producera många tjänster i zombie-ekonomin.

Det är i dessa förändringar som spänningen står inför ålderdomen. Äldre och friskare människor borde vara en tillgång, inte en demografisk bomb.

Som Paul Evans på INSEAD sade:

Folk är inte emot förändringar, de är emot att tvingas till förändringar

Intressant

Börjar åldrande bli gammalt?

Vad är egentligen död och åldrande?

Givet en framtid där nanoteknik kan reparera våra celler on-the-fly är det inte givet att åldrande har samma starka koppling till degenerering som idag. Även om inte den direkta framtiden bjuder på något så raffinerat finns det mycket som talar för att vi även fortsatt kommer att förlänga vår medellivslängd. Kommer samhället till slut börja se åldrandet som en sjukdom bland andra? En som ska botas.

Vidare, vad händer med dagens ungdomskult när det inte råder knapphet på kroppslig ungdom? Hur löser vi de demografiska problemen? Är det dags att tala om överbefolkning trots allt? Riskerar myndighetsåldern att förskjutas? Pensionärer är de ett utdöende släkte? När döden nästan uteslutande sker genom olycka, strid eller eget val, vad har det för påföljder på vår kultur? Vad händer med 30 års krisen? Och kommer gammal fortfarande vara äldst?

Veckans skifte är alltså åldrande och död. Frågorna är många. Jag hoppas att skiftesskribenter och kommentatorer fyller på med ett par svar.

Ang. Kroppsförbättring och idrott: Cyborgen vår framtid?

Dopningen vid OS i Peking rullar på. Nu senast med Ludmila Blonska som fallit i ett dopningstest, det som snarast förvånar mig är att det talas om Blonska skulle ha använts anabola steroider. Wow, anabola steroider, back to the 80’s. Det är här en policy för skademinimering skulle kunna göra nytta, annars fortsätter idrottare att skada sig genom dåliga preparat.

Jag delar Alexander Funckes bedömning att Internationella Olympiska Kommittén inte kommer att ändra sig så snabbt. Är det en fortsatt dopingjakt som väntar? Svaret finns dels i Erik Starcks fråga om kroppsförbättring och Funckes viktiga diskussion om alternativa scener för idrotten.

En ledtråd finns kanske i en debattartikel i Aftonbladet från Jan Söderström. Hans artikel argumenterar för mer satsningar på veteranidrott, vilket är ett bra steg för många att hålla sig i form. Han pekar också på isoleringen för elitdrotten från det övriga samhället. Det jag tog fasta på är just hur veteranidrotten nog får ännu mer gråa zoner, där gränserna för medicin och prestationsförbättring blir vagare. Vi kommer att behöva fler av förbättrande mediciner när vi blir äldre, oavsett om vi är friska, så även äldre idrottare. Kanske är det ur just veteranernas krav på mycket god vigör vid hög ålder, både mer seriösa idrottare och amatörer som öppnar upp för kroppsförbättring?

Vägen från veteranidrotten till en spridd kroppförbättring är inte rak. Samma reaktion som mot förbättrade elitidrottare kan komma in här. Jag tror inte att jag slår en 71-årig Carl-Erik Särndal i höjdhopp, det bäddar för samma irritation av att de som redan är fysiska praktexemplar blir ännu bättre.

En annan anledning till dopingmotståndet är rädslan för att den öppnar vägen för en skräddarsydd medicin, och de enorma kostnader den skulle kunna orsaka för sjukvårdssystemen.

Frågan om kroppsförbättring via läkemedel har sin egen belastning, då läkemedel är ett känsligt och område, där vad som godkänns som medicin eller inte är minerad. Vi skall inte tala om gendoping, där rädslan för gentekniken också sätter in.

Så det kanske är ur Erik Starcks tanke om cyborgatleten (vad är en cyborg, se filmklipp) som tar öppnar upp för kroppsförbättring.

Fotamputerade Oscar Pistorius, som fått klartecken att tävla mot ”friska” idrottsmän, ses inte som en fuskare utan snarast som en hjälte.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=moIkCxXrobk&hl=en&fs=1]

Mycket av acceptansen bygger på att vi är toleranta mot funktionshindrade, men är samtidigt är vi mer öppna för att funktionshindrade (om de vill) skall få förbättra sina nuvarande kroppar. Mekaniska proteser verkar också mer acceptabla.

Så kanske blir det idrottsrörelsens två avläggare, veteranidrotten och handikappsidrotten, som öppnar för kroppsförbättringen genom att bli de specialklasser som Alexander Fucke diskuterade och att därifrån tanken om förbättrande medicin kommer in i samhället.

Det är en svår fråga, en av 2000-talets riktiga stora skiften, som ännu inte politiserats.

Pingat på Intressant