I bland är det väldigt tydligt på vilken sida om skiftesvågen våra mer eller mindre folkutvalda politiker står. Joakim pekar i veckans initiala post på hur bl a vissa EU parlamentariker vill reglera bloggandet. Låt mig gissa att Marianne Mikko inte känner till akronymen PKI eller företag som VeriSign—och låt gå för det. Det är nog ganska vanligt att man inte gör det, men att man väljer att öppna munnen så pass mycket och officiellt utan att rådfråga någon som faktiskt vet hur spelplanen ser ut är klart oproffsigt. Eller rent av folkligt?

Personligen kan jag tycka att de har trampat i det klaverat tillräckligt många gång

er nu. De borde ha lärt sig sin läxa vid det här laget. Men, kanske ger det dem en aura av just folklighet och det är ju ibland viktigare än förmåga i politikens survival of the most popular.

Folkligheten är intressant, den karaktäriseras ofta av skepsism och fungerar då som en buffer mot det som är på den andra sidan skiftesvågen. Så länge staten ser som sin funktion att agera som investerare så är ett folkligt sinne bra. Investeringen i Digital-TV, DAB och glesaste-glesbyggds-fiber? Knappast folkligt. Vård-skola-omsorg? Folkligt.

När staten däremot ser som sin funktion att agera som förmyndare och vill förbjuda och reglera saker som privata investeringar eller yttrandefrihet är de dock ute på tunn is. Det folkliga lynnet hos politiker skall inte få förlama de som vågar kliva utanför randen av den folkliga kvadraten och riskera det han eller hon har för att blott kanske flytta eller vidga kvadraten något.

Vår framtid ligger i och med statens stora roll i dagens Europa till stor del i händerna på kvadraten. Ibland kan man verkligen längta efter en oregelbunden månghörnings intåg.