Nicklas Lundblads weberska analys av bloggosfären lämnar mig med en orolig fundering: Vad händer om bloggosfären inte är en produkt, utan snarare en indikator?

Det svenska systemet tycks implodera under sin egen oförmåga, och efter att ha sett så väl vänster- som högerstyre resultera i så uttänjade kompromisser att de inte längre uppfyller de värden besluten först var inriktade på att säkerställa. I FRA-debatten har alla svar och kommentarer från makthavarmegafonen låtit klargöra vad svensk politik allt mer kommit att handla om: kompromisser och beslut för kompromissernas och beslutens egen skull.

I FRA-frågan har man pratat om vad man tänker eller vill göra med de befogenheter som lagen ger, och inte en enda gång har man besvärat sig med att fundera över beslutets principiella innebörd, det vill säga vad man kan göra med de nya befogenheterna (Se Roland Poirier Martinssons utmärkta kolumn på ämnet). Den typen av resonemang borde vara omöjliga, de borde inte accepteras av väljare. Det är en enormt kortsiktig mentalitet som svenska politiker uppvisar, och det ger oss som Johan Norberg så väl påpekar all anledning att granska inte bara FRA-frågan utan hela maktapparatens och alla makthavarnas demokratiska hälsa.

Reduceringen av maktdelningen i det svenska systemet tycks kräva en principiellt resonerande och ideologisk regering och riksdag, eftersom allt fler utredningar blir allt kortare och allt oftare utförs av en enda utredare (som till skillnad från de flesta grupper kan antas vara mer partiska åt egna intressen). Att låta ett sådant statsväsen styras av en ideologilös ledning (som helt glömt sitt förflutna och sopat gamla sanningar under mattan) skapar inte bara kortsiktiga, utan även inskränkta beslutsunderlag och beslut. Beslut som ibland blir lagar.

Tänk om bloggosfären, det sista partiet, inte är en produkt, så mycket som ett symptom. Pratare är ingenting nytt, men bloggosfärens förmåga att sticka ut från maktharvarpolitikernas tomma ord tycks tudelad. Förutom pratarnas traditionella roll, har bloggosfären även kommit att bära ideologins kanske sista fana i Sverige. Och det sticker i ögonen, för det påminner om det ansvar som faktiskt vilar på, och som medborgarna lagt hos, männen och kvinnorna med de tomma orden. Måtte de inte tappa balansen när de dagarna i ända slår knut på så väl sig själva som varandra.