Joakim Lundblad frågar efter vilken relation vi har till trådtelefonen, och hur skiftet från trådar egentligen betyder.
Jag hör till den gruppen människor som aldrig haft ett fast telefonabonnemang. Ända sedan jag lämnade föräldrahemmet har jag klarat mig utmärkt med bara mobiltelefoni, och jag har lyckats bo på platser där bredbandsuppkopplingen inte var beroende av att teckna ett trådtelefonabonnemang.
Jag kommer nog aldrig skaffa mig en fast telefon igen. Någonsin.
Jag är ett barn av min tid, och jag är långt ifrån ensam om att dissa den fasta telefonen, även om jag fortfarande hör till dem som talar relativt mycket i mobilen, i stället för att smsa eller använda mobilen som dator. Realtidskommunikation har fortfarande ett värde, även om det andra är ett fantastiskt komplement.
Mobiltelefonens intåg i var mans ficka har inneburit en teknikrevolution för framförallt tjejerna. Telefontillverkaren Nokia insåg detta tidigt och lät den fantastiska utgåvan av 3310-modellen ha utbytbara skal. Ericssons T20 marknadsfördes som en livsstilstelefon med hjälp av kvinnoben. Hur stereotypt man än kan tycka det var så fungerade det, och i dag har fler unga tjejer mobiler jämfört med de jämnåriga killarna, och tjejerna är långt mer flitiga telefonanvändare.
I Indien där datorn fortfarande är en lyxprodukt finns mobilen i var mans hem, även om den ibland delas av flera familjemedlemmar. Unga tjejer ses ibland med två telefoner. En för familjen, och en som pojkvännen eller kompisarna ringer till, och som resten av familjen inte får känna till. Tekniken blir ett verktyg för frigörelse.
Mobilen är något så ovanligt som en it-produkt utvecklad för både kvinnligt och manligt nyttjande. Unga tjejer driver utvecklingen framåt och är oftare sunda medvetna konsumenter som vet vad de vill ha ut av produkten, jämfört med killarna som [enligt sterotypen] oftare köper spel och lurprenumerationer på tjänster som Jamba.
Tack vare mobilen finns det en ung generation tjejer intresserade av kommunikation, kräver att tekniken skall fungera och ställer krav som konsumenter. Telefonens färg är inte längre det som avgör. När de vuxit upp kan vi säkerligen se fram emot en teknikutveckling som heter duga.
Jag la nyss denna kommentar i en annan postning här på denna blogg, men jag tycker att den passar bättre här som kontrast:
Jag äger ingen mobiltelefon, har aldrig ägt en. Tycker det är jätteskönt att jag aldrig skaffat mig det beroendet, i synnerhet med datalagringen i åtanke. Å vad gäller min fasta, jag har en sån där gammal med riktig lur och nummerskiva, den är från 70-talet.
Jag tycker faktiskt att det beroende många skaffat sig av mobiltelefoner är sjukt. Tog med en beroende kompis till fjällen för något år sedan och jag måste säga att jag blev förbluffad över hans beteende när han insåg att telefonen inte fungerade där. Karln betedde sig som ett litet skrämt barn, han var nog på väg att börja gråta när det var som värst, det blev också till en sådan pina att med honom på resan att vi förkortade det hela med ett dygn. Tillslut var han så rädd för att någonting skulle hända och inte kunna kalla på hjälp att han var närmast oförmögen att röra på sig. Jag tyckte han han borde uppsöka en psykolog för kognitiv beteendeterapi, fast jag sa det aldrig till honom.