Jag är visserligen född under 80-talet, men förutom bilder på undertecknad i brungula kläder eller ärvda polarnochpyret-ränder finns det inte så mycket bevis på det. 90-talet var mina uppväxtår, och förutom att kläderna blev limegröna och orangea ett tag, och otaliga pubertetsförälskelser popikoner som Brian Littrell och SpiceGirls, eller vurm för en Leo-diCaprio i pottfrisyr, har jag inga stora djupa analyser över hur någonting egentligen förhöll sig till nittiotalet.

Nollnoll-talet var decenniet jag blev vuxen (om man nu någonsin blir det), och kanske är det där jag kan börja summera de senaste åren, för även om jag har svårt att relatera till mina egna erfarenheter under andra årtionden, har jag svårt att gå opåverkad ur från nollnolltalet.

2001 kom attentatet mot world trade center, och även om det är en klyshig start på deceniet, är det svårt att börja utan det. Samtidigt som världen i mångt och mycket blev mindre, friare och öppnare tack vare den digitala revoulution som stavas i-n-t-e-r-n-e-t har samma sak motarbetats från politiskt håll. Piratpartiets framgångar i ep-valet är knappast en konsekvens av fildelninglagarna, utan en verkan där orsaken är inskränktheten hos makthavare.

Nollnolltalet är tiden då kampen mot protektionism flyttade ut på nätet. Internet blev både vuxet och vardag över en natt, och även om nästa decennium kommer innehålla flertalet förändringar, innovationer och utveckling, lär mångt och mycket ha internet som en bas. Nollnolltalet är decenniet då internet blivit infrastruktur på riktigt, lite som elektriciteten blev under förra århundradet. Nästa tio år kommer vi få se hur det kan användas på riktigt i stället för som ett fenomen.