Skiften har haft något av en aktivitetsdipp senaste veckan. Vad ann detta? Är skiftesämnet framtidens management ett svårare ämne än det om framtidsmannen?
Är det ett tråkigare ämne än valutors vara och form av vara? Trassligare än diskussionen om självaste trasslet? Knappast.
Utan mitt under det trevliga och skribentvänliga management-skiftet händer något!
[ Angående de f d deadlines som gällde för veckopostningar ]
Med vår nya formulering så postar vi väl nytt när så gott som alla svarat helt enkelt?
En ny formulering. Ett demolerande av den institution som burit Skiften i sin varma, trygga famn. Den tidigare rosade institutionen ”Veckans skifte”, med fasta deadlines böter och institutionaliserad skam föll plötsligt in i inaktualitet.
Med den stora omdaningen i de institutionella förutsättningarna var en gedigen ettårig skribentkultur upplöst. Behövde man skämmas om man inte postade under veckan? Njae, det är ju det där nya, och jag har ju mycket, och…
Nå, vad säger denna smålarviga navelskådning om framtidens management?
Om amatören kommer ha en centrala rollen i framtiden, så krävs de att hon fortsätter älska det hon gör. Annars är hon ju inte amatör (ordet amatör bär, som Erik tidigare påpekat, på språkliga gener från amore).
För att älska sin aktivitet krävs någon form av stimuli, inte sällan uppmärksamhet och uppskattning från sig själv och/eller andra, vilket i båda fallen är en bristvara. Uppmärksamhet och uppskattning får man normalt del av genom att vara bra.
Bra är dock sällan gratis att vara, utan kommer ofta på bekostnad av en professionalisering. D v s institutioner, krav, belöningar och skam.
Amatör och professionalism står i denna mening inte i motsatsförhållande till varandra. Detta till trots så är den typiske professionella utövarens roll känsloneutral by design.
En av de viktigaste uppgifterna inom management för den delvis nya kärleksfulla amatörsfären bör alltså vara att optimera institutionerna så att man maximera mängden uppmärksamhet och uppskattning utan att skada den upplevda kärleken.
Mitt i denna amatörverksamhet vill jag slå ett slag för att väva in ett visst mått av institutionaliserad skam i den nya skiftesskribentkulturen – med eller utan deadlines.
Jag tror att en av grundpelarna i morgondagens management är personligt ledarskap. Intressant att du åberopar institutionerna…utveckla?
Åberopandet sker därför att institutioner är det som gör frivilligt samarbete mellan relativa främlingar smidigt.
Personligen snöar jag gärna in på hur man skall främja kreativitet, nytänkande, frihet och möjligheter till ett individualiserat arbetssätt. Detta innebär inte sällan ett lösare förhållningssätt och därmed uppluckrande av gamla institutioner.
Plötsligt fångad av sin progressiva iver upplöser man fel institutioner. Man står där med en förändrad incitamentsstruktur och en arbetskultur som inte hunnit anpassa sig.
Lite som förhållandet mellan den progressiva flumskola och den fungerande kunskapsskolan?
(Institution kanske heter något annat på managementjargon?)